Frun berättar

Det händer någonting med mej när jag träffar min mamma. Jag har en besynnerlig tendens att plötsligt regrediera till tiden då jag bodde under mina föräldrars tak. Och den sidan hos mej är inte en av mina vackraste.

De har varit här under helgen. Mina föräldrar. För att fira Lillemans tvåårsdag. Min mamma har lagat mat, städat, tagit han om Lennon, fixat fika och ja...nej, men alltså allt som jag gör när hon inte är här. För det är så det alltid blir. Utan undantag!

Hon kommer. Eller jag kommer till mitt barndomshem. Hon gör allt. Jag gör inget. Det är absolut inget jag väljer. Det bara blir så.

"Lägg dej och vila nu, Christin. Jag fixar det här!" "Sov ut imorgon nu. Jag tar Lennon!" "Du får sova i sängen. Pappa tar lillstugan!" "Vad vill du ha för mat?" "Köp skor till Lennon så sätter pappa in pengar på ditt konto!"

Hon är helt fantastisk! Den bästa mamma man kan ha och jag älskar henne till döds!

Men jag avskyr mej själv som hennes barn. Jag blir helt handlingsförlamad. Jag kommer liksom inte ihåg hur man gör när man är vuxen och mamma till snart två barn. Istället hör jag mej själv säga;

"När ska vi äta?" "Vad blir det för mat?" "Kan du laga mina byxor?" "Tror du att jag kan tvätta dom här i 60 grader?" "Kan jag frysa in bullarna en gång till?"

Varje gång vi så ska skiljas får jag en klump i magen. Som om jag inte klarar mej själv. Som om hon liksom måste finnas här och hjälpa mej med allt. Känslan hänger i under ett par timmar men avtar (THANK GOD!) sedan sakta.

Det som händer när vi ses är ingenting vi styr över. Hon och jag. Det bara är så. Hon är min mamma och jag är hennes dotter. Till överdrift. But still...

Jag kämpar alltid emot i början. Försöker;

"Nej, mamma! Jag gör det där!" "Sätt dej du så tar jag hand om disken!" "Nu lagar jag mat!"

Men i slutändan är det ändå hon som står vid spisen och jag som sitter i soffan som en slö tonåring och frågar vilken tid maten serveras.

Jag frågar mej själv hur det är möjligt. Hur jag kan ändra på det. Jag kommer aldrig fram till någonting. Tänker bara att jag älskar min mamma och att nästa gång vi ses så ska JAG minsann fixa allt och hon ska bara få sitta där och njuta.

Men jag vet hur det blir;

"Men, Christin. Du vet ju att jag inte bara vill sitta! Du får ta hand om mej när jag hamnar på ålderdomshemmet. Nu vill jag göra det här! Jag har inte mycket pengar att ge dej och dina bröder, men kärlek och mat får ni alltid!"

Hon är så fin. Så viktig. Så hjälpsam.

Blir jag en hälften så god mor som hon kan mina barn skatta sej lyckliga!

Nu har hon åkt. Jag har återtagit rollen som mamma och maka. Precis som det ska vara.

Så saknar jag min mamma. Det gör jag alltid! Men det är ändå skönt att vara så som jag vill vara. Vuxen och handlingskraftig! Och nästa gång vi ses ska jag såklart vara hennes dotter men fortfarande Lennons mamma. Jag ska vuxet ta mitt ansvar och inte sitta i soffan i väntan på maten. Jag ska inte låta min stackars far bo i lillstugan för att jag ska få den skönaste sängen. Jag ska inte fråga någonting om tvättning, matlagning eller annat en mor redan skall veta. Jag ska vara jag som jag är när hon inte finns i närheten! Så det så!

Nåja... Jag ska iallafall göra ett halvhjärtat försök. 

Jag är så otroligt mörkrädd att man blir mörkrädd (hahahaha)! Denna rädsla har dessutom eskalerat sedan jag blev gravid. 

