Barnsligt värre!
Jag må fylla 33 respektfulla år men jag är ändå very excited över det faktum att det snart är MIN dag. Ytterst pinsamt men väldigt sant.
Ni vet, när någon vän säger; "Ja, å snart fyller du år, ja!" Då brukar man ju som vuxen svara; "Ja, jo. Jag gör väl det. Det hade jag nästan glömt bort."
Så svarar jag också. Men jag ljuger! För jag har vetat i flera veckor att jag snart fyller. Den sista veckan har jag till och med börjat längta. Fast bara i smyg såklart. För vilken normal vuxen gör det?! Vilken annan mamma har inte glömt sin egen födelsedag till förmån för sina barns? Vem orkar överhuvudtaget minnas sin egen?
Hand upp! JAG gör det!
Det är så mysigt att det är min dag liksom. Att vänner och familj tänker på mej. Ringer och skickar kort. Jag får till och med presenter! Av mina föräldrar. Och av Johan, fast det räknas inte då presenten från honom betalas indirekt av mej själv eftersom vi har samma bankkonto. Mycket dumt när det kommer till födelsedagar. Ehhh...jag menar MIN födelsedag :)
Det kom ett paket med posten idag! Från den finaste vän man kan ha! Jag döööööör av nyfikenhet men väntar såklart till min födelsedag. Så som vuxna gör ;)
Egentligen har jag redan fått födelsedagspresenter för resten av livet. Och dem har jag själv tillverkat!
Fina, va;
Hur?!
Jag vägrar tro att det ska vara så här svårt! De är ju små, för bövelen! Inga mångårigt utbildade proffesorer. Mina barn that is.
Men jag lovar. Den här uppgiften är den största utmaning jag någonsin ställts inför. Och dessutom gör den mej så känslomässgt utmattad att jag sällan känner igen mej själv nowadays.
Min 2-åring blev visst arg. För att jag inte ville vara i sovrummet med honom. För att jag istället behövde fixa mat. Han skrek. Skrekskrekskrekskskrekskrek i vad som kändes som oändligheter. Samtidigt gjorde hans lillebror detsamma.
Jag stod där. Och undrade hur jag skulle göra. Låta den äldsta få som han ville och därmed tysta skriket. Lyfta upp den yngsta och vyssja till sömns igen. Skulle onekligen vara den enklaste vägen att ta.
Så varför in hell var jag tvungen att göra tvärtom?! Be Lennon komma till mej istället och låta Vince ligga kvar i vagnen och försöka få honom att somna om själv. Why? Why? Why? I ask myself.
Jo, för att jag är livrädd att göra mina ungar till skrikiga monster. Jag vill inte ha barn som aldrig accepterar ett nej. Som bara vill att alla ska följa deras vilja. Det är verkligen min mardröm. Och har varit så från första dagen jag klev över tröskeln med min förstfödde.
Jag vill vara tydlig. Konsekvent. Rättvis. Pedagogisk. Fast jag inser nu att gränsen är hårfin till att istället bli envis, osäker, vrång och ytterst regelrättig. För även om jag från början vet vad jag vill med det jag bestämmer eller gör med mina barn, så slutar det alltid med att de inte följer MITT manus. Jag känner mej skrattretande naiv när jag står där i tumultet och undrar hur i helaste helvetet jag någonsin kunde tro att beslutet jag fattade från början var klokt.
Stora livsbeslut såsom husköp, giftermål, yrkesval etc är ingenting i jämförelse med hur svårt det är att bestämma huruvida ungen ska få lämna bordet innan alla ätit upp eller inte. Och dessa vardagliga beslut måste fattas flera jävla gånger om dagen. Om nästan allt.
Jag är så eländigt trött efter bråket idag. Inte så mycket för att det var jobbigt att lyssna till skriket. Utan för att jag har sådan ångest för om jag tog rätt eller fel beslut. Var jag tydlig mot min fina Lennon? Förstod han varför jag inte kom? Varför han istället skulle gå till mej? Eller är han skadad för livet?!
