Shallow Kicki.
Jo, visst. Jag har nyss tryckt ut en unge och därmed inte hunnit med några bantningskurer. But still! I hate min utåtstående mage. För att inte tala om mina höfter. Jag har under nio månader inbillat mej att jag nog minsann bara ökat i vikt pga bebismage. But sanningen är bitter, vill jag lova. Bye bye täckbyxor, jeans och andra byxor I used to wear. Hello tre storlekar större.
Och därmed trycker jag i mej ännu en bit kladdkaka. Why, liksom?! Vad hände med karaktären?
Hittade gamla foton i garderoben. Jag hade bikini. Och den satt snyggt! Och jag var platt om magen. Och hade smala ben! Och ingen rumpa som dallrade! Om jag skulle dra på mej samma bikini idag (om jag nu mot all förmodan lyckades komma i den) är jag helt övertygad om att jag skulle brista ut i gråt.
Nej...jag kan verkligen inte se det som så många säger. Det där med att åh, min kropp har burit ett liv och sedan dess ser jag mej själv som vacker! Jag älskar min nya mammakropp och dravel, dravel, dravel. Not me!
Ytligt, I know! Men fortfarande. JAG VILL VARA SMAL IGEN!
(Jag ÄR tacksam för att jag är frisk! Och för att jag kunde vara gravid! Och för andra saker man ska uppskatta. Just to be clear liksom.)
Dessa två är iaf så fina att jag dör!
Ett helt annat liv.
- Hade du trott det här för fem år sedan? Att vi skulle sitta så här med två ungar, frågade Johan plötsligt.
Jag skakade på huvudet.
För fem år sedan hade jag skrattat gott åt den som visade mej ovanstående framtidsbild. Jag hade skakat på huvudet och fnyst. Jag som mamma. Till två pojkar. Gift. Husägare på landet.
Å, nä! Inte jag inte.
För fem år sedan satt jag någonstans i USA och sippade på applemartinis dagarna i ända (överdrift, men typ). Saker jag funderade över var på vilken klubb vi skulle dansa salsa eller på vilken restaurang vi skulle äta. Mina bekymmer var endast förknippat med kärleken och jag oroade mej inte ens för att jag inte hade något jobb. Jag tyckte i smyg att barnfamiljer var tråkiga (lite töntiga också faktiskt!) och jag rös vid tanken på ett hus med lån.
För att inte tala om Johan. Som aldrig någonsin, vid den tiden, haft varken bostad eller fast jobb. Som reste runt i Australien med stripigt hår och en gura över axeln. Som fick sparken från tomatplockningen för att han är färgblind och inte såg skillnad på mogna och omogna tomater (jag tror att det var därför jag blev så kär i honom för det är den roligaste historien jag hört!). Johan, som ALDRIG skulle gifta sej än mindre skaffa barn. Han som tyckte att allt vardagligt var något att hålla sej ifrån.
Så träffades VI. Och blev galet förälskade. Det enda vi gjorde under två års tid var att se varandra djupt in i ögonen och undra hur vi någonsin skulle hitta varandras sämre sidor.
And the rest is history.
(Johan hittade förstås ALDRIG mina sämre sidor eftersom dom knappt existerar!)
Saker jag aldrig glömde för fem år sedan:
- Mascara.
- Att fila mina långa fina naglar.
- Vad som gick på bio.
- När alla salsaklubbar öppnade och stängde.
Saker jag aldrig glömmer idag:
- Salva för såriga bebisrumpor.
- Nappar.
- Vad som serveras till lunch på dagis.
- Våtservetter.
När jag tänker på hur livet inte blev som jag föreställt mej känner jag mej så oändligt lyckligt lottad! För hur kan jag någonsin tycka att smink och välskötta naglar är värt att minnas?! När jag istället kan lägga allt mitt kom-ihåg på att ta hand om världens finaste familj.
Ibland blir jag ledsen när jag tänker på vad jag nästan missade. När jag vilsen reste tillbaka till USA. När jag vägrade se vad som fanns framför mej här hemma. Jag blir ibland alldeles kall i magen när jag minns hur jag kämpade emot vad jag kände för Johan. När jag inte ville vara trygg. När jag hela tiden ville ha något som bara gjorde mej olycklig. Jag tycker ofta illa om mej själv för att jag var sådan. För att jag inte fattade vad som räknas i livet. Vad som är viktigt!
DESSUTOM! Skulle jag utan Johan vara totalt förlorad i min tonårsmusikgenre. Jag skulle sitta där och spela mina Bon Jovi-skivor til the bitter end. Å med det missat så mycket!
