GI.
I min ungdom (läs: innan barnen) var jag en trogen GI-anhängare. Älskade GI-mat och lagade massor med goda recept. Jag var i stort sett aldrig sugen på godis eller skräpmat. Mjölkchoklad smakade bara mjölk för mej efter att endast ha ätit 70% choklad. Kan ni fatta?!!!!! Mjölkchoklad smakade INTE bra!
Jag har länge tänkt att jag borde återgå till GI-kost. Men det har känts så krångligt. När man har barn vill man, som bekant, att matlagning skall gå snabbt och smidigt. Men nu har jag snart slutat amma (drygt att inte längre kunna skylla på det!) och jag måste nog erkänna att det inte behöver bli så krångligt, egentligen.
Så idag när favvojeansen knappt kom över rumpan, kände jag att tiden var inne! Time to go GI again.
Åh, Gud! Jag hade glömt hur gott det faktiskt är!!!
Till lunch stekte jag lax. Kryddade med salt och peppar. Strödde på lite dill. Blandade sedan keso och fetaost i en bunke. När laxen i stort sett var genomstekt lade jag kesoblandningen ovanpå och lät allt steka en stund till. Till detta fixade jag en sallad med isbergssallad, broccoli, cocktailtomater och paprika. På den hällde jag en skvätt olivolja med smak av citron. Snabbt, gott och enkelt! För att uttrycka det käckt och töntigt.
Vince fick samma mat minus salt plus rosmarin och timjan som krydda. Till det fick han potatis.
Mmmmm... Pureád mat ser otroligt gott ut! Fin färg liksom ;)
Eftersom detta är min första nyttiga dag tyckte jag att jag kunde unna mej (!!!???). Så att jag inte tappar sugen, menar jag. Därför fick jag efterrätt! Mörk choklad med smak av mint. EN ynka liten ruta bara! Te till det, i min fina mugg som håller värmen i en sekund.
Till bebisen så. Rivet päron.
För den som ville veta (?).
Det går ju bra det här! Äta nyttigt är ju inte svårt alls.
Undrar vad man ska äta till middag? Skulle ju vara gott med pommes och sedan lite glass när ungarna lagt sej...
Helvete! Det blir svårt det här. Fram med DKNY-klänningen! Behöver sannerligen motivation!
Helgen.
Efter tusenmiljonermiljarders timmar utan sömn, fick jag äntligen sova ostört en HEL natt! Men innan det fick jag tid till att sitta för mej själv, gå för mej själv och tänka för mej själv. På lördagen kom nämligen svärföräldrarna och hämtade våra barn. De lämnade inte tillbaka dem förrän idag på eftermiddagen. Jag har forfarande svårt att fatta det! Att jag känner mej så utvilad och pigg.
På lördagseftermiddagen mediterade jag. Det vill säga, jag klippte gräset. Med öronskydden på och ögonen fästa på gräset gick jag där och funderade på INGET. Mer än i vilken riktning jag skulle köra gräsklipparen därnäst. Ett tyst brummande bara. Helthelthelthelt underbart! Surprisingly enough!
Senare åkte jag och maken för att handla dörrar och lister. Vi satt där i bilen och jag kände så tydligt hur mycket vi verkligen behövde sitta där. Jag och Johan. Plötsligt insåg jag att all irritation mellan oss, som glömts bort i allt föräldraskap och byggande, blev otäckt synlig. Det fanns inga barn att fokusera på. Bara vi i bilen. Och en lång motorväg.
Vi pratade. Till en början irriterat. Sen jobbade vi på övervåningen. Var och en på sitt håll i egna tankar. Sen duschade vi och satte oss i soffan. Vi slötittade på en film, kollade datorn. Jag drack vin och Johan drack chokladöl (!!!). Vi pratade lite emellanåt. Sen gick vi och lade oss. Det var längesen det var så skönt att lägga sej. Inget paniktittande på klockan. Inget tassande på tå för att inte väcka sovande bebis.
På morgonen vaknade vi bredvid varandra. Jag minns verkligen inte senast jag vaknade och kröp in i Johans famn, för att somna om och vakna igen klockan 09.30 (!!!!!!!!). Frukost i lugn och ro. Promenad med hunden till vattnet. Och sedan övervåningen igen.
En fantastisk och helt underbar helg!!! Nu känner jag mej sååååå lycklig över att ha mina ungar hemma igen! Helt sjukt hur man kan längta så mycket efter dem fastän man njuter av att vara ensam.
Vissa var dock inte lika glada över att komma hem. Det var tydligen roligare hos farmor och farfar.
Andra tyckte att det var skönt att äntligen få klänga på mamma igen.
Massor har vi hunnit i helgen!
Färdigmålad kupa (men jag fick tydligen inte klättra på taket) av maken.
Tevehörnan färdigmålad och golv lagt.