Jag vet!!! Det låter vansinnigt överdrivet. Men faktum är att det är så jag känner. Ofta.
Min moster, som är förskollärare, hon är klok. Hon säger till mej att jag inte är mer än mänsklig. Att vi alla gör tokiga saker eller fattar fel beslut ibland. Men barn förstår, säger hon. Barn fattar om man ångrar sej efteråt. Barn kan ta ett förlåt. Jag tänker på min moster varje gång jag hamnar i jobbiga situationer med mina barn. Att så länge jag vill deras bästa så löser det sej. Jag tänker att hon nog har rätt. Att jag i efterhand kanske kan rätta till det om jag (återigen) fattade fel beslut in the first place.
Men jag är fortfarande inte säker. Ibland tänker jag att till och med min hund är en lämpligare förälder än jag själv;
Lastgammal!!!
Ja, skaka på huvudet ni! Men vad annars finns det för en småbarnsmor att ägna lördagskvällen åt?! Va?! Va?!
Nä, tänkte väl det.
Åter till mitt viktiga inlägg om Körslaget.
Jag är verkligen inget fan av Marie Picasso. Alls! Tycker att hon är otroligt överskattad och har den mest slätstrukna röst ever. Men hon och hennes kör sjunger sej rakt in i mitt hjärta. Och därmed konstaterar jag att jag blivit medelålders. Proud Mary. Ni inser va?! Jag ryser av Proud Mary. PROUD MARY, alltså!!!
Mitt forna jag:
- Ameh!!! För fan, sluta nu!
Mitt nya jag:
- Vaddå?! Proud Mary har hängt i under alla år! Det kallar jag bra musik!
Mitt forna jag:
- Dåså! Tack å hej!
Mitt nya jag:
- Meh!!!
Fast det värsta av allt är nog ändå att jag bryr mej. Om Körslaget. Att jag stör mej på Niklas Strömstedt som inte har vett att välja en låt som åtminstone 1 procent av Sveriges befolkning har hört. Att det är så gömma-sej-bakom-kudden pinsamt att lyssna och se på Mojje när han pratar och är överpretentiös samt överdrivet känslosam á la en-riktig-man-är-inte-rädd-för-att-visa-känslor (måhända inte, men han kanske borde vara det!!!!!). Eller att jag har ork att bli irriterad över alla körer som efter avslutat nummer hoppar runt, vrålar och beter sej.
Varför jag tittar?! Jamen, jag sa ju det. Whatelse is there to do?!
Mitt forna jag:
- HASEXHASEXHASEXHASEXHASEXHASEX med din man för i helvete!!!!!
Mitt nya jag:
- Ssssssssch! Folk kan ju höra!
Mamma???
I am shocked! Shocked!
Det var ingen som talade om för mej att med barn kommer sjukdomar. När jag för några år sedan avundades föräldrar som kunde "vabba", var det ingen som skällde ut mej och sa att jag skulle skärpa mej. Att "vabba" är INTE något man VILL göra. Men där gick jag i min lilla bubbla och blev irriterande avis när jag såg på schemat att någon var hemma med sjukt barn. Tyckte att det var orättvist.
Gud, så dumt! Och what a waste of time för mej. Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag istället tyckt synd om "vabbande" människor. För det är fan inte roligt!
Först och främst är det såklart inte kul att ens unge är sjuk. Det är fasansfullt att se sitt barn må dåligt!
Men det finns ytterligare en baksida. För mej. Alltså, det är really påfrestande att vara hemma med en sjuk 2-åring. Om man bara kunde lägga sin unge i sängen och förklara att sömn är bästa medicinen, ja då vore det semester att "vabba"! Men barn KRÄVER saker när de sjuka! Kan ni fatta?! De ligger inte bara still och vilar! De gör samma saker som de brukar men med gnäll, snorande och uselt tålamod. De vill ha något men när de får vad de frågar efter vill de inte ha. De vill sova men bara för att vakna en kvart senare och fortsätta gnälla, snora och ha dåligt tålamod.
