Framtida arbetsledare?
Nämen, kommittéarbete är kul! Verkligen. Asakul! Jag borde gå med i fler.
Samfälligheten där jag bor består av olika arbetsgrupper. Och alla måste engagera sej. Så är det ju. Dra stt strå till stacken. För att allt ska fungera.
Så jag satt där på årsmötet och fattade att turen nu kommit till familjen Agnemyr. Jag räckte pliktskyldigast upp handen på frågan om vem som kunde tänka sej att gå med i festkommittén. Tänkte att det nog var en arbetsgrupp som skulle passa mej. Till skillnad från vattengrupper, väggrupper, avloppsgrupper och andra grupper där det krävs mer än att vara blond.
Men så kommer valborg. Och kvisthögen på lekparken skall eldas. Majbrasa-pajbrasa. Fnys! Och detta spektakel ska jag och Jenny ansvara för. Är det lagligt undrar jag?! Att gemene man får fjutta på vilken hög av skräp som helst?! I veckorna två har jag funderat över denna eldning. Så kryper det fram att vattenpumpar eller vattenslangar bör ordnas och ditten och datten och jag får andningssvårigheter.
Varför i helaste helvetet har jag hoppat in i denna grupp? Hade det inte varit bättre att fixa lite med vattnet här i våra kranar (för det är väl vad vattengruppen gör?!).
Men Jenny, min klippa, hon finns där. Så tillsammans fixar vi det. Vatten, olja, eld och en massa trädgårdsslangar. Men där slutar vårt kunnande. Och till själva genomförandet anlitar vi männen i området.
Jaja!!! Jag vet vad ni tänker. Kvinnor KAN! Men jag kan fan inte. Och orkar heller inte lära mej. Jag måste amma och byta blöjor. Stanna kvar i kvinnofällan. Fortsätta låta min man göra obekväma grovarbeten.
Så jag sitter här i soffan och passar våra barn. Johan står som eldvakt. Kastar kvistar och bräder längre in i elden. Blir svart om händerna och verkar manlig. Och det är ju roligt för honom.
Jag var iallafall där. Höll i vattenslangen och såg ansvarsfull ut. 
Men påfjuttningen fixade Tommy tryggt och manligt.
Tack bästa Tommy!!!
När grannarna i området frågade om jag var festfixare, svarade jag självfallet ja! För det är jag ju. Jag ser mej själv lite som en arbetsledare som delegerar. Delegerar in absurdum möjligtvis. But still!
Mej själv igen?!
Tre månader efter förlossningen blir man sej själv igen. Sägs det. Då har gravidhormonerna försvunnit och man återgår till normal sinnesstämning.
Jahapp. Vad ska jag då skylla på?!
Vems fel är det att jag är så trött att jag försöker öppna husdörren med bilnyckeln? Alltså inte the old fashioned way utan med att trycka på nyckeln och rikta den mot dörren.
Vad ska jag skylla på när jag får psykbryt vid minsta lilla motgång?
Och vem ska stå till svars för min kvällsliga hetsfikning?
Amingen såklart! Så nu tar jag lite glass :)
Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Not so much fun. Det är visserligen aldrig kul att ligga i ben-spretar-stolen men efter en förlossning är det VERKLIGEN inte roligt.
Jag blir alltid så stirrig när jag ska upp i den där stolen. Står där och undrar om det ser bättre ut med eller utan strumpor. Ser bättre ut?! Vad kan möjligtvis göra att man ser bättre ut positionerad på det sättet?! Certainly not strumpor iallfall. Sen ligger jag där och biter mej i tungan för att inte be den arma barnmorskan att flytta sej lite längre bak och kanske också släcka lampan för att se mindre av eländet. Inget kan få mej att känna ett uns av bekvämlighet. Barnmorskans småprat, i hopp om att få mej bättre till mods, är endast besvärande. För vem vill svara på semesterplaner när man har fullt upp med att försöka se bra ut med benen rakt upp i vädret?
Nåväl. Att föda perfekta pojkar har sin baksida. Men nu när de är utanför min kropp har det varit värt varenda "uppvisning".
Barn i magen. Not my thing!
Bättre utanför (även om de ibland ser lite arga ut)!
Till dej mormor.
