Jag har flyttat!
http://blogg.mama.nu/johansfru/
Vår fina 3-åring!
Och om sanningen ska fram har jag knappt fattat det än. Inte, är han MIN? utan mer, han ÄR verkligen min! I´m still wondering - Hur gjorde vi honom så fin?!
Oväntat resultat, liksom.
Idag har vi firat vår 3-åring. Med paket,
och glass.
Vissa fick dock endast ärtor, majs och bönor.
Astaskigt! Men han verkade inte särskilt arg för det.
Efter sockerchocken spelade vi det mest irriterande spelet ever.
Det är så satans svårt och låter så högt att jag får nervsammanbrott. Men ack så glada vi blev när vi lyckades fånga en firre! Jag var gladast av alla!
Jamen, hur ska jag fatta?! Att JAG är mamma till en 3-åring! Att jag går på föräldramöte. Köper allvädersstövlar i storlek 25. Läser sagor.
Och ska dessutom baka en tårta till kalaset. Med grädde och allt. Som helst ska vara lite rolig. Med godis som bildar mönster. Sådär kreativt som alla andra mammor gjort på de sista kalasen jag följt sonen till.
Min mamma, make och vänner kan bespara sej uppmaningar som, BESTÄLL eller KÖP. För jag kan verkligen INTE det! Jag är så jävla högpresterande och pretto att jag bara have to make it myself!
Fast har jag lyckats tillverka sådana perfekta ungar är ju en tårtbakning a piece of cake (alltså, jag ÄR så fyndig med orden;)!
Nere.
Som idag alltså. Jag har gått omkring med onödig oro. Funderat på saker som jag ändå inte kan göra något åt. Ätit dålig mat. Stressat. Inte känt mej det minsta glad eller tacksam.
Det är sådana här dagar som jag bara vill en sak. Sälja hus och ägodelar. Packa några resväskor och åka med mina grabbar. Långt bort. Länge. Typ ett år eller så. Resa runt och uppleva nytt. Inga måsten.
Men vis av ålder (åh, Gudars!!!) vet jag att jag inte kan rymma från en känsla. Enda sättet att bli av med den är att ersätta den med en bättre sådan. Så jag gör det.
Öppnar dörren till Lennons rum. Han ligger tvärs över sängen med huvudet på sängbordet. Jag lägger honom tillrätta och pussar honom i pannan. Han luktar sov. Jag tittar på honom en stund. Sen stänger jag tyst dörren efter mej. Går sedan in till vårt sovrum där Vince ligger i sin spjälsäng. Han andas sådär bebis-snusigt. Jag vill pussa honom men når inte ner utan att lyfta upp honom (och man vill ju inte väcka den björn som sover!). Smeker honom över kinden. Han gnyr lite, vänder sej om och fortsätter sova.
Med (STOR) risk för att låta klyschig - men hur svårt kan det vara för mej egentligen?! Att släppa oroliga tankar när de kommer. För vad har jag att oroa mej för. Det enda, enda, enda, ENDA som betyder något är mina pojkar. Att de lever och är friska. Att de mår bra och får finnas hos oss. Really, alltså! Det ÄR faktiskt så! Hur smetigt och smörigt det än låter!
Huset, bilarna och allt annat vi äger är bara ting. Saker som går att ersätta. Ingenting att oroa sej över. Vad som INTE går att ersätta däremot, är mina barn och tiden tillsammans med dem. Så why the fuck ödsla tid på en massa tankar som får mina axlar och armar att värka? Saker jag ändå inte i tänkandets stund kan göra något åt.
Om jag fick veta att jag var sjuk. Eller (Gud förbjude!!!) mina barn var sjuka. Vad skulle kännas viktigt då?! Just det - livet!
Nä, nu vässar jag mej och fattar hur mycket jag äger i livet!!!
Den här låten är precis vad det handlar om! Lyssna på texten;
Jaha, ja...
Nä! Det här kan inte vara sant! Nu har jag drabbats av ytterligare två fobier.