(Ovanstående kan i vissa fall även gälla mej!)
Jag har en sjuk 2-åring här hemma. Feber, hosta och så mycket snor att det är ett heltidsjobb bara att torka näsan på honom. Dessutom har han fått ont i öronen och grips av panik direkt ipren slutar värka. Det är så synd om honom att jag vill gråta.
Men i hemlighet tycker jag också synd om mej själv. För att det är så jobbigt med en krävande sjukling och en bebbe med magknip. Idag har jag gått mellan soffan, köket och toan. Ammat, vyssjat, torkat snor, försökt lugna, gett ipren, sprungit på toa med äldsta samt bytt blöja på minsta. Mitt i infernot, när Lennon gallskrek för öronont och Vince gjorde detsamma för magknip, tyckte jag så oändligt synd om mej själv att det var patetiskt. Men det värsta av allt var nog att jag undrade;
"Hur skulle en mamma handskas med detta?!"
Det är ju hemskt. Att jag fortfarande inte fattat att jag ÄR en mamma. Men faktum är att det ibland känns som om jag leker och att mina föräldrar snart kommer och hämtar mej. Det vore visserligen skönt just nu. För jag vet verkligen inte hur jag ska hjälpa min lilla pojke.
Nu sitter maken med Lennon som gråter för sina onda öron och jag sitter här och undrar om jag ska byta av.
But what would a mom think...?!
Under en kvart idag hade jag det lugnt och tyst. En kvart! EN KVART! E-N K-V-A-R-T! Stackars, stackars mej ;)
När stora somnade med Skopis...
...och hunden i sin bädd...
...bebben i sin gosiga säng...
...så passade jag på att fika :)
Efter halva kakjäveln vaknade 75% av mina små.
Snart ännu fattigare.
Åtminstone är det så jag minns det.
Men tydligen packade jag ner mina vanliga kläder i en påse samtidigt som jag rensade garderoben på gamla kläder och bad Johan köra DEM till Myrornas.
Det är inte så jävla kul att nio månader senare hitta påsen med gamla kläder i garderoben och inse att Myrorna fått sälja fem par jeans och en hel hög med tröjor som varken var fula eller begagnade.
Jag vill så gärna skylla på Johan. Eller på Myrornas för att de inte fattade att kläderna INTE var till försäljning utan att personen som lämnade dem var sinnesförvirrad och hade tagit fel påse med sej hemifrån.
Men jag kan dessvärre inte skylla på någon annan än mej själv. Ja, eller livet i allmänhet. Att det är ganska så sugit at the moment. Fast det verkar så pubertalt att göra det. Även om det är precis vad jag gör.
Så till det värsta med hela situationen. Jag måste shoppa! Kan ni fatta?! Jag MÅSTE shoppa! Okvinnligt nog är jag helt knäckt över detta faktum. Jag hatar att gå i trånga affärer och trycka på mej kläder som sitter as-illa på min postgravida kropp. Och dessutom för pengar jag inte har.
Jag överväger på allvar att stay in my mammajeans och gå omkring i bylsiga tröjor som hänger löst över magen. Men jag vet inte... Man kanske måste bjuda till lite.
Seg. Segare. Kicki.
Tydligen vaknade jag ett år senare och blev galet förälskad i en låt som tävlade i Melodifestivalen 2009.
Njuuuuuuut;
Nä, men visst Sverige. Skicka gärna operan istället. Det gick ju fantastiskt bra!
Därför äter jag osunt!
Så visst sörjer jag att magen är borta. Men endast för att jag inte har kunnat skylla saker och ting på hormoner.
MEN!
