Still pregnant.
Åh, det är så härligt! Mitt barn trivs på dagis. Igår sprang han glatt fram till en av pedagogerna (vill så gärna skriva; en av fröknarna, men man vill ju inte väcka anstöt) och ropade henne rakt i ansiktet:
"Bulldozern schaktar grus!!!!!!!"
Pedagogen tittade frågande på mej varpå jag bara ryckte på axlarna. Jag vet väl för fan heller inte vad en bulldozer gör. Men tydligen schaktar den grus.
Iallafall så värmer det en mors hjärta att sonen mår gott och informerar andra vuxna om diverse motorfordons funktioner.
Sådana glädjeämnen behöver jag i massor at the moment. Mycket annat känns inget vidare just nu. Satt igår hos barnmorskan och grät mej igenom en förklaring om hur jag mådde. Om hur trött jag är. Hur illa jag mår. Hur mycket jag kräks. Hur otäckt det är med hjärtklappning efter 30 steg tagna. Etc etc...
Men det värsta just nu är att jag till slut var tvungen att ringa mina föräldrar. Ringa dem och be om hjälp. Med min lilla Geisha. MIN bästa vän!!! Den finaste och goaste hunden som jag älskar så mycket! Men jag orkar inte. Jag kan inte förmå mej att hinna orka med henne. Hon ligger där och tittar på mej med sina bruna ögon och undrar varför jag glömt bort henne. Varför vi inte tränar lika mycket längre. Varför jag mest sover, gråter eller ligger på toalettgolvet. Gud, som jag har haft ångest för att be om hjälp med henne. För jag vill ju inte! Hon är ju ett av mina andningshål. Att få cykla med henne till vattnet och bara sitta där en stund och vila. Men faktum är att hon också behöver annat. Morgonpromenad, kvällspromenad och allt däremellan. Jag fixar inte det! Jag kan för fan inte ens cykla 500 meter för att köpa lunch utan att tro att hjärtat ska sprängas.
Idag insåg jag hur trött jag verkligen är. Stod i kön på apoteket för att köpa ZYX (har så satans ont i halsen!!!) och blev informerad av kvinnan i kassan att jag nog inte borde äta dem eftersom jag är gravid. Inga tester utförda, eller vad hon sa. Jag lyssnade inte så noga utan började istället att gråta. Hon klappade mej snällt på axeln och gick för att hämta en burk Bafucin. Hon gav den sedan till mej och utan ett ord tog hon betalt och log i samförstånd med mej. Sen sprang jag ut till cykeln och bröt ihop. Bara för några värktabletters skull.
Det känns som om jag lever i väntan på bättre tider. Så som man INTE ska göra! För vem vet något om bättre tider?!
Därför blir jag så varm om hjärtat när Lilleman säger roliga saker! Det får mej att skratta och då lättar allt. Så nu längtar jag till halv fyra. När jag får hämta skitungen och skratta lite. I soooo need it!
"Bulldozern schaktar grus!!!!!!!"
Pedagogen tittade frågande på mej varpå jag bara ryckte på axlarna. Jag vet väl för fan heller inte vad en bulldozer gör. Men tydligen schaktar den grus.
Iallafall så värmer det en mors hjärta att sonen mår gott och informerar andra vuxna om diverse motorfordons funktioner.
Sådana glädjeämnen behöver jag i massor at the moment. Mycket annat känns inget vidare just nu. Satt igår hos barnmorskan och grät mej igenom en förklaring om hur jag mådde. Om hur trött jag är. Hur illa jag mår. Hur mycket jag kräks. Hur otäckt det är med hjärtklappning efter 30 steg tagna. Etc etc...
Men det värsta just nu är att jag till slut var tvungen att ringa mina föräldrar. Ringa dem och be om hjälp. Med min lilla Geisha. MIN bästa vän!!! Den finaste och goaste hunden som jag älskar så mycket! Men jag orkar inte. Jag kan inte förmå mej att hinna orka med henne. Hon ligger där och tittar på mej med sina bruna ögon och undrar varför jag glömt bort henne. Varför vi inte tränar lika mycket längre. Varför jag mest sover, gråter eller ligger på toalettgolvet. Gud, som jag har haft ångest för att be om hjälp med henne. För jag vill ju inte! Hon är ju ett av mina andningshål. Att få cykla med henne till vattnet och bara sitta där en stund och vila. Men faktum är att hon också behöver annat. Morgonpromenad, kvällspromenad och allt däremellan. Jag fixar inte det! Jag kan för fan inte ens cykla 500 meter för att köpa lunch utan att tro att hjärtat ska sprängas.