1. Att parkera.
Efter alla botfiaskon har jag fått ett sådant uselt parkeringssjälvförtroende att jag snart måste ta taxi in till jobbet. Kösta ved det kösta vill! Varje gång jag måste stanna bilen längre än två minuter svettas jag ymnigt medan munnen blir torr som fnöske. Jag läser skyltarna så noga att jag till slut inte vet vad de betyder. Ni vet. Som när man säger ett ord tusen gånger - till slut låter det som om ordet är ett påhitt. Jag parkerar. Kliver ur bilen. Kollar alla vita linjer. Läser på parkeringsautomaten trettio gånger. Lägger sedan i dubbelt så mycket pengar och lämnar parkeringen med hjärtslag och svår ångest. Väl på jobbet frågar jag alla jag möter om man verkligen kan parkera där jag lämnat bilen. Allt detta är hemskt, hemskt obehagligt för mej. Så till den milda grad att jag överväger flyttning in till stan och därmed får cykelavstånd till det mesta.
2. Att ta hand om båda mina barn samtidigt.
JO! Jag lovar. Det är säkert. När jag kommer hem blir jag helstressad av att Johan går på toaletten samtidigt som både Lennon och Vince pockar på uppmärksamhet. Efter två veckor har jag tydligen förvandlats till en handfallen mespropp som vid minsta lilla gnäll lyfter upp både bebis och treåring för att tillfredsställa. Jag har plötsligt väldigt svårt för att multitaska. Jag som used to be så flink här hemma!
"Jag blir så imponerad, Kicki! Att du hinner tänka på allt så snabbt." Sade en kollega till mej häromdagen. Och det är ju roligt och upplyftande att höra. Men betyder det nu att alla mina skills gällande barnomhändertagande har raderats till förmån för min yrkeskompetens?!
I´m a mess!
Men jag är också glad. För det är kul att jobba! Och mysigt att komma hem till mina pojkar!
Dock känner jag mej ikväll aningens tom. Underbaraste bebisen är hos mina föräldrar i helgen. För att underlätta när jag ska sluta amma. Och det känns sorgligt på något sätt. Skönt - för att han mest biter mej nätterna igenom. Men ledsamt för att jag vet att jag aldrig kommer att uppleva det igen. Vi är ju färdiga nu. Med avlandet. Efter två så perfekta resultat önskar vi ingenting mer. Men ändå. Det är sorgligt. An end of an era, liksom...
Jag tycker inte om slut. Jag avskyr att ingenting varar för evigt. Jag tycker att det är dåligt! Att livet är skapat så. Men eftersom jag är osäker på vem/vad som gjort det, skapat livet alltså, så kan jag inte skylla på någon/något.
Jag får helt enkelt pussa bort mina sorger. Tre urfina killar - inte alla förunnat :) 
Uppfostran.
Jag: "För att man får baciller på sej. Det är därför man måste tvätta händerna noga."
Sen tänker jag. Han har redan bacillskräck (överförd från mej!). Är det då vettigt att säga som ovan?
Gud, vad ofta jag känner så. Vad det än gäller när det kommer till barnuppfostran känner jag nästan alltid att jag inte borde ha gjort/sagt på ett visst sätt. Typ:
Lennon: "Jag vill IIIIIINTEEEEEE äta mat! Nu går jag ifrån bordet!"
Jag: "Du behöver inte äta. Men du måste sitta kvar tills vi andra ätit färdigt."
Lennon: "Neeeeeej!!!"
Jag: "Nähä, men då blir det inget lördagsgodis heller!"
Alla dessa hot! Jag blir galen på mej själv. Jag måste väl för fan ha lite mer fantasi än så. Kanske borde jag läsa några poäng i pedagogik på universitetet. Men det är väl för böfvelen inte meningen att man ska vara utbildad pedagog för att fixa mammarollen. Eller?!