Från andra hållet.
Nedan, barnens rum målade.
Snart så. Snart kan vi flytta upp.
Ikväll har vi myst med ungarna. Johan lägger just nu en sista golvplanka och jag har precis plockat undan i köket. En skål med glass står nu på att-göra listan (fuck gå ner i vikt för kvällen!).
Jag inser hur lite det behövs för att få tillbaka energi. Hur enkelt det är att bli pirrigt förälskad igen. Det behövs inga långa resor eller fancy middagar på dyra restauranger.
En dag och en natt. Ensam och tillsammans med käresten will do it!!!
Jag är oändligt tacksam för fantastiska föräldrar och svärföräldrar som VILL vara med våra barn! Jag inser hur lyckligt lottade vi är som har det så!
Korv med bröd.
Vince sover dåligt om nätterna. När han är sjuk sover han ännu sämre. Jag blir irriterad i vanliga fall och då kan man ju ana vad jag blir när jag själv är sjuk samtidigt. Jösses, denna vecka!
Orolig, utmattad, irriterad och febrig har jag lag mej i sängen hos vår lille bebis. Tidigt, varje kväll! För att orka natten. Där ligger jag och ammar. Klappar rumpan och vyssjar. Så kommer maken och lägger sej. Och jag blir arg som ett bi! Känner mej så fruktansvärt avundsjuk på honom för att han suttit uppe och tittat på TV i lugn och ro medan jag försökt söva ungen samt själv få lite sömn. Jag vill skrika åt honom att jag minsann klappat Vince på rumpan i fem omgångar á 130 klapp, under de senaste två timmarna.
Jag önskar, där jag ligger, att jag fört protokoll på antal rumpklappningar, omkringbäranden och blöjbyten jag utfört de senaste dagarna. Jag blir galen! På riktigt alltså. Jag känner mej HELT sjuk i huvudet. Jag vill ha millimeterrättvisa! Som jag ville när jag var liten och skulle dela en burk coca cola med brorsan. Sen vill jag ha någon att skvallra till. Säga typ: "Vet du?! Vet du, Johan?! Han! Han klappade inte Vince på rumpan en endaste gång igår kväll! Jag fick göra det hela tiden!!!"
Just då, i mitt huvud, låter ovanstående önskningar vettiga. Sen vaknar jag på morgonen, piggnar till (efter typ två timmar och två koppar te) och inser hur absurt jag resonerar. Om en vän skulle berätta att dennes sambo betedde sej som ovan beskrivet skulle jag, utan tvekan, råda till skiljsmässa.
Men trots att jag inser detta dagen efter (lite som en baksmälla faktiskt) sker ändå samma grej inom en snar framtid. Jag börjar undra om jag saknar något hormon. Som typ styr över sömnbristhumöret.
Vince har börjat gro tänder och jag väntar med skräck på kommande natt. Jag är redan trött efter den gångna. Jag försöker tänka att detta bara är under en kort period. När barnen är små. Att allt blir bättre med tiden. I skrivandets stund hjälper tanken men jag vet att den inatt är som bortblåst.
För när mörkret lägger sej och jag precis håller på att falla in i djupsömn. När allt känns sådär skönt avslappnande. När jag skulle kunna betala en miljon kronor för att få somna in, där och då. När, inte OM utan NÄR, bebisen då börjar ont-i-munnen skrika. Då kommer jag återigen förvandlas till den där hemska, otäcka häxan som Johan förmodligen skulle betala en miljon för att slippa.
Idag vid lunchen, började jag gråta av trötthet. Jag stod där vid diskbänken med Vince på armen. Han var tandontsgnällig och ville ingenting. Jag insåg att snabbmat var mitt enda alternativ. Fast när inte ens det flöt smidigt, när inte ens korvarna kunde ligga stilla. Då brast det för mej! För vem vill äta kladdiga korvar med bröd?!
Innan jag nu avslutar detta inlägg vill jag klargöra några saker;
1. Johan skall INTE lastas för min trötthet! Han gör massor för att underlätta.
2. Jag älskar mina barn och ångrar inte att jag satt dem till världen (detta förtydligande vänder sej mest till de som tycker att dagens småbarnsföräldrar klagar för mycket och borde ha tänkt på hur det kunnat bli INNAN de skaffade barn. Hur de nu menar att man skulle ha vetat det?!).
3. Jag vet att korv med bröd INTE klassas som smalmat och därmed inte hjälper till att tappa kilon. But what can a mom do?!
4. Jag vet att mitt "problem" måste sättas i relation till verkliga tragedier - människor svälter!
But still! I am so fucking TIRED!!!!
Bilar och mat.
Efter stund slutar jag att spela "viktig samt kunnig bilköpare" och gör istället något jag kan. Någorlunda iallafall.
