Dystert.
Det är aningens eländigt i vårt lilla hus. Lennons första feberfria dag är mammans första feberfulla dag. Bring it on, liksom!
Den enda som är förnöjsam är vår lille Vince. Han ligger där man lägger honom och ler sitt ljuvliga leende när man hoar som en uggla. Så jäkla söt att han nog lindrar bättre än Alvedon.
Det droppar från taken och och varje skott-tag med snöskyffeln väger 18 ton. Och allt vatten som bildas under denna överdrivna vinters töperiod kommer, med all säkerhet, att rinna ner i vår redan fuktiga grund.
Vi skulle ha haft besök i helgen. Fina vänner på lördagen och andra fina vänner på söndagen. Cancelled. Så tråkigt att jag vill gråta. Men jag undrar när jag ska lära mej att barnfamiljer inte kan räkna med att planer kan fullföljas på grund av sjuka barn. Alla friska dagar är en bonus. Åtminstone under mörkaste vinterperioden med rinnande näsor så långt ögat kan nå.
Blä! Jag är lika negativ som vädret ser ut. Känner mej grå, tung och orolig. Kan inte uppbåda någon energi till något. Borde organisera grabbarnas garderob men det känns som en oöverstiglig uppgift.
Istället behöver jag skratta. Och få min unge att skratta. Han är också låg, min fina son. Bästa framkallandet av skratt hos oss är för närvarande detta;
Den enda som är förnöjsam är vår lille Vince. Han ligger där man lägger honom och ler sitt ljuvliga leende när man hoar som en uggla. Så jäkla söt att han nog lindrar bättre än Alvedon.
Det droppar från taken och och varje skott-tag med snöskyffeln väger 18 ton. Och allt vatten som bildas under denna överdrivna vinters töperiod kommer, med all säkerhet, att rinna ner i vår redan fuktiga grund.
Vi skulle ha haft besök i helgen. Fina vänner på lördagen och andra fina vänner på söndagen. Cancelled. Så tråkigt att jag vill gråta. Men jag undrar när jag ska lära mej att barnfamiljer inte kan räkna med att planer kan fullföljas på grund av sjuka barn. Alla friska dagar är en bonus. Åtminstone under mörkaste vinterperioden med rinnande näsor så långt ögat kan nå.
Blä! Jag är lika negativ som vädret ser ut. Känner mej grå, tung och orolig. Kan inte uppbåda någon energi till något. Borde organisera grabbarnas garderob men det känns som en oöverstiglig uppgift.
Istället behöver jag skratta. Och få min unge att skratta. Han är också låg, min fina son. Bästa framkallandet av skratt hos oss är för närvarande detta;
Ahhhh...
Han är hemma! Kanske inte lika glad som på bilden i förra inlägget. Men hemma! Efter grundlig undersökning konstaterades visserligen ingenting. Mer än att det varken är sviter efter operationen eller blindtarmsinflammation. Men han är inte allvarligt sjuk. Möjligen virus. Förkylning i magen.
Det är en sådan lättnad att jag till och med känner det i kroppen. Ingen klump i magen. Inga spända axlar. Inget ont i halsen efter att ha hållit emot gråten. Bara en skön befrielse!
Nu ligger han bredvid mej i soffan och har inte, en endaste gång, skrikit av smärta i magen. Han säger inte ens att han har ont. Han bara ligger här och pratar som vanligt. Lite hängigare än i normala fall men det är verkligen inte konstigt efter grundliga, och då menar jag GRUNDLIGA, undersökningar.
Till alla er som kommenterat via min blogg, facebook eller sms vill jag skicka KÄRLEK! Jag känner STOR tacksamhet för att era tankar funnits hos oss! Jag har så fantastiskt fina människor omkring mej och känner mej oändligt rik! Jag önskar att jag kunde skicka er allihop en varsin kladdkaka från min samling i frysen ;) Men det är ju tanken som räknas.
Fredag idag. Johan stannade hemma. Vi ska ta hand om våra ungar och njuta av begynnande friskhet. Efter två veckor med nedsatt Lennon känns det som det lyxigaste man kan göra!
Och en låt av Bon Jovi finns för alla tillfällen (right, Anna?!;)
Nåja, nästan iallafall. Titeln åtminstone.
Det är en sådan lättnad att jag till och med känner det i kroppen. Ingen klump i magen. Inga spända axlar. Inget ont i halsen efter att ha hållit emot gråten. Bara en skön befrielse!