Ibland känns det som om jag har målat med tusch (stavning?). Ni vet! När man i småskolan (fy, vad gammal jag är som använder det ordet!) fick i uppgift av fröken att rita en teckning. "Börja med blyerts." Uppmanade hon alltid. Men jag drog minsann på med tusch. Och 9 ggr av 10 gick det åt helvete. Teckningen blev asaful och jag kunde inte sudda. SÅ känner jag i mammarollen. Jag pippade lite utan att använda skydd (blyerts) and here I am. Ba, men vad hände??? Två barn! Hur gör man?!
Försök att avleda, brukar jag få till råd. Visst, visst. Jag avleder. Men till slut in absurdum.
Lennon: "Neeeeeeeeeeej!!! Jag vill inte borsta tänderna!"
Jag: "Vet du?! En gång när jag var liten... DÅ!!!"
Lennon: "Vad?! Kan du berätta?!"
Konflikt undviken, ja! Men ändå. Ska jag hålla på så resten av mammalivet?
Lennon 16 år: "Jag tänker ändå vara ute längre än till midnatt!"
Jag: "Vet du?! En gång när jag var tonåring... DÅ!"
Sen undrar jag hur den meningen avslutas. Alternativ:
1. "Då var mina vänner tvungna att ringa ambulans för att jag hade druckit sprit trots att jag åt medicin!"
2. "Då gick jag på fest i likadana stövlar som Julia Roberts har i Pretty woman. Jag drack också alldeles för mycket och hånglade med en mycket olämplig kille."
Nä, jag får helt enkelt övergå till mutor.
Under småbarnsåren - godis.
I tonåren - sprit.
Ja, jag skämtar förstås! But I am lite desperat. Jag tycker att det är apsvårt att vara mamma!
Tänk om jag i tonåren hade vetat hur enkelt mitt liv egentligen var. Mitt enda bekymmer var om jag skulle gråta över olämpliga killar lyssnandes på Europe eller Bon Jovi.
På resa.
1. Blogga.
2. Prata i telefon.
3. Kolla facebook.
4. Hasa omkring i pyjamas halva dagen.
5. Dricka tio koppar te.
6. Se fram emot att posten ska komma.
Det här med att varje morgon åtminstone få på lite mascara är förvånansvärt omständligt för mej. När det är tid för mej att sätta mej i bilen för att köra till jobbet inser jag ofta att jag glömt kladda med sminket. Istället har jag ägnat min dyrbara tid till att hoppas på att barnen ska vakna så att jag hinner pussas innan jag åker.
Väl på jobbet har jag det bra! Jag älskar mina lugna luncher tillsammans med fina kollegor. Sänder dock alldeles för ofta tankar hem till maken och det förmodade kaoset. Lite som att jag har dåligt samvete för att sitta där ensam med min mat.
Det är svårt för mej. Med omställningen. Tydligen. I really need to släppa det dåliga samvetet. För det är självpåtaget och väldigt martyrliknande.
Helgen var underbar! Det är verkligen mysigt att packa in hela familjen i bilen och åka bort. Det är något speciellt med att stanna efter vägen. Stanna för lite fika eller mat. På ett sunkigt ställe med heltäckningsmatta och bli serverad very questionable food. Där bebisen behöver krypa av sej och krälar därmed omkring på äckligt golv med sin storebror. Det är också speciellt med en speciell bebis som tycker att det är speciellt viktigt att gallskrika halva resan. Speciellt som det var nästan 15 mil kvar.
Vince: "Buääääääää! Buäääääääää!"
Lennon: "Men Vinnieeeeeeeee!!! Tyst!!!!!! Jag leker!!!!"
Med lortiga ungar (efter golvkrälning) och hög ljudvolym drog så tattarfamlijen till Göteborg.
Och igen har jag blivit påmind om hur lyckligt lottade vi är! Fuck alla pengar i världen (nåja, några kan jag behålla), screw det materiella! Vad som räknas är KÄRLEKEN till våra vänner och familjer.
Att få komma till en väns hem. Bli bjuden på mat och dryck. Träffa deras ungar som roar mina. DET är sådant som gör mej så varm om hjärtat att jag vill gråta!