Jag skär kycklinggrillkorven i bitar och steker den tillsammans med purjolök. Sedan hackar jag en paprika och slänger bitarna i stekpannan. Steker en stund så att korven och paprikan får en brun yta. Häller i krossad tomat, chilisås (kan man ha i all mat!), dijonsenap och lite ketchup. Sen kryddar jag med basilika (kan man också ha i all mat!), timjan, paprikakrydda, salt och peppar. Möjligen lite chilikrydda. Låter allt puttra en stund och häller sedan på en skvätt mellangrädde. Öppnar en burk svarta bönor och rör ned dem i grytan. Ibland tar jag kikärtor istället. Så står den där och puttrar en stund till medan jag bär omkring på febrig bebis.
Jag brukar ofta servera grytan tillsammans med potatis men pasta, ris, couscous eller annat passar lika bra.
Tydligen är jag ingen begåvad matfotograf men jag lovar, det smakar tusen gånger bättre än det ser ut! (Salladen består av isbergssallad, tomat, rödlök, melon, äpple samt fetaost.)
Kickis korvgryta, var det alltså. (Oh, my! Hur töntigt är det inte att döpa en rätt efter sej själv!)
Min bebis har haft över 40 graders feber hela natten. Legat och gnytt i feberyran. Idag log han dock en liten stund. Skrattade också lite när Geisha slickade honom på fingrarna. Själv lever jag på alvedon och tycker oändligt synd om mej själv. Ibland hostar jag sådär eländigt. Tills jag kommer på att jag är ensam hemma och att det endast är hunden som hör hur hemskt sjuk jag är. Inget medlidande där alltså. Men när maken kommer hem från jobbet ska jag ta mej för pannan och förklara hur illa det är ställt med mej, så att han fattar vilken stark kvinna han valt som mamma till sina barn.
Ja...eller nåt.
Fortfarande sjuk.
Idag har han sovit sedan han vaknade. Om ni fattar min felaktiga svenska :) Så satt vi i soffan en stund. Han verkade så pigg.
Han kröp lite. Lekte med min mobil.
Sen blev han så trött att han slocknade and was out i över två timmar.
Sjuka lilla skrutt, bli frisk snart!
Tänk iaf att hans första ord blev mamma! Jojomensan, min bebis säger mamma! Eller mer mammamammammamammamamma, typ. Men ändå, det låter som mamma och jag VET att han menar varje liten bokstav ;)
Nä, nu! Måste jag ta tag i något. Plocka bort frukostdisken exempelvis. Så att lunchdisken får plats, menar jag.
Sjuk.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Nu gör han det, Vince alltså. Men nu vill jag bara att han ska vara sej själv igen. Inte bara sitta med hängande huvud och glansiga ögon. Jag vill att han ska härja och böka. Krypa omkring som en galning och låta så där roligt som han gör. Det är väl lustigt hur jag är. Be careful what you wish for, sägs det ju. Och det kanske jag borde vara (i många fall).
Min galna lilla bebis är inte sej lik. Han bara sover och sover.
Så vaknar han och är brännhet över hela kroppen. Guuuud, jag vill vara sjuk åt honom, ta all feber! Fina lilla unge, som inte fattar varför han mår like crap.
Sen min stora unge. Han stryker sin lillebror över håret och säger: "Har han feber redan?!" Meaning: "Har han feber FORTFARANDE?!" Inte så lätt med orden ibland.
Jag må vara usel på att vara sjuk (faktiskt värre än en man) men jag lovar på heder och samvete, att om jag kan ta mina ungars sjukdomar, så skall jag bli en mästare på att handskas med huvudvärk, illamående, feber och allehanda baciller!
Helgen.
Promenader alltså, för Fru Agnemyr! Nu finns absolut inga lama ursäkter. Hunden måste ut. Varje dag! Och beträffande bantningshaveriet igår kväll så har jag inga kommentarer!
Jag och pojkarna hämtade hunden i lördags hos min bror. Jag älskar att vara där, för hans hus är fullt av ljuvliga små djur. Vince vill ha en!
Och JAG vill ha två!
Om jag nu klarar av dem vill säga...
Men EN liten katt kan jag väl få? Bara en. Snälla...
Helgen i övrigt, har spenderats på övervåningen. Vi målar. Och förfärar oss över vårt färgval. Tror jag. Fast jag vet inte. Det är så svårt att se. Inga möbler eller gardiner. Bara färg. Not so snyggt just nu. Men kanske sen...?
Vi vill bli färdiga nu! Jag kräks snart på alla kartonger och all lort här nere! Jag vill ha yta! Rena ytor. Vi måste arbeta hårdare! Därför tar vi all hjälp som finns att tillgå. Våra barn är billig arbetskraft. Lönen de får är mat och husrum ;)
Vince får fixa golvet.
Och det verkar han ju glad över.
Med gemensamma krafter borde vi vara färdiga inom en snar framtid.
