Frun berättar

Det här med sömn har blivit en sådan stor grej och under denna sjukvecka har min brist på sömn antagit oanade proportioner.

Vince sover dåligt om nätterna. När han är sjuk sover han ännu sämre. Jag blir irriterad i vanliga fall och då kan man ju ana vad jag blir när jag själv är sjuk samtidigt. Jösses, denna vecka!

Orolig, utmattad, irriterad och febrig har jag lag mej i sängen hos vår lille bebis. Tidigt, varje kväll! För att orka natten. Där ligger jag och ammar. Klappar rumpan och vyssjar. Så kommer maken och lägger sej. Och jag blir arg som ett bi! Känner mej så fruktansvärt avundsjuk på honom för att han suttit uppe och tittat på TV i lugn och ro medan jag försökt söva ungen samt själv få lite sömn. Jag vill skrika åt honom att jag minsann klappat Vince på rumpan i fem omgångar á 130 klapp, under de senaste två timmarna.

Jag önskar, där jag ligger, att jag fört protokoll på antal rumpklappningar, omkringbäranden och blöjbyten jag utfört de senaste dagarna. Jag blir galen! På riktigt alltså. Jag känner mej HELT sjuk i huvudet. Jag vill ha millimeterrättvisa! Som jag ville när jag var liten och skulle dela en burk coca cola med brorsan. Sen vill jag ha någon att skvallra till. Säga typ: "Vet du?! Vet du, Johan?! Han! Han klappade inte Vince på rumpan en endaste gång igår kväll! Jag fick göra det hela tiden!!!"

Just då, i mitt huvud, låter ovanstående önskningar vettiga. Sen vaknar jag på morgonen, piggnar till (efter typ två timmar och två koppar te) och inser hur absurt jag resonerar. Om en vän skulle berätta att dennes sambo betedde sej som ovan beskrivet skulle jag, utan tvekan, råda till skiljsmässa.

Men trots att jag inser detta dagen efter (lite som en baksmälla faktiskt) sker ändå samma grej inom en snar framtid. Jag börjar undra om jag saknar något hormon. Som typ styr över sömnbristhumöret. 

Vince har börjat gro tänder och jag väntar med skräck på kommande natt. Jag är redan trött efter den gångna. Jag försöker tänka att detta bara är under en kort period. När barnen är små. Att allt blir bättre med tiden. I skrivandets stund hjälper tanken men jag vet att den inatt är som bortblåst.

För när mörkret lägger sej och jag precis håller på att falla in i djupsömn. När allt känns sådär skönt avslappnande. När jag skulle kunna betala en miljon kronor för att få somna in, där och då. När, inte OM utan NÄR, bebisen då börjar ont-i-munnen skrika. Då kommer jag återigen förvandlas till den där hemska, otäcka häxan som Johan förmodligen skulle betala en miljon för att slippa.

Idag vid lunchen, började jag gråta av trötthet. Jag stod där vid diskbänken med Vince på armen. Han var tandontsgnällig och ville ingenting. Jag insåg att snabbmat var mitt enda alternativ. Fast när inte ens det flöt smidigt, när inte ens korvarna kunde ligga stilla. Då brast det för mej! För vem vill äta kladdiga korvar med bröd?!

   

Innan jag nu avslutar detta inlägg vill jag klargöra några saker;

1. Johan skall INTE lastas för min trötthet! Han gör massor för att underlätta.

2. Jag älskar mina barn och ångrar inte att jag satt dem till världen (detta förtydligande vänder sej mest till de som tycker att dagens småbarnsföräldrar klagar för mycket och borde ha tänkt på hur det kunnat bli INNAN de skaffade barn. Hur de nu menar att man skulle ha vetat det?!).

3. Jag vet att korv med bröd INTE klassas som smalmat och därmed inte hjälper till att tappa kilon. But what can a mom do?!

4. Jag vet att mitt "problem" måste sättas i relation till verkliga tragedier - människor svälter!

But still! I am so fucking TIRED!!!!