Så i morse när jag skulle klä mej stod jag där i badrummet och undrade om det var bäst att gråta med linser eller glasögon. I kjol eller byxor. Med uppsatt eller utsläppt hår. Sjukt. Att klä sej för gråt.
I nästan tre veckor har jag haft ångest inför denna dag. Nu är den över. Jag önskar att jag kunde säga att den var fin. Att stunden i kyrkan blev ett avslut och att begravningen var vacker.
Men jag minns bara den trasiga glödlampan på kyrkans stenvägg. Stearinet som runnit från ljusen. Mina bröders snyftningar och hur mycket jag avskydde kantorn som spelade fel flera gånger.
Jag försöker förgäves minnas alla fina blommor och det lila bårtäcket. Avskeden från familjen och prästens ord om dej, mormor. Men allt det överskuggas av min ilska. För jag blev så arg av det fula ljudet av orgeln och av prästens sjung-bön som varade i vad som kändes som en evighet.
Så nu raderar jag idag. Låtsas som att den aldrig funnits. Och istället minns jag dej som du var när du levde. När jag spenderade mina helger hos dej. När vi skrattade. Gick med hundarna. Lagade mat tillsammans (läs: du lagade, jag badade badkar). När du tog hand om mej när jag var barn. Och alla andra underbart fina stunder vi haft tillsammans.
För nu sörjer jag dej. På riktigt. Nu gråter jag. Nu gör det så oändligt ont att det känns som om hjärtat ska brista.
Älskade, älskade mormor! Hoppas att du träffat morfar nu. Att du inte har ont längre. Att du kan gå med hundarna utan att halta eller bli trött. Jag hoppas så innerligt att du finns någonstans och fortfarande ser mej. Att du vet att jag tagit ditt efternamn. Att jag saknar dej så fruktansvärt mycket och att jag aldrig någonsin kommer glömma hur mycket du gjort för mej.
Fina du. Istället för att minnas hur fult kantorn spelade DIN låt så lyssnar jag istället på versionen du älskade.
Så ses vi sen. Eller hur...?
Skakad!
Jag är sannerligen en enastående kvinna! Trotsar mina rädslor för att inte skrämma barnen.
Jag är fortfarande skakad efter morgonens drama. När jag stod i köket och på golvet ser den största spindel jag någonsin skådat i Sverige. Minnet är vagt på grund av chocken men jag ska försöka återberätta händelsen så korrekt som möjligt.
Men först; Jag borde få en bragdmedalj! För att jag höll inne med skriket, svalde gråten och istället agerade klarsynt.
Detta var vad som hände, strax efter jag fått syn på vår oinbjudne gäst:
Jag tog det största glaset vi hade och ställde det modigt över spindeln och jag lovar er, det small i glaset när den sprang mot dess väggar. Så satans stor var den. Övervägde att lämna den där och skriva en lapp till sotaren som var i antågande och fråga om han kunde vara så vänlig att kasta ut den. Men jag vågade inte eftersom spindeln förmodligen var så stark att den skulle kunna flytta glaset med hjälp av sin egen tyngd och kanske till och med välta det. Dessutom tror jag att min make skulle skämmas för mej och göra sej av med kaminen för att aldrig mer behöva se sotaren i ögonen.
Så istället tog jag ett pappersark och stack under glaset. Lyfte upp det och rusade ut på altanen och kastade glaset med spindeln.
Lennon: "Mamma, är du rädd för spindeln? Är den farlig?"
Jag: "Ja, för i helvete den är livsfarlig så spring för man vet inte om den kan ta sej tillbaka in i huset och gå till attack!"
Vill jag svara.
Men istället förklarar jag lugnt;
Jag: "Inte är jag rädd för spindeln heller. Den ville bara flyga ut på altanen."
När jag sedan klädde min son för dagis skakade jag kläderna noga för man vet ju aldrig hur många de är. För de kommer väl i flock?!
Hela dagen har jag nu gått runt och sett vad jag tror är spindlar. I diskmaskinen. I tomatlådan på ICA. I soffan. På Vinces body. I hans bajs. I hundens öra när jag gjorde rent det.
Gud, jag avskyr verkligen spindlar! Men jag (läs: min make) vill verkligen inte överföra min fobi till sönerna. Därav mitt iskalla handlande.