Idag sker dock inte mycket. Varken med bygget eller andra aktiviteter. Jag och bebisen är sjuka. Jag i halsen och huvudet (what else is new;), Vince med feber. Därför hänger vi mest omkring idag. När grannen frågade om det var något jag skulle passa på att göra nu under mina sista två mammalediga veckor, greps jag av panik! För jag inser att jag måste njuta av varje sekund.
Så nu jävlar njuter jag. Av halsont, febrig bebis, smutsigt hus och flyttkartonger.
Party!
Party på övervåningen med slipdamm och målarfärg. Det är grejer det!
Så ja, skål då!
14 år. 14 år!
Jag, Cissi och Ulli på vår studentkväll, som för övrigt var en av de roligste kvällarna i mitt liv! Vi är alltså 19 år gamla.
Så hände något.
Åren gick tydligen och helt plötsligt kom mina tjejer på besök. Den ena med två ungar och den andra med en. Och där satt vi på min altan med barn stojandes omkring oss. Och ja ba, nämen va fan! Det HÄR är inte klokt!
Fast faktum är att det nog ÄR klokt ändå! Det har ju gått 14 (jösses, alltså!!!) år! Och då är det inte särskilt märkligt att vi hunnit föda några ungar var.
Det är bara det att det inte känns som 14 år. Snarare 3. Eller...kanske inte ändå. För man har ju blivit en aning snyggare med åren. HOPPAS JAG!
Jag och Ulli. Har vi möjligtvis redan passerat 40 årsstrecket på ovanstående foto?! Sweet Jesus vad tantiga vi ser ut! Jag minns också att jag var oerhört stolt över mina glasögon. Joråsåatte...
Jag och Cissi. I folkdräkt. Framför min pappas gamla Ford Anglia (stavning?) som fick puttas till start men ändå inte höll ända fram.
Tillbaka till nu.
Igår kväll, när barnen somnat (efter en del skrik och dåligt uppförande av viss dotter samt en och annan bebis!!!) hällde vi upp varsitt glas vin, jag och Ulli (vi saknade dej, Cissi!). Sen satt vi där i mitt kök till senan timme och babblade like old times.
Eller nej, jag tar tillbaka det där med "like old times". För vi pratade inte om killproblem eller hur arga vi var på våra föräldrar som aldrig lät oss göra som vi ville. Nä, där satt vi istället och resonerade om huruvida självscanningskassarna på ICA Maxi var att föredra framför vanliga papperskassar. Under tiden denna viktiga diskussion pågick lyckades jag även döda ett par flugor med mitt racket. Jag tar förresten också tillbaka det där med senan timme. För klockan 23.00 reste vi båda på oss samtidigt och började plocka av bordet. För det är ju som bekant en dag imorgon också. Especially för oss tanter med två barn each.
Så nog har 14 år passerat, alltid!
Johan.
"Har just beslutat mig för att aldrig skaffa barn, villa eller fast jobb, hoppas du står ut med det!! Alla jag känner, nångång har träffat eller bara hört talas om skaffar barn i indisk takt! Skrämmande!"
Ovanstående mening är inklippt från ett mail som Johan skickade till mej den 26 mars, 2005. Vi hade då träffats i sex veckor. Tre av dessa befann jag mej i USA. Så han längtade såklart, stackarn. Skickade mail som en galning och ringde typ en gång i kvarten. Elller, vänta...var det jag kanske...? Nä, det kan jag aldrig tro. Det var säkert Johan.
Nåväl...
Jag kom att tänka på den där meningen idag. När jag försökte äta frukost utan att bli galen. I sovrummet gapade en arg Vince för full hals. Vi håller på fem-minutersmetoden. And it sucks!!! Precis lika mycket som det gjorde när vi körde den med Lennon. Nä, förresten! Den här gången är det värre. För vår andra unge gör allting miljoner gånger MER än sin brorsa. Så om det tog en halvtimme första kvällen med Lennon så kan vi kallt räkna med att det tar fem timmar med Vince.
När jag lämnade maken igår kväll för att storhandla, satt jag där i bilen och undrade om Johan innerst inne kanske menade vad han skrev i det där mailet. Att han nu satt där i soffan, med Vinces skrik som bakgrundsmusik och kände att han blivit blåst. Att han på något sätt råkade få allt det där han inte ville ha. För en villa har han (ofärdig dessutom!), ett fast jobb har han också (som han trivs sådär med) och barn - två till och med! Jag blev lite orolig, men lugnade mej genast när jag mindes de sista raderna i mailet.
De löd som följer;
"Saknar dig frenetiskt och önskar du var här... Snart så!
Längtar Kix, längtar."