Idag insåg jag hur trött jag verkligen är. Stod i kön på apoteket för att köpa ZYX (har så satans ont i halsen!!!) och blev informerad av kvinnan i kassan att jag nog inte borde äta dem eftersom jag är gravid. Inga tester utförda, eller vad hon sa. Jag lyssnade inte så noga utan började istället att gråta. Hon klappade mej snällt på axeln och gick för att hämta en burk Bafucin. Hon gav den sedan till mej och utan ett ord tog hon betalt och log i samförstånd med mej. Sen sprang jag ut till cykeln och bröt ihop. Bara för några värktabletters skull.
Det känns som om jag lever i väntan på bättre tider. Så som man INTE ska göra! För vem vet något om bättre tider?!
Därför blir jag så varm om hjärtat när Lilleman säger roliga saker! Det får mej att skratta och då lättar allt. Så nu längtar jag till halv fyra. När jag får hämta skitungen och skratta lite. I soooo need it!
Vi vet vem som sparkar!
Så var vi på ultraljud och skulle INTE ta reda på vilket kön vår bebbe har. Nejdå, för det ville INTE Johan veta minsann och jag var stark! Tittade inte efter varken snopp eller snippa. Men så utbrister min käre make, som så strängt uttryckt sin vilja om att inte veta, att han ser en snopp. Jag tittar på barnmorskan och frågar om det verkligen syns så tydligt och jodå, mycket riktigt, där dinglar en snorre. Så mycket för att INTE veta. Och jag som stod emot frestelsen!
Men nu är jag så glad över att jag vet! Känns mysigt, pirrigt och härligt att det ligger en liten kille där inne som snart ska komma till oss :) Nu är vi i full gång med namnbrainstorming. Roligt!
Fast ändå! Jag var stark. Johan var svag! HA!
I övrigt har jag börjat kräkas igen. Vet att jag lovade i ett tidigare inlägg att icket ta upp ämnet kräk igen, but what can I do?! Det är ju i stort sett vad mitt liv innehåller för närvarande. Det, samt foglossning, sammandragningar och orkeslöshet förstås. Men det känns lättare att stå ut just nu. Jag vet ju faktiskt lite mer om vem det är som ställer till det för mej :)
Sen har jag den ljuvligaste sonen någonsin! Argare får man leta efter. "Nej, stövlar!" "Nej, dagis!" "Nej, toaletten!" "Nej, Geisha!" And u name it! Han är så arg att han till och med vaknar på morgnarna och det första han vrålar när han slår upp sina bruna är: "Neeeeeeej ligga sova!!!!!!" Tur att man älskar så mycket att inget humör kan få mej att överge skitungen.
Men nu är jag så glad över att jag vet! Känns mysigt, pirrigt och härligt att det ligger en liten kille där inne som snart ska komma till oss :) Nu är vi i full gång med namnbrainstorming. Roligt!
Fast ändå! Jag var stark. Johan var svag! HA!
I övrigt har jag börjat kräkas igen. Vet att jag lovade i ett tidigare inlägg att icket ta upp ämnet kräk igen, but what can I do?! Det är ju i stort sett vad mitt liv innehåller för närvarande. Det, samt foglossning, sammandragningar och orkeslöshet förstås. Men det känns lättare att stå ut just nu. Jag vet ju faktiskt lite mer om vem det är som ställer till det för mej :)
Sen har jag den ljuvligaste sonen någonsin! Argare får man leta efter. "Nej, stövlar!" "Nej, dagis!" "Nej, toaletten!" "Nej, Geisha!" And u name it! Han är så arg att han till och med vaknar på morgnarna och det första han vrålar när han slår upp sina bruna är: "Neeeeeeej ligga sova!!!!!!" Tur att man älskar så mycket att inget humör kan få mej att överge skitungen.