Bara för att tydligt redogöra för mitt hjältemod har jag fotat redskapen jag använde för fångsten. Dock var jag så fylld av skräck att jag inte vågade ta en bild med villebrådet i. Men jag vill ändå att ni ska få se.
Nedan: Glaset och pappret.
I am such a daredevil!!!
Ojdå, vad arg jag blev.
Som igår, på promenaden med hund och ungar. När hundjäveln får vittring på bajs och sedermera dyker ner i en hög av sådant. Där hon rullar sej noggrant och självfallet lyckas få det mesta av kletbajset runt öron och nos. Det är då jag fattar att jag måste lära mej att tygla min ilska. För när man har en tvååring med sej passar det inte att mamman skriker och gråter om vartannat.
Mitt i "Geeeeeeeeisha för i heelvettttteeeeeeeeeeeeeeeee!!!" kommer jag på att barn inte gör som man SÄGER utan som man GÖR. Och när jag ser min sons stora bruna ögon och gapande mun när jag hoppar, stampar och gastar like a crazy person, blir jag genast förfärad över mej själv. Aldrig har jag väl varit så medveten om mitt orimligt breda känsloregister.
Jag har ju alltid varit så här. Antigen eller. Svart eller vit. Och däremellan är det motorväg. Jag känner något för allting. Jag kan aldrig bara tycka att jaha, så var det med det, bye gones.
Ofta tänker jag att det är tur att jag är fått barn med min motpol. Att mina galna gener blandats med några av det lugnare slaget.
Dock står vi här, Johan och jag. Och ser på när mina gener tydligt lyser igenom hos båda våra barn. Särskilt hos den lilla. Det är honom jag fått för mina synder. Missförstå mej inte, jag älskar honom så mycket att jag storknar. Men han har ett sådant fasligt humör att jag framstår som lugn och samlad i jämförelse. Han är tre månader men har redan rullat runt. I ren ilska då. När han inte ville sova. Som om sömnen vore hans fiende. Klockan 23.00 piiiiiip, slocknade han igår av ren utmattning. Efter timmar av fisk-mobil-tittande och störande av föräldrar som ville ha en lugn kväll i soffan.
För denna underbara avkomma har jag dock bara mej själv att skylla. Ställer inte Johan till svars för någon av hans egenskaper.
Obalans.
Jag är så oändligt trött. Och ledsen. Och irriterad. Trött av för lite sömn. Ledsen för att ha förlorat min mormor och en verkligt fin kollega. Irriterad över oordning här hemma.
Jag är stressad också. För att jag vill hinna med så mycket. Men det enda jag hinner med är tvätt och matlagning. Sen är dagen slut och på något underligt sätt hinner jag heller aldrig lägga mej i tid för att orka med morgondagen.
Allt känns ofärdigt och rörigt. Som om jag inte har kontroll över livet. Allt bara händer och jag ser på. Som i en dröm, ni vet, när man blir jagad och försöker springa men benen inte bär.
Kanske är det min sinnesstämning som framkallar min äldsta unges trots. Jag är djupt imponerad av hans ihärdighet och vilja att säga emot samt göra tvärtemot våra instruktioner. Skrämmande hur arg min älskade unge kan göra mej.
Ett litet smakprov:
"Jag kommer mamma! Men inte nu. Sen."
"Jag vill inte borsta tänderna. Jag är dum!"
"Neeeeeeeeeej, jag tycker inte att du ska vara här!"
Eller det mest frekventa:
"Maaaaaaaaammaaaaaaaaa! Maaaammaaaaa! Maaaaaaammaaaaaa!"
Obalans råder definitivt i vår familj. Vet inte riktigt hur jag ska ställa det tillrätta. Men jag misstänker att sömn skulle göra underverk. Borde förmodligen krypa ner åtminstone två timmar tidigare än vad jag gör. Men det är svårt. Kvällen är så värdefull. Ungarna sover och jag kan röra mej fritt. Utan en bebis vid bröstet alternativt på höften. Ingen underbar 2-åring som vill leka alternativt gnälla. Bara jag, maken och hunden. Lugn och ro alltså. Men sömn, ja... Kanske ännu mer värdefullt at the moment.