Som tex den här underbara låten;
PS. For to be honest, though... Mascara ÄR fortfarande värt att minnas! Med tanke på att min nuvarande överdrivna jag-har-mitt-på-det-torra stil vid det här laget kanske börjar få Johan på andra tankar... DS
Hur ska detta gå till?!
Låt mej istället få;
Stanna tiden och bara sitta i en oändlighet med min nya bebis. Så vill jag samtidigt ha evigheter till att prata med min första unge som är den roligaste och sötaste jag vet. Jag skulle också kunna tänka mej miljoner timmar till att sitta ner med maken och prata vuxet, utan att bli avbruten av en babblande 2-åring eller gnyende bebbe. Jag behöver även några dygns TYST nattvila i ett mörkt, svalt rum. Ett bubbelbad. Massage. Sol. Värme.
Men mest av allt behöver jag en munkavel på rösten i mitt huvud som säger; "Hur i hela helvetet ska du ro iland den här skutan nästa vecka när Johan jobbar?!"
För jag fasar verkligen inför nästa vecka!
Ensam ska jag alltså först och främst lyckas med att öppna ögonen. Stiga ur sängen. Amma. Byta blöja. Ge Lennon frukost. Klä Lennon (en av de största utmaningarna jag mött i livet hittills). Borsta hans tänder. Få på honom SAMT bebis ytterkläder. Spänna fast TVÅ barn i bilstolarna. Köra lugnt och sansat till dagis. Lämna av den största och köra hemåt med en tyst och nöjd bebis.
Allt detta med lugnet i behåll. Och märk väl att inget av ovanstående projekt inkluderar mej själv. Äta får jag lov att göra någon annan gång.
Jag är så orolig inför dessa göromål att jag nästan glömmer bort att njuta av nuet. Av att Johan fortfarande är hemma och styr upp. Av att jag får sova på morgonen för att Johan fixar med Lennon. Av att jag inte behöver svälta för att Johan finns och låter mej äta färdigt trots hungrande bebis och uttråkad 2-åring.
Ni kan väl tänka på mej nästa vecka. När ni sitter på jobbet och i lugn och ro äter er lunch. Eller tar en fika. Eller åker till gymet. Eller vad ni nu gör. Please skänk mej en tanke och skicka energi!
För hur detta ska gå... Det fattar jag verkligen inte!
Jag har två nu!
Helt sjukt att jag åter är ensam i min kropp. Att ingen sparkar. Trodde aldrig att jag skulle säga det (allra minst erkänna det) men faktum är att det känns aningen tomt. Söndag efter lördagsfesten känsla, ni vet.
Men nu har jag finaste bebisen som luktar så ljuvligt att jag blir hög. Jag blir aldrig mätt på honom. Han är så ny och go att jag vill gråta varje gång han kräver min uppmärksamhet.
Jag var så duktig! Så stark och tålig under förlossningen...
Eller,
jag var bra och tålmodig under förlossningen...
Nä,
jag var okej under förlossningen.
Äh, för fan! Who am I kiddin´?
Jag VAR under förlossningen. Kicki. Rätt och slätt.
Typ;
"Neeeeej! Jag vill inte ha någon bedövning!!!!!"
"Varför ligger just MIN bebis fel?! AAAAAAAJ, för faaaaaaan!"
"Jag vill inte ha blivit gravid! Jag ångrar mej! Jag törs inte mer! Jag vågar inte föda!"
"Dra upp lustgasen! Kan den bli starkare?!!!!"
"Nej, men sluta nu! Nu räcker det faktiskt!"
Etc etc forever and ever.
Fast ut kom han så. Vår andra unge. Som egentligen inte var meningen. Men hur skulle livet vara utan honom?! Han är redan så självklar och så mycket meningen en människa bara kan bli :)
Fredag kväll alltså. Här sitter tvåbarnsmorsan med värk mellan benen, mörkringad under ögonen och med en ganska så förslappad mage. Lycklig, utmattad och nykär. Tusen känslor och oändlig trötthet.
Så svårt att hantera! Så istället för ord kommer några bilder;
Öppen 4 centimeter. Känsla: Wide open! Typ 30 centimeter!!!
Trött och lycklig med fett hår.
Trulig och sockersöt (i en nybliven mammas ögon iaf)!
Ahhhh...
Glad storebror (än så länge!).
Jag och mina TVÅ!!!!!!!
Give it to me!
Va?! Va?! Va?!!!!!!! Det är det dummaste jag någonsin har hört! För det fattar väl alla att man alltid väntar på det goda för länge! Och heter man Kicki väntar man ALLDELES för länge! Jag är en usel väntare med ett ännu uslare tålamod.