Nu ligger han bredvid mej i soffan och har inte, en endaste gång, skrikit av smärta i magen. Han säger inte ens att han har ont. Han bara ligger här och pratar som vanligt. Lite hängigare än i normala fall men det är verkligen inte konstigt efter grundliga, och då menar jag GRUNDLIGA, undersökningar.
Till alla er som kommenterat via min blogg, facebook eller sms vill jag skicka KÄRLEK! Jag känner STOR tacksamhet för att era tankar funnits hos oss! Jag har så fantastiskt fina människor omkring mej och känner mej oändligt rik! Jag önskar att jag kunde skicka er allihop en varsin kladdkaka från min samling i frysen ;) Men det är ju tanken som räknas.
Fredag idag. Johan stannade hemma. Vi ska ta hand om våra ungar och njuta av begynnande friskhet. Efter två veckor med nedsatt Lennon känns det som det lyxigaste man kan göra!
Och en låt av Bon Jovi finns för alla tillfällen (right, Anna?!;)
Nåja, nästan iallafall. Titeln åtminstone.
Orolig.
Jag skriver för att jag är orolig. Går omkring som en osalig ande och gör saker halvdant. Lika bra att skriva ut oron.
Lennon är på akuten. Igen! Min fina unge har ont i sin lilla mage och dessutom feber. Han gråter. Och är helt vit i sitt ljuvliga ansikte. Har pratat med tusen olika avdelningar på sjukhuset och blivit tillsagd att åka in med honom. Johan åkte. Vi ville inte ta med Vince med tanke på alla baciller inne på akuten. Vi fick nog av dem förra helgen.
Så nu sitter jag här och har panik över att jag inte är med. Att jag inte kan ställa tusen frågor och vara orolig-mamma-möter-stressad-läkare. Istället måste jag lita till att Johan gör det. Släppa kontrollen. Det svåraste jag vet! Absolut det svåraste i livet!
Telefonen ligger en millimeter ifrån mej och ibland måste jag kolla att den funkar. Ifall den skulle slå av sej. Eller få slut på batteri trots att den är fulladdad. Sen blir jag orolig för att Johan ringde när jag kollade att den fungerade. Då får jag ännu mer ont i magen av oro och måste tygla min vilja att ringa till Johan varje sekund alternativt sitta med honom i luren tills läkaren kollat min unge. Kanske skrika frågorna högt så att läkaren hör och kan svara mej.
Men jag fattar förstås att det vore galet. Att ingen människa gör sådana saker. Fast just nu känns det som det enda rationella. I mitt oroliga mamma-huvud låter det faktiskt rimligt.
Jag försöker sysselsätta mej. Lura tankarna åt ett annat håll. Men vad jag lyckats utträtta sedan de åkte är; att diska EN kastrull av ett stort diskberg, vattnat tre blommor, bäddat sängen slarvigt, laddat tvättmaskinen men glömt att sätta på den, skickat ett oroligt meddelande till en fin vän (som peppade och var lika underbar som vanligt!) samt stoppat i mej kladdkaka utan att tänka på det (skrämmande vilket prioriterat behov kladdkaka-jäveln blivit för mej!).
Jag har två önskningar;
1. Att mitt barn kommer hem och är frisk!
Och om detta absolut inte går att uppfylla;
2. Att Johan får bröst och kan börja amma Vince så att jag får sitta med Lennon vart han än måste vara.
Jag vill pussa min unge!!!
Så här glad hoppas jag att han är när han kommer hem!
Glad.
Idag är jag glad.
För att Vince har rapat och bajsat. Lennon är pigg. Hunden har busat med grannhunden. Jag har städat huset och vikt tvätten. Jag vet vad vi ska äta till middag. Det snöar inte.
Och för att summera hur bedrövligt detta är måste jag låna det roligaste uttryck jag läst på länge; (Hope u don´t mind Sara!!!)
Vinnarlivet. Verkligen.
För att Vince har rapat och bajsat. Lennon är pigg. Hunden har busat med grannhunden. Jag har städat huset och vikt tvätten. Jag vet vad vi ska äta till middag. Det snöar inte.
Och för att summera hur bedrövligt detta är måste jag låna det roligaste uttryck jag läst på länge; (Hope u don´t mind Sara!!!)
