Desperat!
Jag gråter för allt! Men när jag grinar till ungens favoritfilm som jag sett miljoners, miljoners gånger. Då får det fanimej vara nog! NOG! Det får vara nog!
Jag är så arg på mej själv för så mycket! Jag vill ge mej själv en lång utskällning som avslutas med en ond och hård örfil! No, make it a knytnäve förresten!
Arg!
Och trött!
Och tydligen rädd för allt!
Och känslig!
Men samtidigt så okänslig att jag måste smälla till mej själv igen! Hur kan jag älska min make så mycket som jag gör utan att orka visa det?! Orka! Va!? Orka?! Kärlek handlar väl inte om att orka?! Den finns väl bara där eller?! Eller?!
Gud, jag är så labil att jag snart måste lägga in mej själv på psyket. Om inte annat för min omgivnings skull.
Ena dagen planerar jag storslagna middagsbjudningar och fika för hela området. Känner för att träffas, umgås, mysa och ha trevligt. Så kommer nästa dag, eller förresten, nästa timme, när jag vill flytta ensam ut till en koja i skogen med en kyl full av smörgåsar. Inte träffa en levande själ på flera år (fast hunden måste med eftersom jag är så mörkrädd att jag tror att tjuvar och mördare är mej hack i häl varje natt).
Ja, ni ser ju själv what a wreck I am! Helt körd är jag! Ni kvinnor som varit gravida måste komma till undsättning och det illa kvickt!
Can´t do this anymore. Appearently...
Inte själv iallafall! Och min stackars make vet nog varken ut eller in. Oberäknelig. Kan man väl säga att jag är. Och unreasonable. Och hemskt, hemskt oattraktiv!
Jag tror på fullaste allvar att Johan ställer sej frågan hur barnmorskan överhuvudtaget ska kunna förlösa ett barn som är half human and half pure evil!?
Ge mej något som gör mej så där fint gravid. Så där stålande vacker och "måbraig". Så där mysig och glad. Så där härligt sugen på att boa och göra fint tills bebben kommer.
Och ge mej något som gör att jag slutar tänka på sex 24 timmar om dygnet! För jag orkar inte ge min kropp det. Jag är alldeles för trött och känslig för det!
O my....
Är det verkligen grönare på andra sidan?!
Så nu cyklar jag runt kvarteret på kvällarna och sneglar bittert på alla granngårdar som gjort allt på min lista och lite därtill. Maken säger till mej att jag inte ska jämföra mej med andra. Men jag vet inte hur man INTE ska göra det. Jag är en sådan där människa som oftast tycker att gräset är grönare på andra sidan.
Som när jag aldrig hade varit gravid. Då gick jag runt och längtade efter en rund mage. Tänkte att inget kunde väl vara härligare än att vara pregnant. När min mage sedan började växa ville jag hellre sitta på uteserveringarna i vältränad kropp och sippa vitt vin. Eller som när jag inte hade barn. Då kunde fritiden ibland kännas långsam och tråkig. Jag såg med avund på vänner som hade barn hur härligt de hade det på ledig tid. Så ville jag också ha det! Nu när jag har min fina unge kan jag längta ihjäl mej efter en låååååångsam eftermiddag utan några sysslor att utföra. Eller när vi bodde mitt i stan. Då hatade jag alla männsikor som var i vägen och höll nästan på att kvävas utan trädgård. Nu sitter jag här i vårt fina hus med vår stora trädgård och önskar att allt kunde växa av sej själv utan att skötas om.
Inte så att jag inte vill ha mitt barn eller att jag inte vill bo i hus med stor trädgård som måste skötas. Nej, det är INTE så jag menar. Men jag märker hur usel jag är på att uppskatta det jag faktiskt har! Har jag det ena så vill jag ha det andra å vice versa.