Jag har hittat substitutet! Idag läste jag i tidningen Mama att det faktiskt finns något som heter amningscravings! Finally en förklaring till min besatthet av kladdkaka! Min craving är dessutom lindrig i jämförelse med andra ammande mammor. En mamma beskrev hur hon varje dag var tvungen att köpa (märk väl - JAG BAKAR SJÄLV!) Frödinge chokladkladdkaka och äta HELA den. Hon vägrade dela med sej till man och barn. Här vill jag så påpeka min givmildhet då Johan och Lennon alltid får smaka.
Underbart är det! Att jag i fortsättningen kan skylla osunt ätbeteende på amning. Det var väl det jag visste! Att det inte är något fel på min karaktär :)
Jag ammade just. Sen spydde min son mellan mina tuttar. Förra veckan spydde han i min mun när vi pussades. En mammas kärlek är sannerligen ovillkorlig!
Snälla bebis! Bli aldrig stor.
TACK!
Sedan vill jag också framföra mitt varma tack till denna vinter! För hundrade gången; BYE BYE! Seså, ge dej iväg nu!
Och till sist i detta korta men tackfyllda inlägg; TACK för min lindriga magsjuka bestående i matavsky och magkramper. Nästan så att jag är glad att den drabbade mej för jag gick ner 1 kilo och vill ALDRIG mer äta kladdkaka (med reservation för framtida ändringar!)
När jag är sjuk orkar jag bara mysa med mina barn :)
Förvirrande!
Min dag:
Lennon äter frukost och berättar världens roligaste historier. Vince ligger i babysittern och ler. Hunden ligger vid mina fötter. Jag dricker te, skrattar åt min goa tvååring och vill vara mammaledig för evigt.
Tio minuter senare;
Lennon vill helt plötsligt inte äta mer än hälften av sin frukost och blir dessutom förbannad av kladdet runt sin mun. Vince drabbas samtidigt av akut magknip och börjar gasta. Hunden inser att Lennon lämnar mat efter sej varpå hon börjar dregla. Jag suckar, torkar en arg unge och reser mej sedan för att lyfta upp min galna bebis. Kliver självfallet i hundens dregel och använder ett fult ord som sekunden senare upprepas av min äldsta son. Vince skriker fortfarande och jag klappar honom på rumpan för att få bort magontet. Nu vill min stora unge på toa och vi skyndar dit. Där blir han arg för att det luktar illa när han gör nummer två och den lilla vrålar högre för att jag slutat klappa honom på rumpan. Jag inser att mitt te sedan länge kallnat och längtar genast efter fikarummet på jobbet där jag kan sitta med människor som varken behöver torkas runt mun eller i rumpa.
En timme senare;
Vi går på promenad i solen. Lennon pratar och sjunger. Vince sover lugnt i vagnen. Hunden går lydigt vid min sida och jag vill aldrig mer tillbaka till jobbet.
En halvtimme senare;
Lennon ramlar av pulkan i en isig backe. Vince vaknar och är galen för att inte vagnen rullar. Hundjäveln har hittat en bajshög och hetsäter trots att jag skriker NEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! Stora barnet grinar, lilla barnet grinar, jag VILL grina och hunden slickar sej runt sin bajsfyllda mun. Tolkcentralen, here I come!
Det är helt sjukt att leva som småbarnsförälder. Det är så fantastiskt kul, ljuvligt, underbart och härligt. But! A very big but! Sekunden senare tycker jag att det är så bedrövligt tungt och irriterande att jag frågar mej själv varför jag i hela friden var tvungen att bli på smällen in the first place. Jag är helt chockad över mitt känsloregister som jag trodde att jag hade utforskat enough under tonårstiden.
Men nu är klockan tio på kvällen och mina fina killar sover lugnt i sina sängar. Det är nu jag har tittat på familjen Annorlunda på teve och tänker att en bebis till om några år kanske skulle vara på sin plats. BUT! Återigen a big but! Klockan 01.30 inatt kommer jag ännu en gång smida planer för hur jag ska lura hem Johan på pappaledighet med start dagen efter alternativt räkna på vad en barnflicka skulle kosta.