Vinnarlivet. Verkligen.
Helgen.
Akuten på en lördag. Icket att rekommendera!!! Speciellt inte med en liten bebis som ligger och snusar i sej varendaste liten bacill som sjuka ungar i väntrummet sprider.
Min stora Lilleman med magont. En vecka efter operation. Då måste man hälsa på farbror doktorn för översyn. Det är verkligen den sämsta familjeaktivitet man kan ägna sej åt på en lördag. Särskilt när man först måste vara två för att överhuvudtaget komma ut genom dörren för all snö samt skotta sej fram till biljäveln och därefter skotta sej ut från uppfarten för att till sist slira ut på igensnöade lantvägar.
Men lycka är när ungen inte behöver läggas in! När vi istället åker till McDonalds i snöstormen!
Vår lördag alltså. Not so much fun!
Så kom söndagen med storhandling. Och skottning, för all del. Pensionärerna hade sammankomst på ICA Maxi. I joined them. Längtade hela tiden efter soffan och en bra film. Det är ju då man undrar;
Det här med OS. What is up with that?! Jag VILL verkligen vara som alla andra. Tycka att det är årets höjdpunkt och att det är värt att stiga upp mitt i mörkaste natten för. Men jag ser inte tjusningen. Jag vet vem Anja Pärson är. Hon åker slalom. Och sen byter jag kanal.
Undrar också vad som hände med klimatet. Tack för vår fina vinter! Men sluta larva nu.
Snö in absurdum. Sjuk tvååring. Och världens tjockaste bebis. Så blir sammanfattningen av helgen;
Allvarligt, alltså! What good have I done för att förtjäna dessa två?!
Jorå, jag köpte hus för att få skotta mej ut!
Endast vacker i en moders ögon :)
Min stora Lilleman med magont. En vecka efter operation. Då måste man hälsa på farbror doktorn för översyn. Det är verkligen den sämsta familjeaktivitet man kan ägna sej åt på en lördag. Särskilt när man först måste vara två för att överhuvudtaget komma ut genom dörren för all snö samt skotta sej fram till biljäveln och därefter skotta sej ut från uppfarten för att till sist slira ut på igensnöade lantvägar.
Men lycka är när ungen inte behöver läggas in! När vi istället åker till McDonalds i snöstormen!
Vår lördag alltså. Not so much fun!
Så kom söndagen med storhandling. Och skottning, för all del. Pensionärerna hade sammankomst på ICA Maxi. I joined them. Längtade hela tiden efter soffan och en bra film. Det är ju då man undrar;
Det här med OS. What is up with that?! Jag VILL verkligen vara som alla andra. Tycka att det är årets höjdpunkt och att det är värt att stiga upp mitt i mörkaste natten för. Men jag ser inte tjusningen. Jag vet vem Anja Pärson är. Hon åker slalom. Och sen byter jag kanal.
Undrar också vad som hände med klimatet. Tack för vår fina vinter! Men sluta larva nu.
Snö in absurdum. Sjuk tvååring. Och världens tjockaste bebis. Så blir sammanfattningen av helgen;
Allvarligt, alltså! What good have I done för att förtjäna dessa två?!
Jorå, jag köpte hus för att få skotta mej ut!
Endast vacker i en moders ögon :)
Vi.
Läste en artikel i nån tidning om par som separerar men sedan återförenas. Att en skiljsmässa inte behöver betyda slutet på en relation utan att det istället kan göra att man inser vad man hade när man förlorat det. Att man hittar tillbaka till varandra när man ser sin partner som den han/hon verkligen är. Inte bara mamma/pappa till ens barn. Inte någon man lever sida vid sida med och som man endast pratar logistik med. Heller inte han/hon som städar, viker tvätt, lagar mat, stressar till jobbet eller uträttar andra vardagliga måstesysslor.
Det blir så tydligt för mej. nu. Mitt i småbarnslivet. När man har en trotsig tvååring och en liten sugfisk som ligger vid ens bröst hela tiden. När huset skall byggas ut. Maten skall handlas och lagas. Tider ska passas och ja, ni vet. Jag fattar verkligen varför folk skiljer sej! Det är så jäkla lätt att gå vilse i relationen när man försvinner helt i andra sysslor.
Jag är ny i det här, känner jag. Jag har i tidigare förhållande avslutat när det blivit för enahanda. Bara gått vidare och hittat någon annan. Jag kan inte ens räkna alla gånger jag varit förälskad.