Bajs.
Ledig dag med Lennon. Mysig promenad genom häst/fårhagen.
Lennon: "Mycke bajs! Stooooor bajs! Mamma plocka upp den bajsen!"
Jag: "Mmmmm..."
Lennon: "Inte äta bajs! Bajs äckligt! Lennon bajsa toaletten!"
Jag: "Mmmmm..."
Tänker på något helt annat.
Lennon: "Oj, så många bajs! Titta mamma!"
Jag: "Mmmmm..."
Lennon: "Mycke bajs Geisha rulla sej! Geisha äter bajs! Hahaha!"
Nu lyssnar jag, vänder mej om och ser min hundjävel på rygg i en stor bajshög.
Jag: "Geeeeeeeishaaaaaaa! Hiiiiiiit! Geeeeeeeisha, kom hit sa jag!!!!!"
Lennon: "Oj! Geisha blä. Geisha bajsa toaletten!"
Sen mumlar jag diverse fula ord om hunden och vi går vidare. Jag försöker ignorera bajslukten och istället njuta av solen.
Då kommer en häst gående mot oss.
Lennon: "Ta boooort hästen!"
Jag. "Hästen är inte farlig. Hästen är snäll!"
Lennon: "Mamma bära Lennon!"
Jag lyfter upp honom och hästen passerar. Sätter ner Lennon på marken och inser att mina byxar är fulla av häst/fårbajs efter ungens skor. Jag böjer mej ned för att plocka lite gräs som hjälp till att ta bort de mesta av bajset. Runt min hals hänger pipan jag använder för att kalla in hunden med. Upptäcker att jag självfallet böjt mej ned på fel ställe för nu hänger pipan med munstycket i en stor och nylagd bajshög.
Lennon: "Oj! Pipan bajsar! Lennon blåsa!"
Så efter den härliga morgonpromenaden i hagen var vi alla tre nedkladdade av bajs. Vissa av fri vilja, andra på grund av äcklig hund samt rädd son.
Jag fikade aldrig när vi kom fram till vattnet.
Lennon: "Mycke bajs! Stooooor bajs! Mamma plocka upp den bajsen!"
Jag: "Mmmmm..."
Lennon: "Inte äta bajs! Bajs äckligt! Lennon bajsa toaletten!"
Jag: "Mmmmm..."
Tänker på något helt annat.
Lennon: "Oj, så många bajs! Titta mamma!"
Jag: "Mmmmm..."
Lennon: "Mycke bajs Geisha rulla sej! Geisha äter bajs! Hahaha!"
Nu lyssnar jag, vänder mej om och ser min hundjävel på rygg i en stor bajshög.
Jag: "Geeeeeeeishaaaaaaa! Hiiiiiiit! Geeeeeeeisha, kom hit sa jag!!!!!"
Lennon: "Oj! Geisha blä. Geisha bajsa toaletten!"
Sen mumlar jag diverse fula ord om hunden och vi går vidare. Jag försöker ignorera bajslukten och istället njuta av solen.
Då kommer en häst gående mot oss.
Lennon: "Ta boooort hästen!"
Jag. "Hästen är inte farlig. Hästen är snäll!"
Lennon: "Mamma bära Lennon!"
Jag lyfter upp honom och hästen passerar. Sätter ner Lennon på marken och inser att mina byxar är fulla av häst/fårbajs efter ungens skor. Jag böjer mej ned för att plocka lite gräs som hjälp till att ta bort de mesta av bajset. Runt min hals hänger pipan jag använder för att kalla in hunden med. Upptäcker att jag självfallet böjt mej ned på fel ställe för nu hänger pipan med munstycket i en stor och nylagd bajshög.
Lennon: "Oj! Pipan bajsar! Lennon blåsa!"
Så efter den härliga morgonpromenaden i hagen var vi alla tre nedkladdade av bajs. Vissa av fri vilja, andra på grund av äcklig hund samt rädd son.
Jag fikade aldrig när vi kom fram till vattnet.
Kärlek!