Att sitta i solen under tystnad. I mer än tio sekunder. DET är min högsta önskan!
Jag provade härom dagen. Jag hann sluta ögonen och ta ett djupt andetag innan;
"Mammavadskajagköpatilldejnuskajagklippagräsetjagvillhavattendetdärärminaleksakerbaraminaleksaker!"
Jag och Vince.
Jag säger ofta att min yngsta son är ganska så tjock. Lägger sedan till att han också är lik sin pappa som barn. Men sedan hittar jag beviset på att jag har fel. Vår nya bebis är INTE lik sin far.
Han är ju (tyvärr) en kopia av sin mor. 
Ovan:
Jag och mina kinder 1977.
Nedan:
Vince och hans kinder 2010.
Så var det med det...
(Nu så, Malin. Fick du se mej som du ville ;)
Soliga dagar.
Vi bor så lyxigt! När min äldsta unge vill leka i sandlådan sitter jag i solen och tittar på vattnet.
Och Geisha träffar ibland sin pojkvän (Jo, Ulli! Hundar kan visst ha partners!!!).
Lennon har solsken i blick och undrar varför bajs-hästarna dricker bajs-vatten och sover på bajset. Jag undrar om man borde säga till honom att bajs inte är ett sådant fint ord att använda. Särskilt inte i varannan mening.
Att fika med fina grannar gör att jag känner mej lite gladare. Jag tänker på annat än tomheten i mitt hjärta. Jag vill ännu inte förstå att jag aldrig mer kommer att hålla min mormors hand. Så istället myser jag med mina barn och fina, fina vänner!
...
Jag vill skriva ett glatt inlägg. Hitta på att allt är roliga hattar här på Fiskarhagsvägen. Men faktum är att denna vecka har varit en av de värsta i mitt liv. Så jag skriver snabbt.
Jag har suttit hos min fina mormor. Men nu finns hon inte mer. Jag gråter när jag är ensam. Och har inte förstått att hon är borta.
Så. Nu skriver jag något annat.
Jag skriver om vår trasiga bil. Som är gammal, skruttig och inte värt ett ruttet litet öre. Den ballade ur i torsdags and I hate Ford!
Sen skriver jag om min "roliga" man. Han tittade på nedanstående bild och utbrast besviket: "Det ser ut som om du har långt hår på alla bilder". Meaning (i mina öron): "Varför är du bara snygg på bild?" Men sen fick jag en puss och så sa han att jag ÄR snygg på riktigt. Då blev jag kär och han är förlåten.
Min son ser så rolig ut att jag blir patetisk som försöker le vackert. Och, ja. Det är en bröstpump.
Sen vill jag också berätta att jag är 3200 kronor fattigare. Men väldigt många coola plagg rikare! Blöta tackpussar till finfina flickorna Pia och Rosie. Ni är shoppinggalna, roliga och fantastiskt duktiga på att hitta ursnygga kläder. Men stl 29 my ass!!!!!!
Här skulle det visas en bild på mina shoppingbrudar. But I just can´t hämta bilder från Facebook.
Så istället;
Maken: "Lennon, kan du lägga dina kalsonger i lådan?"
Sonen: "Nej, det kan jag inte. Jag kan bara sitta här och dregla."
Varpå ungen sätter sej i tvätthögen och låtsas att han dreglar.
Det är så roligt att jag skrattar varje gång jag tänker på det. Antar att man kanske måste ha varit med för att fatta. Eller känna Lennon kanske. Gud, han säger så mycket roligt!
Han dricker dessutom whiskey med grabbarna;
Och pussar sin mamma när hon behöver mer kärlek än någonsin;
Återigen bröstpumpen. It´s my life liksom.
Fattar såklart att detta inlägg är väldigt snurrigt och splittrat. Exakt som jag känner mej. Jag är så full av motstridiga känslor att jag snart exploderar. Vet inte vad jag behöver, vill eller orkar.
Jag vet bara hur stort hålet i mitt hjärta är efter den finaste mormor man kan ha...
Ahmäh, nu får jag fan ge mej!!!
Dagen har bjudit på underbart väder. Men jag skulle tydligen baka. Med en bebis som inte ville sova och heller inte vara ensam på golvet. Det var stressigt. Och degen hamnade everywhere. Det såg inte ut som hemma hos Leila när hon bakar. För hon gör det utan att kladda. Fräsch och otäck som hon är.