På kvällarna vågar jag inte släcka lamporna i huset. Jag har svårt att somna och ligger istället och gluttar ut i hallen sökande efter människor som brutit sej in. Jag ligger och lyssnar på Johan och Lennons andetag och tror att jag dessutom hör någon annan andas i rummet. Jag tror på allvar att någon lurar i mörkret och bara väntar på rätt tillfälle att överfalla oss (??????!!!!!). Jag vaknar mitt i natten och är helt säker på att någon står i rummet och tittar på oss. Om Lennon vaknar tror jag på allvar att någon finns i hans rum för att kidnappa honom.

Allt är så skrattretande överdrivet. Min rädsla har antagit oanade proportioner och jag skräms lika mycket av det som av själva mörkret. 

För på dagarna när jag tänker logiskt (nåja, någorlunda åtminstone) inser jag hur befängd min rädsla verkligen är! Hur är det möjligt, det jag känner? Vad ligger bakom? Varför är jag så rädd?

Och allvarligt;

Vem skulle vilja bryta sej in i vårt lilla oansenliga hus? Vem skulle vara ute efter att mörda oss och varför? Vet någon ens var Sjöboviken ligger?

For God´s sake! Jag är vuxen. Jag har ansvar för en annan människa. Hur trygga kommer mina barn att känna sej när mamma vaknar upp helt kallsvettig mitt i natten och yrar om otäcka saker som faktiskt bara är ren fantasi? 

Min granne sa härom dagen att hon, sedan hon fått barn, helt blivit av med sin mörkrädsla. Hon känner att det är hon som måste fixa vad som än händer. Helt enligt biologin. Modersinstinkten tar över. Vilken väg tog min, undrar jag så!? 

Förmodligen är min obefogade rädsla den största orsaken till min trötthet. Det tar oerhört mycket energi att spana om nätterna, det ska ni veta!

Jag måste helt enkelt ta mej samman! 



 

Mitt barn: "Lennon tycker inte om fiiiisk!!!"

Va?! Det har ju ungen gjort ända sedan han kunde svälja lagad mat. Han har alltid älskat fisk!

Mitt barn: "Neeeeej, Lennon äta fisk! Ta bort den!"

Vad i hel...?! Men smart som jag är kommer jag på trixet;

Jag: "Nej, det är inte fisk! Det är lax!"

Mitt barn: "Lennon äta lax. Det är bättre!"

Ha! Jag överlitstade honom! Enkelt att vara mamma! Fattar verkligen inte vad andra föräldrar klagar på när barnen inte äter. Det är väl bara att vara smartare än sin unge!

Tills idag.

Mitt barn: "Nej, Lennon tycker inte om fisk!!! Lennon inte äta den! Lennon färdig!"

Here we go again. Men eftersom jag är en sådan god mor så vet jag hur jag ska hantera situationen.

Jag: "Det är inte fisk. Det är lax!"

Mitt barn: "Neeeeeeej! Lennon tycker inte om fisk!"

Jag: "Men det är ju lax!"

Mitt barn: "Neeeeeej! Inte lax osså!"

Dagis! Jag skyller på dagis! De har ju sagt att han inte äter fisk där. Precis som de andra barnen på avdelningen. Alltså är det de andra barnens fel! De har lurat i min unge att fisk är äckligt. Det kan inte finnas någon annan förklaring. För hur kan han helt plötsligt komma på att han inte gillar fisk?! Jag är helt övertygad om att när barn träffar andra barn så kommer de överens om att ingen ska äta fisk.

För jag tror inte att mitt barn är två år och trotsig. Jag tror heller inte på utbrottet jag fick idag. Det var nog bara en mardröm. Mitt barn är inte trotsigt och jag brusar inte upp i onödan. Här hemma gör barnet inget otillåtet och föräldrarna tappar aldrig besinningen. På Fiskarhagsvägen 1 i Sjöboviken råder total frid och det är hit man ska komma på studiebesök om man har trotsiga barn och är en trött förälder. Här lär vi ut den rätta pedagogiken.

I so wish!

Hur gör man? Hur är man mamma?

Bara en fråga liksom.