Eftersom vi är så rika och inte har så mycket att göra på huset så tycker jag att det känns underbart härligt med en fuktig grund! Det känns också viktigt och bra att en krypgrundsavfuktare kostar trettiotretusen papp! Sen känns det förmånligt att få punga ut med hela den summan och därmed bli av med pengarna som skulle läggas på framsidans uteplats.
Men jag är inte bitter! Faktiskt! Bara lite kanske... Men efter att ha pratat med min supersvägerska Mia så känns allt förvånansvärt mycket bättre. Hon röt några kloka meningar åt mej och därmed hade jag tankarna riktade åt rätt håll.
För faktum är:
Jag har så mycket att vara tacksam för! Att båda bilarna måste lämnas in på lagning eller att datorn krashat, är faktiskt inte världens undergång. Jag vet ju det. Någonstans, vet jag det. Jag måste bara lära mej att INTE se vad som fattas. Istället fokusera på allt jag har! Jag är så satans värdelös på det! Mitt område av expertis är att vilja ha allt jag inte har. Jag har så lätt för att älta och gräva ner mej. Det har aldrig hjälpt mej under åren så jag undrar varför jag inte tänkt på att någon gång byta taktik?!
Ska göra det nu! För hur jag än grämer mej och är förbannad över biljävlarna som aldrig håller, eller datorn som krashar, eller grunden som möglar sönder (överdrift!), eller framsidan som inte blir klar än på några år, eller övervåningen som kostar skjortan att isolera så hjälper det mej föga att fastna i denna otroligt nedåtgående tankebana. Det enda som händer är att jag blir en tråkigare människa att vara och att umgås med. Negativa tankar verkar också påverka bebben i magen för sammandragningarna blir värre när jag är upprörd. Kan heller inte vara kul att ha mej som varken mamma eller fru.
I lördags funderade jag massor över hur jag egentligen tänker och agerar. Min underbara moster Lena och min lika underbara morbror Sven-Olof var änglar och tog hand om Lennon över helgen. Jag och maken skulle på 30-års fest. När jag lämnat Lilleman cyklade jag och hunden ner till vattnet och simmade ut till badbryggan. Där låg vi i solen och myste. Lääänge! Då skämdes jag över hur jag är.
För hur många har en moster och morbor att lämna sina barn till? Hur många har två minuters väg till vattnet? Hur många har vänner som bjuder till fest? Och det är bara en liten bråkdel av allt jag har! Hur kan jag ens begära mer av livet?! Hur kan jag ens tycka att det jag har inte räcker?!
Jag mår illa av att komma på mej själv med att kräva en massa saker. Som om ting skulle göra mej lyckligare!
Ibland tänker jag att allt kunde vara annorlunda. Om jag låg sjuk i cancer. Om jag snart skulle ta farväl av min fina familj. Vad skulle jag sörja?
Mina fina bilar? Min lyxiga övervåning? Vår snygga uteplats på framsidan?
Det blir absurt att tänka så. Men för att vända mina tankar måste jag!
För jag vet ju att jag skulle sörja livet. Att inte få vara med mer. Att inte få vakna upp bredvid Johan. Att inte få se Lennon växa upp. Att inte få älska och känna kärlek längre.
Jag blir rädd ibland. Rädd för att inte minnas och uppskatta vad som är viktigt i livet. Rädd för att glömma varför jag finns.
Därför måste jag påminna mej! Det har jag gjort nu. Och det känns bra!
Nu vaknar Lilleman och han vill tydligen, som han så ljuvligt uttrycker:
"Lennon plocka blåbär och "lallon"! Nej, mamma puss!! Lennon tatta sten tatten! Nej, Geisha äta upp lallonen!"
Hur kan jag någonsin tro att jag saknar något?!
Men jag är inte bitter! Faktiskt! Bara lite kanske... Men efter att ha pratat med min supersvägerska Mia så känns allt förvånansvärt mycket bättre. Hon röt några kloka meningar åt mej och därmed hade jag tankarna riktade åt rätt håll.
För faktum är:
Jag har så mycket att vara tacksam för! Att båda bilarna måste lämnas in på lagning eller att datorn krashat, är faktiskt inte världens undergång. Jag vet ju det. Någonstans, vet jag det. Jag måste bara lära mej att INTE se vad som fattas. Istället fokusera på allt jag har! Jag är så satans värdelös på det! Mitt område av expertis är att vilja ha allt jag inte har. Jag har så lätt för att älta och gräva ner mej. Det har aldrig hjälpt mej under åren så jag undrar varför jag inte tänkt på att någon gång byta taktik?!