Sen är det ju helt absurt att min längtan är efter smärta. Men aldrig har jag väl njutit så mycket av molande värk i rygg och mage. Mer! Jag vill ha mer ont! Å då menar jag ont varannan minut. Inte nåt jävla mes med sammandragningar direkt jag rör mej som inte leder någon vart. Heller inte fogar som knakar. Det har aldrig gett något resultat. Nä, här snackar vi jag-dör-jag-dör-jag-dör ont!
Så nu måste jag skriva ut detta inlägg och be min make läsa högt för mej när jag ligger där och biter i det sura äpplet (milt uttryckt).
Nämen, jo... Livet är spännande nowadays! Verkligen.
Nyårslöfte?
När ett nytt år tar sin början blir jag alltid sådär nu-ska-jag-bli-en-bättre/lyckligare människa/mamma/maka. Jag vill lova att jag alltid ska se saker från ett positivt perspektiv, bli mer tålmodig och lättare till sinnes. Jag vill bestämma mej för att aldrig mer tjafsa om småsaker, sluta tänka på vad jag inte har och istället fokusera på vad jag äger i livet och därmed bli mera tacksam.
Alla sådana där klyshor vill jag lova. Och det är klart. Visst kan jag ändra på mycket. Men vissa saker ÄR nog bara jag. Vissa egenskaper gör mej till den jag är och faktiskt så tror jag att det inte går att göra något åt.
Till exempel:
Jag vill vara en sån där mamma som alltid har tid för sina barn. Som kryper omkring på golvet och leker, är påhittig och rolig. En mamma som sällan vill ha barnvakt för att få egentid. En mamma som älskar att bygga snögrottor, spela fotboll på gräsmattan, göra utflykter varje helg och aldrig längta efter något annat.
Istället är jag Kicki. Vill såklart alltid vara med mitt (snart MINA!) barn! Men inte alltid krypa omkring på golvet och vara rolig. Jag avskyr dessutom att bygga snögrottor och spela fotboll (har alltid varit livrädd för bolljäveln!). Utflykter är roliga IBLAND och påhittig kan jag visserligen vara men inte på daglig basis. Jag är mer MAMMA. Ni vet! Lagar mat, ser till att mitt barn har rena kläder, uppfostrar... Ganska så tråkig med andra ord. Dessutom älskar jag egentid! Gå ensam i skogen med hunden. Ta en lunch eller fika på stan med vänner. Weekendtrip med maken.
För det älskar jag inte mitt barn mindre. Men ändå knager det dåliga samvetet när jag ser att andra föräldrar leker och hittar på massor med skoj tillsammans med sina ungar. Känner mej otäckt otillräcklig och undrar om jag verkligen borde ha skaffat barn. Var det verkligen en sådan bra idé? Är jag inte lite för egoistisk?
Å så kommer jag fram till att jag nog är det. Lite för ego.
Men...
Jag älskar min unge till döds! Kan inte se mej mätt på honom. Sluta pussa går inte! När han inte är nära finns alltid ett tomrum och längtan efter honom gör alltid ont. Ett liv utan min unge skulle kännas tomt och innehållslöst. Jag skulle ha svårt att se meningen med livet. För till vem skulle jag ge all min mammakärlek? På vad skulle jag lägga min energi?
Så ja...jag är ego. Lennon finns för att JAG behöver honom. För att jag inte vill vara utan barn.
Men kanske är det ändå lite beklagligt att jag inte är roligare än så här. Att jag förmodligen aldrig kommer att bli hans bästa lekkamrat. Att jag inte har ideér nog till roliga påhitt. Att jag istället för att bygga legotorn lagar mat. Att jag viker tvätten bättre än jag leker med bilar. Att jag hellre ringer en av hans kompisar och ber dem komma på lite fika och lek istället för att själv roa. Att jag även då passar på att bjuda med kompisens mamma så att vi kan dricka te och prata vuxet.
Fast...
Sådan ÄR jag! Och kommer alltid att vara. Tråkig som satan men till bredden (bokstavligt talat!) fylld med mammakärlek!
Här följer några bilder från vårt julfirande:
Alla kulor hamnade längst ned i (eller heter det på?!) granen?!
Första julklappen!
Blixten McQueen mössan! Nästan den bästa julklappen!
Bebisen firade med all choklad jag proppade i mej!
Sötnosen kusin Olivia!
Nyförlovade på juldagen! Bror Jonas med fina Mia!
För mycket av det goda!
Nyårsblodpudding med Annica!
Vit jul!!!