Det är väldigt förvirrande för mej. Det här med att vara mamma...
Mitt humör går uppenbarligen i arv.
Det är otippat för han är egentligen väldigt enkel. Sover som en liten ängel. Äter massor. Skrattar åt vårt uggle-hoande och sina fiskar som hänger ovanför skötbordet. Gladlynt och tjock för det mesta:)
Men så plötsligt, out of nowhere, he goes crazy! När livet inte duger för honom. Då gäller det att agera. Det blir liksom på liv och död. Jag blir as-stressad av det där skriket.
Så jag tackar ödmjukast för mina tuttar! Det är nu de ger utdelning. Jag ska aldrig mer vara besviken på dem för att de är aningen för små. Jag ska vara dem evigt tacksam! För varje dag är det de som räddar oss från baby go nuts! .
Skenet bedrar. Sekunden senare blir herrn trött...
...och börjar stressfäkta med armar och ben trots storebrors försök till
tröst.
Och helst vill han sova så här!
En vanlig dag bara.
Så nu har jag promenerat med hunden och är, efter en timmes samtal med mej själv, helt övertygad om att A) Vi kommer att få en elräkning på 15000 (MINST!) riksdaler. B) Jag håller på att få vinterkräksjukan. C) Jag är gravid.
Jag har absolut inga belägg för ovanstående sanningar men det tycker jag mej inte behöva heller.
En mycket usel sida hos mej!
Annars är jag glad! Sol och dropp (läs: dånande snö-ras) från taken. Inte ett enda snöskyffeltag på flera dagar. Jag har dessutom lyckats med att minska mitt intag av kladdkaka. Visserligen är det utbytt mot andra onyttigheter but still! Friska är vi också och jag behöver därmed inte sätta mej ned av utmattning var tionde steg. Heller inte spendera hälften av alla dygnets timmar på toaletten med en förkylningsmagad son.
Så livet har godkänt nowadays!
Inga tunga, djupa funderingar. Förutom den gällande barnprogrammen Lennon tittar på. Hur kommer det sej att alla figurer i dessa bara har fyra fingrar!? Mycket missvisande! Och fult!!!
Borde jag byta karriär igen?!
Denna tid är jag stolt över av många olika anledningar. Men den främsta är, utan tvekan, min kärriär som privatspanare. Jajamensan, Christin the PI! A woman´s gotta do what a woman´s gotta do. My partner in crime var June. Kvinnan jag bodde hos.
Jag tänker inte förstöra denna fantastiska historia med att berätta hur (i helaste helvete!!!) vi lyckades få anställning men möjligtvis lurade vi i företagets VD att teckenspråkstolkar även är kompetenta läppläsare (especially en svensk sådan i främmande land, tydligen).
En kväll var vi utkallade på uppdrag (satan vad coolt det här låter!) och vi körde Junes sportbil (läs: stor jävla familjejeep) till Mizner Park. Vi skulle ha span (låter inte lika häftigt på svenska dock) på en inkastare som misstänktes stjäla inträdespengar. Så dit gick vi. Till en fashionabel restaurang. Beställde varsin apple martini och ställde oss sedan i baren och spelade "ospaniga". Vi verkade vara vilka väninnor som helst. Röjde aldrig våra identiteter. Professionellt rakt igenom.
Sedan åkte vi hem. Utan något att rapportera.
BUT STILL! Jag har varit privatspanare! Det har jag tänkt på idag. När jag varit värsta sunkmamman med min käraste ägodel, dammsugaren! Private Investigator, det är jag det! Mitt rätta jag. Inbillar mej att det är en av anledningarna till att Johan föll så hårt för mej ;)
Nu till Sverige. Närmare bestämt Sjöboviken.
Där vi har fått sol på oss! Så underbart härligt att skotta fram en bit av altanen och sätta sej ute i värmen. VÄRMEN! Kan fortfarande inte fatta att det finns värme efter denna isande istid.