Jag var, samtidigt som baket pågick, tvungen att dela ut påskgodis till söta små påskkärringar/gubbar mellan varven. Vi fick gulliga kort målade av fina ungar.
I köket ballade det ur ganska så snabbt. För där låg en arg bebis som sedan länge tröttnat på sin högpresterande "bullmamma".
Jag försökte desperat amma honom till sömns. Gick sådär. Återigen plingade det på dörren. Och när jag öppnade såg jag ut så här:
Stressad och ganska så speedad. Inte lika fräsch som Leila alltså. Jag sa ju det, degen var ÖVERALLT! Konstigt att ungarna inte flydde av skräck.
Men baket resulterade i farligt goda bullar. Mest nöjd är jag med bullen längst upp till höger. Lyckades till och med slänga ihop (läs: slaviskt följa receptet) Leilas blueberry cheesecake:
Sen kan man ju undra varför i hela friden jag skulle "slänga ihop" den just ikväll med tanke på att klockan var middagsdags och äldsta sonen hungrig. Så det blev matlåda från frysen till Lennon. Jag och maken bestämde att äta när ungarna somnat. För att lugnt kunna njuta av fläskfilé och hasselbackspotatis.
Men ovanstående bebis höll sej vaken. Så middagen åt vi tillsammans med en klarvaken och skrattande Vince. Klockan är nu 21.30 and he is still going strong.
Skratta!!!
Jag tittar på Solsidan och skrattar, skrattar, skrattar! Det är så fantastiskt på pricken hur livet är. På ett roligt och skruvat sätt såklart.
Felix Herngren och Mia Skäringer är mina nya idoler. Gotta love ém!
Sen, jag lovar. Jag har träffat varenda karaktär i serien! Mia Skäringers bror flera gånger!!! Mia Skäringer själv. Som pregnant - ME!
Ett mycket bra sätt att avsluta min födelsedag på. Att skratta åt livet. För GUUUD så mycket lättare allt känns då. Så hädanefter ska jag skratta åt:
- Min slappa mage.
- Min orimliga trötthet.
- Obefintlig egotid.
- Gräsmattan som förvandlats till sumpmark.
- Elräkningen som tog hela månadens kassa.
- Golvet i vårt hus som spricker.
So to sum up: I am having fun. And I look young.
Sen kan ni skratta åt detta. För det gör jag varendaste liten gång jag ser det!
Enjoy;
Hundar!
Min första egna hund skaffade jag för snart fyra år sedan. En galet glad flatcoated retriever vid namn Geisha. Svart som natten med mörka sneda ögon - därav hennes namn. Hon är fantastisk på många sätt. Snällare hund får man leta efter. Ungarna ramlar på henne, skriker, hoppar, springer runt henne, lånar hennes bädd, tar hennes ben. Men det enda min fina hund gör är att vifta på svansen. Dagarna i ända. Hon älskar alla! Verkligen. Är aldrig ledsen. Aldrig arg. Aldrig orolig eller nervös. Genuint glad bara. Hon är underbar att träna med. Samarbetsvillig och lättlärd. Alltid ivrig att vara till lags.
Hon är den finaste vän man kan ha. Finns alltid där. Sviker aldrig. Även om jag lämnar henne ensam eller skäller på henne eller inte hinner med henne. Hon är ändå lika glad. Varje gång jag öppnar dörren möter hon mej med viftande svans och leksak i munnen. Hon har väntat på mej och är överlycklig för att jag är hemma.
Jag tänker mycket på hur fin min hund är. Hur mycket hon betyder för mej och hur mycket jag älskar henne. Men igår och idag har jag en klump i magen. För jag tänker på när hon inte finns mer.
Såsom min svägerskas schäfer. Som var den mest speciella hund jag någonsin träffat. Så otroligt lojal och trogen sin matte. En hund som var helt omöjlig att inte tycka om. Hon har somnat in nu och det gör så ont i mitt hjärta. Jag kan inte ens ana hur hemskt det är för min svägerska och hennes familj. JAG gråter, vad gör då de?!
Men jag tänker att hon inte är helt borta. För änglar, visst finns dom?!
