Frun berättar

I love being a mom! Jag lovar! Älskar, älskar, älskar mina barn! I oändlighet!

Vill bara klargöra det. För nu ska här klagas!

Vi har fortfarande kvar vår skruttiga gamla Ford. Idag packade jag in ungarna i den för att åka till stan i några ärenden. Not such a good idea. För när det är 35 grader varmt ute BÖR man ha AC i bilen. Särskilt om man inte vill späda på den redan tilltagande irritationen på barn som vill vara framme NUUUUUUUU, MAMMAAAAAAA! ACn i vår Ford funkade under en sommar. Den sommaren var sval. Denna sommar är inte det. Än så länge åtminstone.

Till stan kom vi. Gjorde det vi skulle och åkte sedan till MAX för att äta hamburgare.

Bebisen sov lugnt i bilstolen och treåringen var glad och exalterad över att gå på "restaurang". Detta ända fram tills jag skulle beställa. Då vaknade min minsta och var galen över att sitta fastspänd. Min största ville att jag skulle lyfta upp honom så att han fick se över disken. Sen hettan på det! Och folk som glodde! Det var här jag började ångra min resa till stan.

Vid bordet sedan, efter tusen framochtillbakagångar för att få med mej allt, med en bebis i famnen, började treåringen sin hetsätning av pommes frites. Jag skulle precis hugga in på min burgare när the baby upptäckte att vi andra åt lunch utan att först ha tillgodosett hans behov. Jag lade motvilligt ifrån mej min mat och gav honom sin. Tyckte redan i detta läge aningen synd om mej själv.

"Jag har ont i magen, mamma!" säger min treåring ängsligt.

När jag skulle föreslå ett långsammare matintag, ser jag med förskräckelse hur ungen kräks upp alla pommesfrites över hela bänken han sitter på. 

Alltså, jag lovar! I detta läge ÄR det jävligt synd om mej. En treåring med magont, en gallskrikande och dessutom ofärdigäten bebis, things everwhere samt en ringade mobiltelefon i fickan. Sen hettan på det! Och folk som glor!

And I blame it on den trasiga ACn! För om vi inte hade varit så satans varma så hade ungen för det första inte spytt. Jag hade inte varit blöt av svett och därmed varken stressad eller irriterad. So to hell with Fordjäveln! Nu SKA jag köpa en ny bli. Kösta vad det kösta vill!!!

Sen kommer vi hem och båda ungarna har slocknat i bilen. Jag låter dem sova en stund. Jag behöver några minuters ensamhet och tysthet. Fem minuter får jag. Sen vaknar båda. Treåringen arg och sur. Vägrar sedan att GÅ in själv. Han vill tydligen bli buren. Som bebisen blir. För hans ilskna tjut blir bebisen rädd och börjar själv att gasta. Så hettan på det! Inga folk som glor dock (vad jag vet!). 

En timme senare är vagnen fullpackad med badgrejer och mellis. Solen STEKER och treåringen cyklar. I tjugo meter. Sen vill han att jag ska putta på. Alltså, the heat!!!!!!!

Treåringen badar tills han blir lila om läpparna. Jag blir biten av pissmyror och sedan går vi hem och möter barnens pappa. Vi är två! En vuxen till varje unge! Gud, som jag älskar min man!

Läggning - ni vet från tidigare inlägg - gick sisådär.

Nu är tyst i sovrummen och jag läser min bok. Den handlar om lycka. Att leva i nuet. Mindfulness. Tacksamhet för vad man har. And believe you me, jag ÄR lycklig och tacksam och blablablabla. Men jag har svårt att känna det dagar som denna. Det är då jag kommer till kapitlet om meditation. Aha, tänker jag! Nu kommer svaret på hur jag ska lyckas känna ovanstående även dagar som denna. Jag läser ivrigt vidare;

"Meditation bör man ägna sej åt MINST 20 minuter varje morgon samt 20 minuter varje kväll."

I can´t help att känna mej aningen modstulen. 20 minuter! Två gånger om dagen! VARJE DAG!