Men nu är jag här. Med två fina pojkar. En hund. Ett hus. Två kombibilar. Och den finaste maken.
Lite vilse är vi nog. Johan och jag. Det är svårt att ge till varandra när vi hela tiden ger till barn, jobb, hus eller hund. Men jag blir arg på mej själv! För det är en usel ursäkt! Att det är mycket just nu. För så här ser livet ut. Vi kommer alltid att ha tusen saker i görningen.
Så jag tänker; Hur prioriterar jag egentligen? Av alla saker vi gör, vad är viktigast? Barnen, absolut! Hunden, ja! Huset, visst men det är ingen stress. VI är ju viktigast! För att allt ska fungera så är det ju VI som måste hålla ihop och må bra tillsammans.
Så kanske är lösningen att lämna varandra. Leva på varsitt håll ett tag och längta. Be Johan träffa någon annan så att jag blir galen av svartsjuka.
Men helvete vad drygt! Ytterligare en sak att göra ;) Och dessutom skulle jag dö under tiden. För jag vet att jag efter endast en halv dag utan Johan skulle ha hunnit ringa honom 30 gånger. För så är det. Jag vill inte vara utan honom! Jag blir kall när jag tänker på det. Johan någon annanstans. Utan mej. Med någon annan. Fy satan, vad jag vill kräkas! Otäcka tanke!
Och där har jag lösningen! Föreställa mej Johan utanför dessa väggar. Och plötsligt är jag kär igen!
Eller så lyssnar jag till denna låt och dör av kärlek!
Det blir så tydligt för mej. nu. Mitt i småbarnslivet. När man har en trotsig tvååring och en liten sugfisk som ligger vid ens bröst hela tiden. När huset skall byggas ut. Maten skall handlas och lagas. Tider ska passas och ja, ni vet. Jag fattar verkligen varför folk skiljer sej! Det är så jäkla lätt att gå vilse i relationen när man försvinner helt i andra sysslor.
Jag är ny i det här, känner jag. Jag har i tidigare förhållande avslutat när det blivit för enahanda. Bara gått vidare och hittat någon annan. Jag kan inte ens räkna alla gånger jag varit förälskad.
Men nu är jag här. Med två fina pojkar. En hund. Ett hus. Två kombibilar. Och den finaste maken.
Lite vilse är vi nog. Johan och jag. Det är svårt att ge till varandra när vi hela tiden ger till barn, jobb, hus eller hund. Men jag blir arg på mej själv! För det är en usel ursäkt! Att det är mycket just nu. För så här ser livet ut. Vi kommer alltid att ha tusen saker i görningen.
Så jag tänker; Hur prioriterar jag egentligen? Av alla saker vi gör, vad är viktigast? Barnen, absolut! Hunden, ja! Huset, visst men det är ingen stress. VI är ju viktigast! För att allt ska fungera så är det ju VI som måste hålla ihop och må bra tillsammans.
Så kanske är lösningen att lämna varandra. Leva på varsitt håll ett tag och längta. Be Johan träffa någon annan så att jag blir galen av svartsjuka.
Men helvete vad drygt! Ytterligare en sak att göra ;) Och dessutom skulle jag dö under tiden. För jag vet att jag efter endast en halv dag utan Johan skulle ha hunnit ringa honom 30 gånger. För så är det. Jag vill inte vara utan honom! Jag blir kall när jag tänker på det. Johan någon annanstans. Utan mej. Med någon annan. Fy satan, vad jag vill kräkas! Otäcka tanke!
Och där har jag lösningen! Föreställa mej Johan utanför dessa väggar. Och plötsligt är jag kär igen!
Eller så lyssnar jag till denna låt och dör av kärlek!
Era kommentarer.
Jag kan ju faktiskt själv kommentera era kommentarer! Det har jag tänkt att jag borde göra men inte vetat om ni läser kommentarerna efter att ni själva kommenterat. Så för att sluta använda ordet kommentar så avslutar jag med att säga att jag hädanefter kommer att kommentera era kommentarer :)
Klagomuren.
Ringer till SJ. Förväntad kötid är 20 minuter, säger en ful röst. Jag blir, min vana trogen, genast irriterad och börjar fundera på om jag ska klaga via mail eller över telefon.