Ska göra det nu! För hur jag än grämer mej och är förbannad över biljävlarna som aldrig håller, eller datorn som krashar, eller grunden som möglar sönder (överdrift!), eller framsidan som inte blir klar än på några år, eller övervåningen som kostar skjortan att isolera så hjälper det mej föga att fastna i denna otroligt nedåtgående tankebana. Det enda som händer är att jag blir en tråkigare människa att vara och att umgås med. Negativa tankar verkar också påverka bebben i magen för sammandragningarna blir värre när jag är upprörd. Kan heller inte vara kul att ha mej som varken mamma eller fru.
I lördags funderade jag massor över hur jag egentligen tänker och agerar. Min underbara moster Lena och min lika underbara morbror Sven-Olof var änglar och tog hand om Lennon över helgen. Jag och maken skulle på 30-års fest. När jag lämnat Lilleman cyklade jag och hunden ner till vattnet och simmade ut till badbryggan. Där låg vi i solen och myste. Lääänge! Då skämdes jag över hur jag är.
För hur många har en moster och morbor att lämna sina barn till? Hur många har två minuters väg till vattnet? Hur många har vänner som bjuder till fest? Och det är bara en liten bråkdel av allt jag har! Hur kan jag ens begära mer av livet?! Hur kan jag ens tycka att det jag har inte räcker?!
Jag mår illa av att komma på mej själv med att kräva en massa saker. Som om ting skulle göra mej lyckligare!
Ibland tänker jag att allt kunde vara annorlunda. Om jag låg sjuk i cancer. Om jag snart skulle ta farväl av min fina familj. Vad skulle jag sörja?
Mina fina bilar? Min lyxiga övervåning? Vår snygga uteplats på framsidan?
Det blir absurt att tänka så. Men för att vända mina tankar måste jag!
För jag vet ju att jag skulle sörja livet. Att inte få vara med mer. Att inte få vakna upp bredvid Johan. Att inte få se Lennon växa upp. Att inte få älska och känna kärlek längre.
Jag blir rädd ibland. Rädd för att inte minnas och uppskatta vad som är viktigt i livet. Rädd för att glömma varför jag finns.
Därför måste jag påminna mej! Det har jag gjort nu. Och det känns bra!
Nu vaknar Lilleman och han vill tydligen, som han så ljuvligt uttrycker:
"Lennon plocka blåbär och "lallon"! Nej, mamma puss!! Lennon tatta sten tatten! Nej, Geisha äta upp lallonen!"
Hur kan jag någonsin tro att jag saknar något?!
Sveriges värsta bilförare?
Om jag skulle ta körkort igen skulle jag icket bli godkänd! Inte så mycket för att jag glömmer vad alla vägmärken betyder utan för att jag är hetsig och irriterad på alla trafikanter. Detta har inget med mitt tillstånd att göra. Omöjligt att skylla på bebisen denna gång.
Om ni frågar min man så är jag heller ingen toppenmänniska att ha som passagerare. Jag är en baksäteschaufför, säger Johan. Jag sitter där i bak/framsätet och vet exakt hur Johan ska köra. Självklart kör han på fel sätt!
Men det känns så för mej. Att jag har rätt och andra fel. I trafiken. Om någon kör om mej (händer mycket sällan skall tilläggas) är personen en fartdåre. Om jag, däremot, kör om någon (händer skrämmande ofta), är det den andre som helt tappat koncepten och glömt var gaspedalen sitter. Jag kan på allvar köra om och elakt glo in i den andra bilen bara för att tydligt visa mitt missnöje med personens körteknik. Jag byter filer okontrollerat, kör ofta när gult ljus visas, jag tutar om någon inte sett grönt ljus på hundradelen då det slog om och jag struntar ofta i att blinka.
Jag är med andra ord som min far. Och det borde jag tänka på. För jag avskyr att köra när pappa sitter bredvid.
Jag minns när jag övningskörde med honom:
"Blicken, pilen, filen Christin!!!"