Men Gud! När ska jag hinna?! Mellan skriken och spyorna? Eller kanske innan min arga lilla cyklist blir galen på gruset som hindrar honom från att cykla fort? Eller före båda vaknar på morgonen dvs klockan 05.30?!

Jag bajsar ju inte ens ensam längre!!!!!!!!

Men jag älskar dem! Mina fina barn! (just sayin´)

 

För närvarande har vi det lite stökigt om kvällarna. Vi har börjat öva "somna-ensam-i-sin-säng" med bebben. Fem minuters metoden light. Quite a utmaning!

Godnatt, lilla hjärtat. Sen puss puss.



Det börjar bra. Han tittar lugnt på mej med sina mörka ögon. Tuttar på nappen och inger jorå-mamma-nu-somnar-jag lugn.

Så startar urspårningen så sakteliga.



Nappen petas ur och gnället tar sin början.



In med fingrarna i munnen och bli förbannad när det inte är den urspottade nappen.



Filten då. Kan det vara nåt?!



Nähä, nä. Tänkte väl det. Kudden kanske?!

Jag lämnar rummet. Det blir tyyyyyst. Ahhhh, skönt! Lätt som en plätt att träna sin bebis :) Jag går in för att kolla.



Wide awake, alltså. Jahapp...

Så håller vi på. Vet inte hur länge. Vägrar titta på klockan. Då blir jag bara arg och irriterad och less och galen och frustrerad och jag gissar att det inte gagnar någon i detta sammanhang. Jag behåller alltså lugnet. JAG behåller lugnet! Japp. JAG, KICKI behåller lugnet!!!!!!!!!!!

Till sist somnar ungen. Argt! Ungen sover argt! Jag känner ingen annan som gör det.



Inte ens JAG gör det. En aning oroar jag mej för detta temperament.

Strålande sol i Dalarna när vi anlände på torsdagskvällen. När det så slog om till midsommarafton samt midsommarfirande a la Dalarna drog snålblåsten och regnet igång. Det var särskilt roligt när vi skulle dansa kring midsommarstången. Inte en människa kunde dansa under bar himmel utan att bli genomvåt. Det är någonting med namnet MIDSOMMAR. Det ska liksom regna. Iallafall där jag befinner mej. Det är inte fantastiskt roligt att fira under trädkronor och paraply;



Så som ovanstående bild visar, stod vi alla och tryckte. Ingen kände sej manad att förbarma sej över den färdigklädda midsommarstången som låg orest på gräsmattan;



Så dansen flyttades under tak. Utan midsommarstång i mitten. Men ingen unge klagade. Bara någon enstaka förälder (läs: jag). Min äldsta var överlycklig och dansade små grodorna bland knottjävlarna som varken regnade eller blåste bort;



Innan regnet jagade oss att ta skydd, fixade morfar den finaste midsommarstången i hela Dalarna. Han hade "god hjälp" av unge och hund;



Under tiden passade andra på att göra armhävningar;



Sen spelades det boccia;



Fika efter det. Äldsta åt två bitar från egen tallrik samt halva biten på min (vilket iofs är helt okej med tanke på att grannen stirrandes på min mage undrade om jag skulle ha en till bebis);



Sedan övades det på krypning med snor och dregel everywhere;



Jag blev plötsligt aningen sur när jag insåg att jag ALDRIG får vara med på kort eftersom jag alltid är den som fotar. Det är ju faktiskt midsommar och jag har (för en gångs skull) gjort mej fin. Det vill man ju ha förevigat. Det gick jag omkring och muttrande om en stund, tills Johan ryckte åt sej kameran och visade mej VARFÖR jag sällan BÖR vara med på kort;



Jag tvingade honom att knäppa på! För någon liten sekund måtte jag väl se normal ut. Och pja;



Jag placerade mej så bakom kameran igen och fångade yngsta sonens favorituttryck på bild;



En helt okej midsommar alltså. Trots dans samt matintag under tak.

Dock vill jag tillägga att om jag inte hade haft sådana ljuvliga ungar som jag har, så kan jag garantera att jag gått omkring och varit bitter över regn, blåst, knott och innesittande. Dessutom hade jag NEVER slutat älta hur fan vi kunde åka ifrån det fina vädret hemma, till förmån för nya istiden så här långt norrut!