Sen inser jag att jag har all tid i världen. Jag sitter faktiskt bara här i soffan, tittar på nyhetsmorgon och har kameran beredd ifall min lilla bebis vill ge mej ett leende.
"Du är fortfarande placerad i kö. Vi besvarar ditt samtal så snart vi kan."
Jag blir asirriterad! Jag skiter i om jag har all tid i världen! Jag hatar den där rösten!
"Din plats i kön är ...lång paus... 40."
40 my ass! Jag har stått på 40 i tio minuter nu.
Så ler min fina bebis och jag slänger telefonen åt sidan, tar några misslyckade bilder (ungen ler självfallet inte längre) och tar sedan telefonen igen.
"Din plats i kön är ... 39."
You have got to be kiddin´me! Jag tog ju bilder i en halvtimme!
Så minns jag för några år sedan. Då jag arbetade som tolk på universitetet. Jag bodde i en liten etta långt ifrån min arbetsplats och cyklade varje morgon till jobbet. Så kom det snö. Massor med snö! Som det är nu. Och jag skulle alltså cykla tusen mil klockan 06.30 på morgonen. Snöröjningen hade uppenbarligen tagit sovmorgon och jag blev vansinnig (milt uttryckt)!
Väl framme på jobbet ringde jag till fem olika instanser inom kommunen och klagade på den usla snöröjningen. Lättade på trycket i mitt bröst liksom. Fick ur mej det mesta och det kändes skönt.
I personalrummet befann sej flera av mina kollegor. De skrattade och skakade på huvudet. Tyckte att jag var väldigt rolig. Det var då jag insåg att faktiskt inte alla blir lika upprörda av saker och ting som jag. Att folk i allmänhet tydligen inte fäster så stor vikt vid, säg dålig snöröjning eller långa kötider till tex SJ.
Men jag ÄR så här! Jag BLIR irriterad av löjliga saker och jag kan inte låta bli att lämna klagomål om jag anser det befogat. Och ja, kanske ger jag mej själv för högt blodtryck och andra stressymptom.
But I just can´t help myself! Och faktum är att jag inte orkar ändra mej. Jag har så mycket annat viktigare att ändra på. Som exempelvis mitt kvällsliga kladdkakeätande.
Till slut kom jag fram till SJ. Och trots att damen i andra änden inte ens var ett uns trevlig, så höll jag god min och framförde min fråga på ett trevligt sätt. Utan att delge henne min syn på deras livslånga väntan i telefonkön.
Så här gullig är iallafall min nya bebis:
Sen inser jag att jag har all tid i världen. Jag sitter faktiskt bara här i soffan, tittar på nyhetsmorgon och har kameran beredd ifall min lilla bebis vill ge mej ett leende.
"Du är fortfarande placerad i kö. Vi besvarar ditt samtal så snart vi kan."
Jag blir asirriterad! Jag skiter i om jag har all tid i världen! Jag hatar den där rösten!
"Din plats i kön är ...lång paus... 40."
40 my ass! Jag har stått på 40 i tio minuter nu.
Så ler min fina bebis och jag slänger telefonen åt sidan, tar några misslyckade bilder (ungen ler självfallet inte längre) och tar sedan telefonen igen.
"Din plats i kön är ... 39."
You have got to be kiddin´me! Jag tog ju bilder i en halvtimme!
Så minns jag för några år sedan. Då jag arbetade som tolk på universitetet. Jag bodde i en liten etta långt ifrån min arbetsplats och cyklade varje morgon till jobbet. Så kom det snö. Massor med snö! Som det är nu. Och jag skulle alltså cykla tusen mil klockan 06.30 på morgonen. Snöröjningen hade uppenbarligen tagit sovmorgon och jag blev vansinnig (milt uttryckt)!
Väl framme på jobbet ringde jag till fem olika instanser inom kommunen och klagade på den usla snöröjningen. Lättade på trycket i mitt bröst liksom. Fick ur mej det mesta och det kändes skönt.
I personalrummet befann sej flera av mina kollegor. De skrattade och skakade på huvudet. Tyckte att jag var väldigt rolig. Det var då jag insåg att faktiskt inte alla blir lika upprörda av saker och ting som jag. Att folk i allmänhet tydligen inte fäster så stor vikt vid, säg dålig snöröjning eller långa kötider till tex SJ.