Jag måste helt enkelt ändra på det. Som nu. När jag är gravid för absolut sista gången. Nu bör jag njuta! Rund mage kommer jag aldrig mer att ha (inte på grund av bebis iaf) och vin på vår snart nybyggda altan kan jag njuta av under många år i framtiden (inser att jag efter detta inlägg may seem like an alcoholic, men...det...det är jag ju inte...även om jag gillar vin...ehhh...äh, jag är en sund vindrickare helt enkelt. Och vem längtar inte efter ett glas vitt i värmen? Och nu har jag förklarat mej för mycket så nu tror alla med all säkerhet att jag är en alkoholist så...ja...nej...).
Så ska jag också njuta av att mycket INTE är färdigt på vår tomt och i huset. För tänk alla ideér vi kommer att kläcka och vad fint vi kommer att ha det om några år! Varför stressa?! Någon gång blir vi klara. Och vi lider ju inte nu. Eller jag gör tydligen det. I smyg. När jag cyklar runt området och glor på alla fina hus och trädgårdar. Fast vem vet hur människor har det egentligen? En fin fasad kan dölja mycket.
Nog om det.
För att avsluta detta inlägg med något bra så kan jag meddela att lilla bebben gav sej till känna igår. Jag låg på mage och kände småsmåsmåsmåsmå rörelser. Mysigt! Tråkigt bara att Johan inte kände. Men om några veckor böljar nog hela magen av vilden som simmar runt därinne.
Nu återgår jag till jobbet. Måste nog fika ännu en gång :) DET njuter jag iaf av. Att få fika utan dåligt samvete. Fet blir jag hur som helst!
Sandkakor
Men så hände en sak i sandlådan som fick mej att undra om jag verkligen hatar det så mycket.
Jag och Lennon satt som så många gånger tidigare i sandlådan och gjorde sandkakor. Jag hade skapat kanske tio stycken sandkakor i olika former och radat upp dem på kanten av sandlådan. Så plötsligt står min son bredvid mej.
Lennon: "Ojjj! Mååånga kakor!"
Jag: " Ja, har du sett så många kakor mamma har gjort!"
Lennon (förtjust): "Jaaa!!! Lennon tasta bort dom!"
Jag: "Nej, du kan väl inte kasta bort mammas fina kakor."
Lennon: "Jooo! Lennon tasta bort mååånga kakor!"
Jag (med en ton av desperation): " Nä, Lennon! Förstör inte mammas fina kakor!"
Och det är här jag inser att jag faktiskt menar vad jag säger. Jag vill verkligen inte att ungen ska förstöra MINA fina sandkakor. Sandkakor! Dom är för fan gjorda av sand! När blev mitt liv så innehållslöst att jag bryr mej om några satans sandkakor?! Och jag upprepar, SANDkakor!!!
Även om jag förstår det absurda i min inställning till sandkakorna så hör jag mej själv säga:
Jag: "Kom så går vi och kastar sten i vattnet!"
Detta brukar vara ett säkert kort när det kommer till avledning. Men inte ens stenkastning kan få ungen att hålla tassarna borta från mina sandkakor. SANDkakor, alltså!!!
Så jag sitter där och ser på när min son överlyckligt river mina fina rader av just, ja, ni vet...SANDkakor.
Lennon: "Ojjjj! Många kakor Lennon tasta bort! Mamma mera kakor!"
Jag (ledsamt): "Nä, nu vill inte mamma göra fler kakor för Lennon förstör ju bara!"
Då tittar min snart tvåårige, och åldern tåls att upprepa, snart tvåårige son på mej med sina stora bruna ögon.
Lennon: "Lennon tasta sten tatten (vattnet). De bättje (det är bättre)!
Hur usel får man vara som mamma egentligen?!
Min kärlek
När jag var yngre var jag övertygad om att lyckan infann sej om jag hittade någon att älska som älskade mej lika mycket tillbaka. Jag var helt säker på att jag varje morgon skulle vakna upp bredvid denne någon och vara så där lycklig och kär som man ser i slutet på alla romantiska filmer. Vi skulle aldrig bråka och jag skulle aldrig önska mej något annat av livet än att bara få vara med min älskade.