Så jag borde sitta säkert. Om han bestämmer sej för att göra sej av med rubbet ;)
Det är oändligt tur iallfall, att hur mycket våra barn än skriker och gormar, så är ALLT förlåtet med en blick;
eller en bedjan om att hålla handen;
eller bara av KÄRLEK till våra små;
Och jag hoppas och tror, att hur jobbigt det än blir, så stannar han kvar. För att beslutet han fattade för fem år sedan var helt fel. Och för att han älskar oss <3
För vi älskar honom!
Johan och Lennon.
Johan och Vince.
Full Johan med gravid fru. Fast egentligen var vi inte gifta då, men jag tror att det var någonstans här han insåg vart det barkade hän :)
Vikten.
I dej ska jag se snygg ut i om ett par månader. Inte bara trycka på mej den utan SE SNYGG UT! S-N-Y-G-G, var det.
Kniven mot strupen. En jävla deadline, alltså! Den 6 november 2010. Cocktailparty i Köpenhamn. Det betyder med andra ord att jag måste bjuda till. Att det inte är okej med "bara" en ruta choklad eller "fika när gäster kommer är en annan sak". I morse ville jag gråta. Mina korta jeans som ALLTID ramlat av mej och därför legat undanpackade, satt som ett jävla korvskinn över lår och rumpa. Vågen lämnar jag därhän. Finns inte en sportslig att jag ställer mej på den! Jag är förskräckt as it is!
Nu längtar jag ännu mer efter min hund! För promenader eller joggingturer ensam känns både tråkigt och onödigt (!). På lördag ska hon hem! (Så slipper jag också ha hjärtklappning av rädsla om nätterna.) Då kan vi börja mitt nya liv, hon och jag. För nu jävin (eller hur, Cissi?!)!!!!!
I övrigt känns ju det här säkert inför kommande kalla vintrar;
Det här också;
Banta OCH bebisanpassa huset. Samtidigt!
Vad hände?! Jag tyckte nyss att jag trippade omkring på smala ben i en lägenhet i stan.
Så tyst, så tyst...
Ingenting hörs från övervåningen. Ingen mat kokar på spisen. Märkligt på något sätt. Vi är ensamma i vårt eget hus.
Nu ska här målas, sättas lister samt läggas golv. Sen kastar vi upp ungar och leksaker, ringer ett städbolag och njuter en dag. Så startar badrumsbygget!
Men nu nöjer vi för några timmar. "Vilar."
Och så kupan. Som jag ska måla. Alltså JAG ska måla, ståendes på taket. Utan att ramla och bryta något endaste ben i kroppen.
Som sagt, dagen känns märklig. Det är tyst och jag känner mej ostressad. Jag ska BARA laga mat till mej och ungarna idag. Jösses, vad ska jag göra av all tid? Jaaaa, jag överdriver! Fast det känns onekligen simpelt att fixa alla sysslor idag. Särskilt som mina pojkar leker för sej själva och jag hinner både bädda samt plocka undan frukosten ifred;
Dagen blir lugn. Jag kan inte minnas senast vi bara var hemma utan göromål. Bebisen har just knoppat in och stora leker med sina bilar. Själv dricker jag en kopp te och njuter av att vara hemma. För snart är det slut med det. Tre veckor kvar på min mammaledighet. Sedan ska tydligen barnens pappa vara hemma. Dåligt, tycker jag. Att pappor har rätt till lika många dagar. To hell with jämställdheten! JAG vill vara hemma, BARA!
Närå, klart alla mina pojkar ska vara hemma tillsammans! De kommer ha det superbra och jag tycker faktiskt att det ska bli kul att börja jobba igen. Träffa kollegor och äta lunch i lugn och ro. Ahhhh...
Nä, dåså. Lite frukt till min stora kille och sedan ut i solen!
Just, ja! Mitt sockerintag. Låt mej säga siså här;
Jag har åtminstone halverat det! Men Rom byggdes inte på en dag. Så denna vecka är det nya tag. Förutom på onsdag när fina Ulli kommer och på fredag när vi ska på kalas och på lördag när det faktiskt är lördag! Men i övrigt, nya tag.
Stolt moder!
VARNING!!!
För urtrist inlägg. (Om man inte själv är mamma eller pappa.)
Detta var vad som hände;
Vår förstödde sade adjö till sina nappar! Och gav dem till grannens trädgårdstroll.
Och se så glad han/hon/den/det blev!
Jag skulle ge alla mina slantar för att läsa hans tankar efter lämningen;
Söta, goa, underbara unge! Jag är såååååå stolt över dej <3
Första natten gick bra! På kvällen undrade han om napparna, förstås. Men sedan somnade han. På morgonen ropade han på oss och Johan gick in till hans rum. Förväntade sej såklart att höra något om de icke befintliga napparna. Men det enda han hörde var ett litet mummel; "Dumma troll!"
Fina, roliga unge!!!