Men jag ÄR så här! Jag BLIR irriterad av löjliga saker och jag kan inte låta bli att lämna klagomål om jag anser det befogat. Och ja, kanske ger jag mej själv för högt blodtryck och andra stressymptom.
But I just can´t help myself! Och faktum är att jag inte orkar ändra mej. Jag har så mycket annat viktigare att ändra på. Som exempelvis mitt kvällsliga kladdkakeätande.
Till slut kom jag fram till SJ. Och trots att damen i andra änden inte ens var ett uns trevlig, så höll jag god min och framförde min fråga på ett trevligt sätt. Utan att delge henne min syn på deras livslånga väntan i telefonkön.
Så här gullig är iallafall min nya bebis:
Operation.
Hade en av de värsta dagarna på länge igår.
Sjukhusbesök med operation för äldsta Lilleman efterföljt av kräkparty på hemmaplan. Såklart mådde vår fina unge uselt efter narkosen. I bilen hem såg jag honom ändra färg i ansiktet från rosenröd till lakansblek.
"Mamma, jag mår inte så bra!"
And then spyor över hela framsätet.
"Nu mår jag frisk igen, mamma!"
Jag var bara överlycklig för att jag inte var gravid längre. För det hade blivit förödande för vår bil!
Eftermiddagen gick sedan i den gamla hederliga torka-spyor-och-bajs andan . Vi hade jätteskoj och pricken över i var när jag senare på kvällen fick feber och ont i halsen! Verkligen roliga hattar här ute på landet!
Lillemans operation gick iallafall bra. Han var superduktig! Nästan svårt att tro att det är jag som är hans mamma. Jag är nämligen inte känd för att hantera sjukhussituationer särskilt väl. Men vi briljerade igår, både jag och sonen. Han var tapper och jag fällde inte en enda liten tår! Inte ens när de sövde honom och han skrek "Hjälp mej mamma!!!" Det var avskyvärt men jag stod pall. Jag tror att Johan har nyvunnen respekt för sin fru.
Nu sitter jag i soffan med värk och frossa och förfäras över schlagerfestivalen. Det är som med IDOL. Hatkärlek. Jag vill se men jag avskyr det. Fast tycker också att det är kul. Mycket, mycket förvirrande för mej!
Usla låtar från början till slut ikväll!
Tycker att denna borde vara med istället:
Vad gör andra?
När jag går hemma så här och hasar runt i mina mysisar och bröstmjölkskladdiga tröjor, undrar jag vad andra mammalediga gör. Jag får alltid en känsla av att folk gör så mycket.
Ta till exempel facebookstatusar. När jag läser dem blir jag så stressad att jag ibland känner för att ljuga på min status. Typ:
"Christin Liss-Daniels Agnemyr bakar bullar, åker till lek och buslandet, tänder i kaminen, promenerar med hunden, bokar resa, bygger övervåning och älskar livet."
Men det verkar aningen överdrivet och lurar nog ingen.
Egentligen behöver det inte vara så att någons status är speciellt händelserik. Men typ att någon tar en kopp te och läser tidningen låter så mysigt. Ibland blir jag inspirerad och tar en kopp te och läser tidningen jag också. Det blir liksom jaha, det var ju gott. Sen inget mer.
Men nu slår det mej. Djup som jag är (öhhh?). Det är ju hemligheten! Att dricka en kopp te och tycka att det är mysigt. Njuta just då! Inte tänka som jag att jaha, det var det. Nu då?! Istället känna som jag gör när jag läser folks status. Att det faktiskt ÄR mysigt! Om jag alltid tänker på det sättet så VIPPS, borde jag ju vara lycklig jämt. Eller?!
En fin vän är expert på det! När jag läser hennes blogg blir jag alltid påmind om hur jag borde tänka och leva. Stina (utan dej skulle jag inte stråla-bloggen), du är inspirerande!!!
Så jag ska börja med det nu. Bli lycklig! Easy peasy!
Jorå, så att...
Men faktum är att jag redan är mycket bättre på att njuta av nuet. Sedan Vince föddes har det kommit automatiskt. Min nya hobby är soffsittning med snusande bebis i famnen. Så ljuvligt att redan är lite oroad över hur fort han växer. Stanna nu! Var bebis länge!