Så många gånger som jag grät mej till sömns i mitt tonårsrum efter fester där jag sett min dåvarande kärlek gå hem med någon annan. Alla gånger jag förtvivlad ringde mina vänner och undrade när jag någonsin skulle få träffa någon och till sist bli lycklig. Jag minns min avund när vänner i skolan gick hand i hand med sin älskade genom korridorerna. Jag brukade titta efter dem och tänka att de förmodligen aldrig hade något att bekymra sej över.
Kärlek var svaret!
Ironiskt nog så är det kärlek som gjort mej olycklig många gånger. Jag har spenderat så många onödiga år på att vara olycklig över kärleken. För att jag blivit lämnad. För att jag lämnat. För att jag blivit illa behandlad. För att kärleken varit en kvinna. För att vi inte bodde nära varandra. För att jag ofta tröttnade och ville ut. För att någon som lämnat mej träffat en ny. I could go on and on...
Jag är äldre nu (so help me God!) och när jag ser tillbaka så tror jag att jag vet svaret. Svaret på varför jag ofta varit så olycklig och varför jag aldrig riktigt funnit mej till rätta. För faktum är att jag kämpar än idag. Kämpar mot en av mina sämsta egenskaper.
Rastlösheten. Att längta ut. Bort. Till någon annanstans. Till något annat.
Många kloka vänner har sagt till mej att kärleken är ett val. Man träffar någon som man blir kär i. Någon man har en stormande passion med och som sedan övergår till något djupare. Riktig kärlek. Man älskar någon genom allt. När passionen falnar älskar man ändå. Tills passionen kommer tillbaka. När man själv är sjuk, tråkig, ledsen eller vardaglig blir man ändå älskad och man älskar lika mycket tillbaka. För personen man valt är ens bästa vän. Ens älskade.
Jag tyckte alltid att det lät så praktiskt och tråkigt. Något som jag aldrig skulle vilja leva efter. För mej var kärleken inget val. För mej var den bara kärlek. Jag älskade och blev älskad tillbaka. Passionen skulle alltid finnas där. När passionen dog skulle inget finnas kvar för mej och jag skulle vilja ut.
Så levde jag länge. Funderade inte så mycket utan lämnade bara när jag tröttnade. Och sörjde. Länge. Tills jag träffade någon annan.
När jag träffade Johan tänkte jag likadant. Men då kände jag samtidigt att det skulle vara helt omöjligt för mej att sluta vara nykär. Att passionen skulle försvinna fanns inte för mej. Han kändes speciell. Som den någon jag väntat på.
Det tog lång tid innan jag kände att vår förälskelse övergått till något annat. Men så insåg jag plötsligt att jag inte längre vaknade varje morgon och överöste honom med kyssar. Jag kom på mej själv ibland med att inte tänka på honom varje minut. Jag märkte att jag inte värkte av längtan till honom och det hände att vi somnade bredvid varandra utan att något annat hände.
Men denna gång kändes allt annorlunda. För jag greps inte av panik. Jag kände inte att jag längtade ut. Jag ville inte ha något annat. Jag ville inte sätta mej på första bästa plan och flyga till USA för att hitta någon mer spännande. Jag kände ingen längtan efter ett dramatiskt slut på vårt förhållande.
Jag ville stanna. Jag vill forstätta att älska honom trots att vi inte kysstes eller hånglade i soffan varje sekund vi var tillsammans. Jag kände mej lugn trots att vi inte hade haft sex på 24 timmar.
Det var då jag fattade!
Sann kärlek är inte när man är osäker på den man lever med. Sann kärlek är inte galna bråk och härligt förlåt-sex. Det är inte tårar av rädsla inför den andre. Det är inte kort passion. Det handlar inte bara om sex. Det är inte som i filmerna. Och det behöver inte alltid finnas hinder för att det ska bli spännande.
Sann kärlek är lugn. Den handlar om tillit och djup vänskap. Den handlar om attraktion till en männsika som finns där och förstår. Som inte lämnar när något blir fel. Som stannar kvar trots att livet känns tungt.
Och det har mitt hjärta äntligen förstått!