Ikväll frågade han EN gång om nappen. EN! EN gång! Vårt barn måste vara något sorts mirakelbarn!
Eller så taggar jag ner a notch och inser att detta händer i alla familjer med alla barn. Äh, fan! Det skiter jag i. Jag ÄR äckligt stolt över honom!
What DID I do före barnen...?!
Status.
att sänka sängen...
...så att ungen inte ramlar ur och får allvarligare skador än en röd kind,
Synd bara att behöva ta ifrån honom hans roligaste sysselsättning.
Nog om vår bebis. Nu till MIN "roligaste" sysselsättning.
Stek köttfärs och lök. Krydda med till exempel dragon, gurkmeja, timjan, salt och peppar. Klicka i lite tomatpuré. Lägg sedan allt i en ugnsfast form. Blanda 5 dl creme fraiche med chilisås (alt. ketchup), senap och chilikrydda (salt och peppar kanske). Lägg röran som ett täcke över köttfärsen. Garnera med tomat, riven ost och tex basilika. In i ugnen på 225 grader i typ en kvart. Servera med kokt potatis eller ris eller pasta eller whatever else.
Easy peasy. Och så satans gott!
Tänkte att jag borde dela med mej av åtminstone en av mina tusen maträtter ;)
Och nu, någonting helt annat.
Läste ett sådant där må-bra magasin när jag var hos föräldrarna. Där fanns en artikel om vad vi människor anser vara hög status. Hög status har man (tydligen) om man tjänar massor med pengar, hämtar barnen före tre på dagis, kör två bilar av nyare modell, reser utomlands på semester varje år, är en närvarande förälder, har ett fint hus med vacker trädgård, aldrig varit skild, lever i ett lyckligt äktenskap, är vältränad och har tid med sina hobbies och sen slutade jag att läsa och hämtade en papperspåse att andas i.
Men jag var tvungen att fortsätta för jag blev nyfiken. Det fanns nämligen en lista över vad män anser ger hög status. Fem bilar av nyare modell och massor med pengar på banken, tänkte jag och tyckte genast synd om min make. Men döm om min förvåning när jag läser att först på statuslistan kommer, EN SNYGG FRU.
Och genast blev jag lugn. För det HAR Johan redan! Och det är ju roligt för honom.
No worries, alltså. Så länge någon av oss kan pricka av första platsen på statuslistan är det ingen fara på taket.
Eftersom hög status VERKLIGEN är något vi eftersträvar!
Ehhhh....?
Sockerintaget igår var sparsamt. Nöjer mej så.
Sömnen då?!
skulle byggnationen fungera hemskt, hemskt mycket bättre. Då skulle jag först och främst vara utsövd och pigg på morgonen. Tuttsnutt varannan timme - not so mycket nattsömn för modern. På dagarna sen. Han kunde väl please sova åtminstone en timme i taget. But nooooo! Inte min bebis. Han tar sina powernaps på 20-30 minuter och sen anser han sej utsövd. Fine! Om han nu vore utsövd. Men det är han icket! Gnällig och klängig av på tok för lite sömn.
Och ja, jag vet! Barn är barn är barn är barn. Så är det att ha barn. Med barn ska man inte tro att man hinner något annat. Och allt det där. I know! Men det är ändå liiiite frustrerande det här med hans sömn. Och framförallt MIN uteblivna sömn.
Oh, well. Gipsskivorna är iallafall på plats! Och spacklandet har tagit sin början. Se så vitt och fint;
Och idag ska fönster sättas på kupan!
Så vem bryr sej om sömn?! Inte ja... Jo! Fan, jag gör det! Jag bryr mej om sömn! With or without övervåningsbygge!
But I´ll sleep when I´m dead (right Anna?!).
Sockerrapport:
Jamen, jag bakade ju en sockerkaka till snickarna och den kan ju inte serveras utan avsmakning! Det fattar väl vem som helst. Dessutom måste den här bantningen sättas i relation till vad jag tidigare stoppat i mej och tar man med det i beräkningen är jag otroligt duktig! (Andra ursäkter mottages tacksamt på johansfru.blogg.se)
Nu fika till snickarna. INTE TILL MEJ!
Damm i mitt hus!
Hur är det man säger? Möt dina faror så försvinner de... Nä, så säger man inte, låter konstigt. Se din fiende i ögonen. Utsätt dej för din fobi. Se faran i vitögat och få en hjärtinfarkt på kuppen. Ähmen, vad fan säger man?! Face your fear! Äh, ni fattar vad jag menar, va?!
Det är just vad jag gör nu iallafall. Utsätter mej för något av det värsta jag vet. Det vill säga, lever i ett lager av damm. Ingen hjärtinfarkt än, men flera allvarliga hostattacker. För Gudars, check this out!
Tur att hunden inte är hemma!
Och detta bord torkade jag igår kväll.