Fyrabarnsmamma OCH tvåhundsägare har jag alltså varit under helgen. As earlier said - inte så svårt för någon som jag.

Förrän idag då.

När man har en bebis vagnen, två hundar i koppel och en treåring cyklandes bredvid. Då vill man INTE att någon eller något ska krångla. Man vill definitivt INTE att ena hunden ska bajsa tre gånger. Man vill heller inte att parasollet till vagnjäveln ska säcka ihop trettio gånger i sekunden. Speciellt roligt är det heller inte att treåringen kör fast med cykeln och vill ha påputtning löjligt ofta. Sedan kan man också klara sej utan en sotarbil som tydligen kört vilse och därmed möter en för hundrade gången på samma väg och man därför måste flytta sej till kanten lika jävla många gånger. Det är asadrygt att detta medför att treåringen ramlar omkull, ena hunden springer fram till en annan hund och bebisen vaknar.

Jag är, i situationer som ovan beskrivs, inte den mest samlade mamman i Sjöboviken. Jag blir djupt irriterad, svettig under armarna och vill helst ge någon skulden för eländet. Idag var det sotarbilen som fick på moppo. För mina arga blickar kan certainly jämföras med en stor fet smäll. Men vederbörande får vara så god att skylla sej själv eftersom denne kört vilse i Sjöboviken när jag var ute med vagn och cykel fyllda med arga ungar och bajsande hundar.

Nu har vi varit hemma på lunchpaus och irritationen börjar släppa. Men, believe you me, den återkommer med stor sannolikhet så snart jag packat vagnen överfull med mellis, leksaker, badkläder samt hundbajspåsar. Vi ska nämligen bege oss ner till vattnet under eftermiddagen.

Återigen då - ut på vägarna. So help me God!

Det är lördag och vi är fyrabarnsföräldrar. Easy peasy! Nemas problemas! Jag är som gjord för att vara mamma till många. För visst är det väl så, att barn blir precis som jag vill?! Att om jag skulle få en dotter så blir hon den finaste som finns och visst blir hon väl också intresserad av sådant som jag själlv gillar?! För mina döttrar skulle väl bli som ljuvligaste Alma;



Som älskar djur och hjälper till med hundarna,



roar bebisen,



bakar chokladbollar till fikat medan småkillarna nöjer sej med smulorna (läs: pärlsockret) på golvet,



och visst låter hon dem sitta i knät närhelst de vill (läs: när mamman bloggar),



För om döttrar jag föder gör sådant, då kanske man ska fixa ett par sådana.

Eller så tillverkar vi några pojkar till. För om de är lika underbara som denna;



eller denna;



då kan jag klart ha några stycken.

För lagar mat, det gör jag ändå. Då kan jag lika gärna göra det till fem sex stycken ungar till. Ingen match för en tålmodig mamma som jag själv.

So what?! Det blir lite bråk ibland. Den ena vill ha samma sak som den andra. Någon har långtråkigt och vill hitta på något med just mej när jag lagar mat eller tvättar. En bebis vill inte ligga ensam på golvet och en annan unge behöver hjälp på toa. Och alla vill detta samtidigt. Big deal! Nä, inte alls! Det fixa´la jag.

Eller?!

Så tittar jag på Johan och hoppar till av förvåning. Just ja! Jag hade visst en make också. Och ett liv med mej själv. Och inte vill jag väl stupa i säng varje kväll klockan 20.00 piiiip efter att x antal ungar fått sina behov tillfredställda.

Det är då jag inser att jag bara varit fyrabarnsmamma i endast 9 timmar. Och kanske, kanske, möjligtvis att det är aningen tuffare att ha så många barn på heltid. Hur fantastiska de än är. 

Men jag fattar nu hur lyckligt lottad jag är! För när jag ibland känner mej som supermom, får jag kanske låna min makes syskonbarn. På det viset kan jag ha en hel barnaskara och at the same time behålla min man.

Sen undrar jag - Vad fan hände med typsnittet?!!!!

Nattens skörd i hallen;



Surt blänger hon, när dammsugaren stör hennes morgonsömn;



Men när bebisen har svart päls i blöjan, är det JAG som blänger på henne!