"Och här är det femtio!"
När jag var försiktig med att köra ut från en korsning och släppte förbi onödigt många bilar påpekade han ironiskt:
"Det kommer en bil i Stockholm också!"
Så höll han på under hela min körningstid. Man kan ju tro att jag kanske lärde mej något av det. Att jag möjligtvis kunde tänka att så skulle minsann aldrig jag bli. But nooooo! Here I am doing the same thing:
"Kör ut nu då! Om du släpper förbi alla miljoner bilar kommer vi aldrig fram!"
Eller:
"Byt fil nu innan någon hinner före!"
Till och med:
"Kör om nu då!!! Gud, så segt du kör!"
På allvar! Jag är sådan!
Sedan när jag åter kör med pappa får jag ångest och tänker att jag aldrig mer ska vara så jobbig själv. Men hur bitter min egen medicin än må vara, så fortsätter jag i samma häxastil och slänger ur mej ovanstående kommentarer. Kanske aningens tystare efter färsk bilkörning med pappa.
Det värsta av allt är nog ändå att jag tycker att jag själv är medveten om mitt beteende och därmed förlåten. Typ:
Jag vet att jag är hetsig. Jag vet att jag har temperament. Jag vet att jag inte besitter något tålamod.
Precis som om det var en ursäkt.
Nä. Det känns inte okej när jag sitter här och funderar över det. Jag måste bättra mej. Det här hemska beteendet vill jag verkligen inte föra vidare till min son. Arvet måste dö med mej!
Drastiskt avslutat :)
Om ni frågar min man så är jag heller ingen toppenmänniska att ha som passagerare. Jag är en baksäteschaufför, säger Johan. Jag sitter där i bak/framsätet och vet exakt hur Johan ska köra. Självklart kör han på fel sätt!
Men det känns så för mej. Att jag har rätt och andra fel. I trafiken. Om någon kör om mej (händer mycket sällan skall tilläggas) är personen en fartdåre. Om jag, däremot, kör om någon (händer skrämmande ofta), är det den andre som helt tappat koncepten och glömt var gaspedalen sitter. Jag kan på allvar köra om och elakt glo in i den andra bilen bara för att tydligt visa mitt missnöje med personens körteknik. Jag byter filer okontrollerat, kör ofta när gult ljus visas, jag tutar om någon inte sett grönt ljus på hundradelen då det slog om och jag struntar ofta i att blinka.
Jag är med andra ord som min far. Och det borde jag tänka på. För jag avskyr att köra när pappa sitter bredvid.
Jag minns när jag övningskörde med honom:
"Blicken, pilen, filen Christin!!!"
"Och här är det femtio!"
När jag var försiktig med att köra ut från en korsning och släppte förbi onödigt många bilar påpekade han ironiskt:
"Det kommer en bil i Stockholm också!"
Så höll han på under hela min körningstid. Man kan ju tro att jag kanske lärde mej något av det. Att jag möjligtvis kunde tänka att så skulle minsann aldrig jag bli. But nooooo! Here I am doing the same thing:
"Kör ut nu då! Om du släpper förbi alla miljoner bilar kommer vi aldrig fram!"
Eller:
"Byt fil nu innan någon hinner före!"
Till och med:
"Kör om nu då!!! Gud, så segt du kör!"
På allvar! Jag är sådan!
Sedan när jag åter kör med pappa får jag ångest och tänker att jag aldrig mer ska vara så jobbig själv. Men hur bitter min egen medicin än må vara, så fortsätter jag i samma häxastil och slänger ur mej ovanstående kommentarer. Kanske aningens tystare efter färsk bilkörning med pappa.
Det värsta av allt är nog ändå att jag tycker att jag själv är medveten om mitt beteende och därmed förlåten. Typ:
Jag vet att jag är hetsig. Jag vet att jag har temperament. Jag vet att jag inte besitter något tålamod.
Precis som om det var en ursäkt.
Nä. Det känns inte okej när jag sitter här och funderar över det. Jag måste bättra mej. Det här hemska beteendet vill jag verkligen inte föra vidare till min son. Arvet måste dö med mej!
Drastiskt avslutat :)