Storebror var möjligtvis inte lika glad över att dela sin lillebror med andra;
Miljoner tack, Ulli! För att du är du!
Flera vänner i Göteborg! Som även de öppnade sitt hem för oss. Och serverade lika god mat och dryck (som ni märker är maten och drycken väldigt VIKTIG för mej!). Prat långt in på natten och en massa skratt. Med gosig bebis som Vince visade sej på styva linan inför. Typ, kolla jag kan stå jag!!!
Medan pappan, 33 år gammal ägnade sej åt vuxna saker. Dvs spelade tv-spel och sköt en häst när treåringen såg på. Citat Johan: "Jamen, jag sa ju flytta på dej! Lennon, nu sover hästen."
Prat i lugn och ro - gick sådär. Det var ju barn överallt;
Men det har ingen betydelse. För ungarna är så goa att jag svimmar! Och så fick vi lära känna två speciella människor. Oliwer och Ann;
Tack Macke och Ann! För att ni finns!
Tacksamheten avhandlad!
Jag tycker att det är fantastiskt kul att tolka igen. I´m on fire! Om jag får säga det själv ;) Men Gudars, vad jag saknar gnälliga och kladdiga ungar!!!
Godnatt jord! Ja, det gäller även dej på bilden ovan!
Oh, the oro!
Privat är jag också i högform! Jag känner mej oerhört nöjd med min insats som mamma på Vinces 8 månaderskontroll häromdagen. Såklart mötte jag upp maken och sonen. Jag hade några frågor till sköterskan. Ingen som helst betoning på några.
Sköterskan: "Jaha, hur är det med er då?"
Jag (innan Johan ens hunnit ta ansats till att svara): "Nja...näää. Jag vet inte.. Men...harkel, harkel."
Sköterskan: "......"
Hinner inte ställa någon följdfråga förrän jag kör igång.
Jag: "Nämen, jag vet inte. Jag är orolig. Han är så intensiv. Sover nästan aldrig, Gnäller. Skriker mycket. Är inte alls lika lugn som Lennon var. Tänk om det är något fel? Han verkar inte kunna fokusera på en sak."
I could go on! Men jag stannar där och låter resten vara oskrivet. Det hela slutade med en uppsatt tid till barnpsykologen så att vi föräldrar (läs: mamman) kan dryfta våra funderingar kring sonen. Jag som trodde att min karriär som drama queen dog i samband med moderskapet. But uppenbarligen not!
Så här i efterhand kan jag väl medge att min oro inte alltid är befogad. Men jag ville ju diskutera med sköterskan. Bolla lite bara. Men hon slog på stora trumman och maken grymtade senare något om hur märkligt det är att jag inte kan höra hur jag själv låter.
Och, pja... Måhända är jag oresonlig ibland. Men har en tanke börjat mala kan jag omöjligt släppa den utan DJUPA analyser. Och det är ju mitt barn för guds skull!
Fast jag vet inte egentligen om jag är så orolig som jag fick det att låta. Oh, well... Jag behöver uppenbarligen prata. (Om jag vore gift med mej själv hade jag smällt till mej själv och rutit VÄSSA MEJ!)
Lättare ämnen.
Idag. Jag kom hem. Möttes av denna syn;
Ser ni?! Nä, inte jag heller! Kartongerna är borta!!! Och golvet blänker! UNDERBART!
Tomt. Rent. And I love it!
Den här älskar jag också;
Gud, så ytligt. Men jag är så tillfredsställd av detta köp!
Imorrn är det fredag! Jag ska göra mitt bästa och tolka. Allt som sägs! För jag TROR att det är vad en tolk gör ;)
Efter arbetsdagen drar jag och mina fina familj iväg med vår fiiiiiiina bil. Till Göteborg för att mysa med fina vänner! Det är mycket som är fint just nu. Och det är ju fint :)
Nu. Gotta go sleep!
Fast det här!!!
Vilket parti ska jag rösta på om jag vill ha 4 timmars arbetsVECKA samt gratis städhjälp och någon som storhandlar åt mej?