Jag tänker ibland på hur konstigt det är med kärleken. Man lever med någon man älskar under flera år. Delar allt. Bor under samma tak. Skrattar och gråter tillsammans. Så tar kärleken slut av någon anledning och man går skilda vägar. Man hörs inte mer. Pratar inte. Träffas inte. En bit ur ens liv "försvinner".

Vissa av dem jag tidigare varit tillsammans med finns fortfarande kvar i mitt liv. Ibland när jag träffar dem brukar jag tänka hur underligt det är att vi säger "hej, hur är läget?!" och sedan bara kallpratar en stund. Det MÅSTE ju vara så, det fattar jag! Men det känns onekligen märkligt. Man har upplevt så mycket tillsammans och helt plötsligt ska man låtsas som om perseonen i fråga inte är någon speciell.

Förstå mej rätt - jag vill inte att det ska vara på något annat sätt. Är man färdig med varandra så är man. Man går vidare. Men det går inte att radera vad som tidigare varit. Hur mycket man än vill glömma eller ta bort det förflutna så kan man inte göra det. Och man formas av alla människor man träffar i livet. Vare sej man vill eller inte.

En av mina bästa perioder i mitt liv var också en av mina värsta. Kärlek och rädsla, galenskap och sorg i en enda röra. En fruktansvärt jobbig tid för mej, min familj och mina vänner. En av personerna i mitt liv under den tiden har jag helt brutit kontakten med. Det var absolut nödvändigt. Men för det har han inte raderats ur mitt minne.  

Åren går och bilder suddas ut. Ibland har jag undrat. Vad blev det av honom?

Så igår fick jag veta.

Han dog. Den 10 juni i år. I en motorcykelolycka.

Vetskapen om hans död efterlämnar den konstigaste känsla jag någonsin haft i mitt liv.

I tre år har vi bott i detta hus. Och under dessa år har köksväggen varit vit, kal och tråkig. Vid varje besök har min pappa "roligt" skämtat om hur synd det är om våra barn som bor i ett sterilt hem. (Nu är visserligen inte han rätt person att klaga med tanke på att han och mamma har väggarna fulla av gud vet vad - nästan att man drabbas av epilepsi när man är på besök där.)

Nåväl. NU har vi äntligen fått arslet ur och påbörjat vår fotovägg. Vi vill ju inte att våra barn ska bli institutionsskadade, som min far så "skojigt" påpekade.



Det blev superfint! Väggen kommer att fyllas på efterhand och bilderna ska vi byta ut lite då och då (läs: var tionde år om jag känner oss rätt) men jag tycker att det blev bra redan nu.

Vi. Eller vi och vi - Johan spikade också upp foton ovanför teven, så att vi varje kväll kan få hybris när vi ser vad vi åstadkommit i barnväg;



Idag jobbar Johan så jag myser med mina vackra (ja, jag sa ju det - hybris) pojkar här hemma. Stirrar på alla fina bilder och känner mej alldeles pirrig. GUD!!!! Jag kan verkligen inte fatta att jag har en sådan fin familj! Och det menar jag. JAG FATTAR VERKLIGEN INTE! Hur lyckades jag med det?!

Nu ska jag ta en kopp te och då vill jag ha lugn och ro. Äldsta får roa yngsta, alltså ;)

Så sitter jag i bilen och ser en bil bli stoppad av civilpolisen. Tyst mmmmar jag för mej själv, nickar och tänker att ja, så kan det gå när man kör för fort.

Då spelas Heaven´s on fire på radion och jag skruvar upp volymen på högsta. Sjunger med och diggar lite coolt med huvudet och plutar med munnen för att härma trumslagen.

Jag tittar på hastighetsmätaren - den visar 140km/h.

Jag stirrar skräckslaget i backspegeln och drar ner volymen. Ingen polis bakom. 

Jag slutar sjunga med. Kommer liksom av mej när jag fattar hur ocool jag är. För vem fan mmmmmar som en sur gammal gubbe, diggar till Kizz, kör för fort men är livrädd för polisen?!

Jag. Tydligen. 

But I can´t help it - Jag ÄLSKAR den här;