Men det värsta är nog ändå att min bäste vän, som annars är den som räddar mej i sådana här fall, själv är täckt av damm.
Men det är värt det! Absolut! Värt varenda dammkorn! Jorå. Helt klart...
Jag har precis lämnat stora sonen på dagis. Han har börjat på en ny avdelning. Från Lillstugan till Mellanstugan. Liten har blivit mellan ;) Men i morse sa han: "Mamma, när jag blir liten igen, DÅ ska jag börja på Lillstugan!"
Idag väntar matlagning och matlagning. Jag är snart uttömd på maträttsideér. Inte en endaste liten gång, på tre veckor, har jag lagat samma mat. Men nu sinar ideérna.
Avslutningsvis rapporterar jag från mitt försök till minskat sockerintag. Gårdagen innehöll endast ett inmundigande av två ynka rutor choklad. Alltså plutte putte lite! Brevid satt maken och åt glass med chokladsås. Men jag stod pall! Ah, okej. Eftersom Johan läser min blogg måste jag väl tillstå att jag smakade en eller två skedar. Men that and only that! Jag vill ju inte försätta kroppen i chock. Jag bantar gradvis.
Nä, nu fika till supersnickarna!
Hemma igen.
Lämnade dessutom min finaste svarting efter mej. Tänker att hon har det tusen gånger bättre hos mina föräldrar som har hundar hemma hela tiden. Dessutom kan hon bada varje sekund om hon vill. Och jag slipper ha dåligt samvete för att hon aldrig får sina promenader. Fina, fina Geisha...
Oooooooh, så spännande det var att kliva över hemmets tröskel! Skulle jag känna igen mej?! På nedervåningen, japp. Fortfarande flyttkartonger på varenda kvadratcentimeter.
En trappa upp då...?
Oh, my!
Tak-kupan till vänster samt en del av allrummet. Öppningen rakt fram, badrum.
Öppning till vänster, badrum. Öppning till höger längst bort, Lennons rum. Öppning till höger närmast, garderob/förråd eller walk in closet, om man som jag, lurar sej själv till lyx.
Bakom plasten där maken smyger, Vinces rum. Resten av utrymmet, allrum.
Tak-kupan (still fönsterlöst) och ännu en del av allrummet.
Alltså, I am sooooo happy för allt detta ovan! Det ÄR så fantastiskt att se det växa fram! Absolut värt varenda minut vid kokande grytor (please, hjälp mej minnas det imorgon!).
För det är då jag VERKLIGEN prövas som mamma och husmor. Maken lämnar residentet 07.30 för arbete och kvar är jag med två ungar samt två snickare. Ingen att be om hjälp (läs: väsa argt till).
Men det fixa ´la jag!
För se så glad och käck jag ser ut!
Och det är nu jag behöver er hjälp! Studera noga fotot ovan. Lägg på minnet det runda ansiktet samt dubbelhakan. Jämför sedan med fotot jag kommer att lägga ut om en månad. Cause tomorrow begins mitt liv utan fika och skräpmat. So help me, God!
Kusiner igen.
Jag och sönerna myser fortfarande i Dalarna. Lennon har full uppmärksamhet av min fina faster Marianne och min lika fina kusin, Helena. Han äter först lunch hos mormor och morfar. Väntar så tills maten är framdukad i granngården och går så över och intar sittplats hos faster.
Där sitter han och vill ha berättat för sej om barnen i skolan där faster undervisar. Och delar ut pussar lite now and then.
Själv går jag omkring med min bebis som GÄRNA vill vara i händelsernas centrum. Inte perspektivet från marken då, utan från ovan.
På kvällarna, när mina barn har knoppat in, tar jag pappas dator under armen och beger mej nästgårds. Där sitter jag och babblar med Helena (läs: äter godis alternativt fikar) till läggdags.
Ibland tänker jag på min arme man som arbetar där hemma. Utan sina fina ungar. Han är värd tusenmiljoner pussar av oss när vi kommer hem. Han är verkligen enastående!
(Och ja, jag har varit dålig på att säga det. Jag har haft fullt upp med att vara stressad och aningen hysterisk över mitt matlagande.)
Nu har jag tankat kraft i föräldrahemmet. Särskilt efter alla skratt tillsammans med kusin Helena.
Ja, vi försöker le vackert! Nej, jag kanske inte lyckades lika bra som min yngre och snyggare kusin!
När jag kommer hem ska maken få välja varifrån han behöver påfyllning. För Gud, vad man behöver det i dessa tider av övervåningsbygge!
På rymmen.
(And never mind min mage!!!)
Så för äktenskapets skull, packade jag in ungar och mej själv i bilen. Till mina föräldar gick färden och aldrig har jag väl varit så lycklig över att vara här. Mina barn är glada och riskerar ej få en gipsskiva i huvudet. Själv kan jag dricka en kopp te utan att passa kokande mat på spisen eller bebis som kryper runt i byggdamm. Här luktar jag gott flera timmar efter en dusch eftersom jag inte behöver laga tusen små rätter var sjätte minut.