En enkel fråga bara. För det här! Det här vet jag inte hur jag ska ro iland.
I två dagar har jag arbetat. I två. Dagar alltså! Jag har redan lyckats med följande:
- Glömt passerkortet till jobbet BÅDA dagarna.
- Glömt jobbmobilen en dag.
- Fått parkeringsböter på 1000jävlak*kspänn.
- Grinat för ovanstående k*khändelse.
- Suttit i bilen och blivit alldeles kall när jag insett att jag glömt snuttefilten (!!!!). Kom inte ens DÅ ihåg att det faktiskt var mobilen jag hade glömt!
- Nästan fått motorstopp för att jag mindes att bilen behövde tankas först när färdmätaren visade 2 mil kvar. Då hade jag en mil till närmsta mack.
- Taltolkat följande mening. "Det beror ju såklart på vad man suger på. Om det är stort eller litet."
- Glömt varje sketen liten inloggningskod till allt jag behöver tillgång till i jobbdatorn.
Lägg sedan till att jag sovit i typ en kvart natten mellan söndag och måndag samt natten mellan måndag och tisdag. Vince har fattat att jag övergett honom och vaknar därför varje minut för att vara säker på att jag på morgonen är döende och förmodligen måste sjukskriva mej och därmed stanna hemma för att bära omkring på honom.
Minns ni min början?! Jag skulle ju så stort äta GI. Men igår blev jag sugen på ugnspannkaka och smällde i mej typ en halv långpanna av nämnda rätt och jag tror att jag till detta serverade mej 5 dl grädde samt en halv syltburk. Jag fick sådan magknip att jag inte ens hade ångest över mitt överdrivna matintag.
But other than that, I´m doing fine!
Det kanske tar ett tag. Att flaxa ner från mammamolnet och lära mej hur jag tar ansvar för mej själv. För det har jag tydligen glömt. Löjligt! Efter endast 8 små månader.
Det ÄR kul att vara tillbaka på jobbet! Absolut! Men jag tycker fortfarande att det är fel på systemet! Pappadagar - FNYS!
Städa eller inte städa?
Det får bli det så här istället;
Ahhhh... Det ljuva livet!
En ny bil!
Mer än så vet jag inte. Men den är inte gammal, skruttig och trasig som vår Ford. Den funkar! (For now, åtminstone!) Så vi är glada! Över att betala ytterligare ett lån, tydligen. Fast helst skulle jag önska att två bilar inte behövdes. Men bor man på vischan så gör man.
Snart är vi rika dock så då spelar det ingen roll!!!
Annars är det gnälliga tider. Vince börjar få tänder och det är verkligen en rolig tid. När han är vaken har han ont och när han sover vaknar han av att ha ont. Åtminstone är det vad jag TROR. Jag VET ju faktiskt inte. Stackars liten. Han kanske ligger där i vagnen och skriker av värmeslag. Så tror jag att han har ont och trycker i honom Ipren istället för att plocka av honom en filt.
Sötsnuten har iallafall upptäckt sej själv,
och fattat hur söt han verkligen är. Så nu han kryper till spegeln hela tiden för att pussas med sej själv.
Imorrn är det min sista dag ensam hemma med barnen. Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror inte att jag fattat det än. Att jag inte ska träffa mina ungar hela dagarna utan istället arbeta i mitt anletes svett. Hur ska de klara sej utan sin mamma?! DET förstår jag verkligen inte! För mej kommer det gå kanoners! Jag kommer att klara mej utmärkt utan dem under dagarna. För mej blir det toppen! Jorå, asabra kommer det att gå för mej. Men det blir synd om barnen utan sin mamma. Jättejättejättesynd om barnen, blir det! För det vet väl alla - att mammor är bättre än pappor!
Right?!
Nähä... Nä, men försöka måste jag iallfall. Mitt sista strå att gripa efter, liksom.
Men ha så jävla kul då, Johan. Med våra barn. Tänk inte på mej!