Så här härligt har vi haft det;
Sover så skönt ute.
Måste sluta med halvstädning.
Så kommer jag på vad det är. Och inser att jag är galen på riktigt;
Jag har skurat badrummet skinande rent. Men inte orkat städa övriga rum i huset.
DÄR har ni orsaken!
Que?! Undrar ni kanske.
Jo, nu går vi omkring här hemma och drar med oss smutset in till vårt rena badrum. Det är panikframkallande! Det var ju så rent och fint. Golvet var både dammsuget och skurat. Mattorna skakade. Och hörnen putsade.
Och vad får man för det?! Skit. Bokstavligt talat.
Så om jag packar väskan så ringer ni psyket.
Sjukt.
39,5 visar den satans termometern! På mej! Det trodde jag bara barn hade. Jag blir irriterad. Hunden blir rastlös och bebisen piggare och vaknare än någonsin.
Enough is enough! Nu har vi varit sjuka i veckorna två. Jag orkar inte med den här sjukstugan längre! Idag har jag hasat omkring och tänkt att om en timme mår jag nog bättre. Då har nog febern försvunnit. Men den där jävla timmen hjälper inte det minsta. För när den har passerat mår jag fortfarande lika uselt. Å värst mår jag i näsan. Jag hatar när jag inte kan andas fritt genom båda näsborrarna. Så nu sprutar jag Otrivin långt upp i snoken trettio gånger fler ggr än rekommenderat.
Jag längtar efter energi! Vill vara pigg och vädra ut allt sjukt här hemma. Go crazy with the dammsugare! Skura badrum och golv. Bädda rent.
Så jag ber en bön till Lucifer;
Käre L,
låtom oss bli krya och keep the kräksjuka away!
Febrig, ofräsch mamma med glad och pigg bebis.
Hund som vill ut. Matte som vill sova (läs:dö!).
Ja, men jag tycker så här!
"Nämen, alltså. Jag gillar mer sunkiga män!"
Säger jag till min vän A när vi diskuterar skönhet.
"Det är så fruktasvärt avtändande med stylade män som ser ut som skyltdockor. Snälla, don´t try too hard!"
Fortsätter jag.
"Mer slusk, liksom. Det är hett!"
Sen tänker jag efter vad jag säger. Och inser att jag ofta säger det. Till folk. När vi pratar om vem som ser bra ut. Också när min man är med! Kul för honom. Kom jag just på! Kan ju inte vara särskilt roligt att höra att frun endast gillar sunkiga män. Torde ju betyda att han själv är det.
Och faktum är att det är sanningen. Jag gillar orakade män med ostyrigt hår. Jag vill att jeansen ska vara lite slitna och hängigt illasittande. Gärna en vit t-shirt och stora silverringar på tummarna. Läderband runt armleden kanske... Oh, God! Gotta stop fantisera ;)
Och sådan är ju Johan. Lite sunkig, sådär. Läcker as hell!
Jag minns när vi inte var tillsammans. När vi träffades på en fest och han hade slitna jeans och en cigg i munnen med stripigt, ostyrigt hår. Yummy! Omedvetet snygg. DET älskar jag. This is me, liksom. Take it or leave it. Ingen jag-köper-allt-som-är-inne osäkerhet.
Och nu kommer min värsta åsikt; Det är sexigt med män som röker. Män med en cigg i mungipan. Ahhh... Johan rökte då. När vi träffades de första gångerna. Hot!
Men nu är jag mamma och han pappa. Då passar det sej självfallet inte att röka. But once in a while. På fest åtminstone. Jag försöker locka, men han har tydligen slutat och vågar inte ta en endaste liten sketen cigg. Ifall han skulle bli fast igen. Lite dåligt, tycker jag. Han kunde ju bjuda till. För husfriden skull om inte annat.
Undrar när vi ska på fest nästa gång...?
Han rökte inte ens när vi var nyförälskade i Paris!!!