Men kanske viktigast av allt, min make slipper bli stressad av barn som vill "hjälpa till" eller bebisar som måste roas när jag själv rör i en av grytorna. Han kan hoppa in i sin byggbubbla och fnula på diverse mått och tätningsanordningar i lugn och ro. Han kan också sova ostört om nätterna och därmed bli piggare och kanske till och med orka klippa gräset.
Jag önskar dock att jag vore mer händig. Då skulle vi köra varannan dag, maken och jag. Byggherre ena dagen, husmor/amma andra.
Nåväl, vi har snart ett hus med två våningar och då kan vi åter prata till varandra i kärleksfull ton. För det vet väl alla, att bara det eller det eller det eller det är klart, DÅ blir man nöjd och lycklig!
Fast det är ju tur att jag redan är lycklig. Just nu hos mamma och pappa.
Vill avsluta med ett förtydligande - jag lämnade INTE maken i sticket. Innan flykten lagade jag flera kilo mat så att han inte behöver stå en minut vid spisen. Som den goda hustru jag är ;)
Jonas och Vince
Jag har två yngre bröder. Den ena tittade förbi igår för att inspektera övervåningen. Det var då jag insåg vidden av släktskapet. Vince är en mini version av Jonas, min bror. Sweet Jesus! säger jag bara.
Det betyder alltså att jag kommer leva resten av mitt mammaliv med hjärtat i halsgropen av rädsla för ALLA galenskaper. För han är galen! Min bror. Han har dessutom inget konsekvenstänkande. ALLT måste testas och upplevas. Med betoning på ALLT. Betoning, alltså, på ALLT!
Men faktum är, att jag ändå gärna lever på gränsen till nervsammanbrott. För det finns ingen finare än min bror. Han är verkligen one of a kind. Glad, sorglös, rolig, galen, modig, varm och så full av kärlek att man smälter.
Vi har haft oändligt mycket roligt ihop! Bråkat like hell, of course! Men mina starkaste minnen är ändå alla roliga stunder vi delat.
Så kom han igår. Och hittade min elektriska flugsmälla.
"Gör den ont?" frågade han
"Ja, det tror jag." svarade jag.
Sen sticker han självfallet dit sina fingrar. Jag inser fortsättningen. För jag känner min bror. Och mycket riktigt jagar han mej med flugsmällejäveln. Jag skriker och han skrattar. Like back in the old days :)
En av snickarna, som Jonas känner, kommer ner. Han är då inte sen, min käre broder, att utnyttja mitt barn för sina syften.
Och jag minns, när Lennon var lika liten och försvarslös,
att han även då använde mitt arma barn till fula avsikter. Här visar min son fingret till min yngre bror som vid detta tillfälle låg på sjukhus med brutet ben.
I already have hjärtklappning.
Men jag fnissar för mej själv när jag skriver. För GUUUUUD, vad rolig han är min bror! Han får mej alltid att skratta. Med honom är det svårt att vara på dåligt humör. Och nu har vi fått vår egen mini Jonas! En som icket kan sitta still och njuta av badet utan måste prova att resa sej upp och därmed ramla baklänges;
Oh, my...
Bröder.
Lika rörigt som det är på bilden, lika rörig känner jag mej.
Saker överallt. På alla bord, alla stolar och alla golv. Likewise i min hjärna. Allt känns så bökigt. Feng shui is what I need! Utanför och innanför mej. Efter bygget, I guess. Städning lite varstans.
Sen den här lilla knubbisen vi fick i januari.
Söt som socker. Underbar och ljuvlig. Och så INTENSIV att jag blir svettig direkt han vaknar. Det är galet svårt att ha en frustrerad bebis som vill tusen gånger mer än vad han egentligen kan. Hans hobby numera är att gå när man håller honom i händerna. That and ONLY that! Krypning, eller snarare krypålning är sedan länge förlegat. Det där som alla säger, att barn nummer två bara hakar på, I don´t understand! Min tvåa hakar inte på någon. Envis som få med en vilja av stål. Jag har slutat undra varför jag mådde så illa när han låg i magen. Pretty obvious!
Det ska bli otroligt spännande att följa denna lilla krabat genom livet. Kommer han alltid att vilja så här mycket? Vara lika hetsig och temperamentsfull? Måtte dessa egenskaper, i sådana fall, gagna honom som äldre!
Att två bröder kan vara så lika på utsidan med så olika på insidan är fantastiskt fascinerande!
Lennon 6 månader;
Vince 6 månader
De kommer i olika former, de små liven. Går inte att beställa. Tänk då, vilken tur det är, att vi fick precis de två vi önskade oss!