Huvudet däremot, kämpar fortfarande med att förstå. Förstå att jag inte behöver sörja för att blir lycklig. Att ledsamhet och oro inte är ett signum för het passion. Mitt huvud kan inte fatta att sann kärlek INTE betyder otillgänglighet!
Jag vet inte varför jag är sådan. Varför jag alltid behövt drama i livet för att något ska kännas sant och rent.
Som om det vore bra att vara olycklig.
I just don´t get it!
Men nu följer jag hjärtat istället. Jag gör som det känner. Jag älskar för att detta är på riktigt. För att jag vill finnas här med min nya familj. Alltid. För att kärleken till dem inte gör ont och för att de älskar mej för den jag är. Jag stannar för att Johan är den enda som någonsin förstått mej. För att han låter mej vara som jag är och för att han har de fina sidorna som jag saknar. Jag stannar för att det ibland pirrar i mej av längtan efter honom och för att han vet precis vad jag vill ha.
Jag kommer aldrig lämna! Aldrig! Utan honom är jag inte den jag ska vara. Utan honom blir jag galen och söker på fel ställen.
Utan honom hade aldrig Lennon funnits!
Och nu gråter jag av mitt eget inlägg. Inser då att det är dags för sängen. Tårarna skyller jag på graviditeten!
Snart tillbaka...?
A while ago since my last update.
Beror på massor. Men mest på att jag till sist kände att jag inte längre ville besudla er med mina misspeppfunderingar. Jag mår illa. Jag är trött. Och det där ni vet. Old news liksom.
Men nu...
...har jag hittat EN positiv sak med alla mina spyor. (Och jag lovar, detta är min sista kommentar om uppkastningar!)
Min son fick magsjuka mitt i natten och ni vet ju hur man blir. Jaha, då var det kört då! Då kommer jag att ligga framför toalettstolen i ett dygn. Typ. Men inte jag, inte! Nädå minsann. Jag torkade kräk samt duschade son för att sedan lugnt somna om. För hur mycket värre kunde jag må?! Not so much! Istället fortsatte jag med mitt toarännande i godan ro. Förmodligen hade jag också magåkomman men utan vetskap. Bra, va?!
Nu verkar dock liv återvända till min kropp. Törs jag säga att jag mår bättre?! Att jag sitter framför datorn är ett gott tecken! Och att jag har träffat folk under en hel dag utan att bryta ihop! Att jag frivilligt sitter uppe till elva och tittar på film! Att jag ser fram emot att åka till Norge för att umgås med vänner under en HEL helg! Att jag gått spårkurs med hunden! Att jag inte längre måste sova tre jävla timmar varje dag för att sedan sova tolv jävla timmar varje natt!
Låt detta fortsätta! Låt mej få må gott och njuta av livet i magen!
Och så måste jag lova mej att hantera denna graviditet likvärdigt som den jag hade med Lennon! Det är slut med Red Bull-drickandet! Och definitivt dags för att fota magen (4 veckor senare än första fotot med Lennon)! Kan heller inte tänka "Äh, det här får jag nog äta!" varje gång jag är osäker på vad som bör undvikas. Jag ska också börja läsa om varje graviditetsvecka så jag vet vad som händer där inne. Inget mer "Hmmm...? Är det vecka 10 eller 12...?"
Men vi funderar iallafall över en sak!
Namn.
I tidigaste laget kanske men bäst att börja i tid. För när Lennon låg i magen hette han Dylan tills vi i sjunde månaden tröttnade på namnet. Och det var ju tur att vi upptäckte det i tid :)
Om det blir en till liten grabb tänker jag Otis. Johan verkar inte protestera. Visserligen kontrar han med Holger but only in his dreams!
Hetaste namnet till en flicka verkar vara Emmylou/Emmylo/Emmy-Lo. Annars är Polly och Penny fortfarande starka kandidater.
Vi tar tacksamt emot förslag!
Så med detta otroligt tråkiga samt innehållslösa inlägg, säger jag godnatt och på återseende (och till Malin - Pa atterseende!)!