Så här gott har vi det, sjabbigt klädda till trots ;)
Ta till exempel facebookstatusar. När jag läser dem blir jag så stressad att jag ibland känner för att ljuga på min status. Typ:
"Christin Liss-Daniels Agnemyr bakar bullar, åker till lek och buslandet, tänder i kaminen, promenerar med hunden, bokar resa, bygger övervåning och älskar livet."
Men det verkar aningen överdrivet och lurar nog ingen.
Egentligen behöver det inte vara så att någons status är speciellt händelserik. Men typ att någon tar en kopp te och läser tidningen låter så mysigt. Ibland blir jag inspirerad och tar en kopp te och läser tidningen jag också. Det blir liksom jaha, det var ju gott. Sen inget mer.
Men nu slår det mej. Djup som jag är (öhhh?). Det är ju hemligheten! Att dricka en kopp te och tycka att det är mysigt. Njuta just då! Inte tänka som jag att jaha, det var det. Nu då?! Istället känna som jag gör när jag läser folks status. Att det faktiskt ÄR mysigt! Om jag alltid tänker på det sättet så VIPPS, borde jag ju vara lycklig jämt. Eller?!
En fin vän är expert på det! När jag läser hennes blogg blir jag alltid påmind om hur jag borde tänka och leva. Stina (utan dej skulle jag inte stråla-bloggen), du är inspirerande!!!
Så jag ska börja med det nu. Bli lycklig! Easy peasy!
Jorå, så att...
Men faktum är att jag redan är mycket bättre på att njuta av nuet. Sedan Vince föddes har det kommit automatiskt. Min nya hobby är soffsittning med snusande bebis i famnen. Så ljuvligt att redan är lite oroad över hur fort han växer. Stanna nu! Var bebis länge!
Så här gott har vi det, sjabbigt klädda till trots ;)
Upprörande!
Nu har jag gjort det igen! Skrivit ett upprört inlägg på tidningen mamas debattsida. Att jag överhuvudtaget orkar bry mej!
Men jag blir så provocerad av människor som anser sej vara bättre än andra. Som tycker att de bör leverera sanningar till höger och vänster. I detta fall om föräldraskap.
För mej är det solklart; var och en avgör själv vad som är bäst för ens barn. Ganska enkelt. Jag lever mitt liv och du lever ditt. Right?!
But no!
På ovannämnda debattsida finns det RIKTIGA människor som tycker att de på allvar har rätt att döma andra föräldrar. De finns inga betänkligheter hos dem. De vet att de har rätt! Dessa människor har inga som helst begränsningar. De dömer ut mamma efter mamma. Talar om precis hur usel man som förälder är om man gör si eller så. De berättar för en att man minsann aldrig borde ha skaffat barn. Att man borde förlora rätten till att vara förälder samt att ens barn förmodligen kommer att bli skadad för livet av ens handlingar.
Det svartnar framför mina ögon när jag läser dessa människors inlägg. Jag vill slå dem i deras självbelåtna ansikten och skrika till dem vilka idioter de är.
Så har jag sjunkit ännu lägre än dem. Blivit en ännu hemskare människa än vad de någonsin kommer i närheten av att vara. Men jag vet inte hur jag ska stilla min ilska. För allt dessa människor säger träffar rakt på min ömmaste mammapunkt - det ständigt dåliga samvetet.
Borde jag lämna Lennon på dagis? Leker jag för lite med honom? Vet han att jag fortfarande älskar honom fastän jag nyss var så arg? Kan jag ge honom färdiglagade köttbullar två gånger på en vecka? Får han tillräckligt med stimulans?
Listan fortsätter i evighet. För mitt dåliga samvete finns alltid där. Även fast jag vet att jag gör mitt bästa. Trots att jag älskar mina ungar till döds och alltid gör mitt yttersta för att vara en god förälder. Förmodligen kommer det alltid att finnas där. Så länge jag lever. Och jag kan lära mej att leva med det. Tänka att det dåliga samvetet finns där för att påminna mej om att alltid försöka göra saker bättre.
Men när dessa människor sätter igång, så förstör de något hos mej. De sårar mej djupt trots att jag inte känner dem. De får mej att känna mej som en värdelös och oengagerad förälder. Som om jag inte borde ha rätt att fortsätta vara mina barns mamma. Och det gör mej så förbannad att jag vill gråta!
De får tycka vad de vill! Uppfostra sina barn hur de vill! Men de har ingen rätt att döma oss andra! De har ingen rätt att tala om för oss vad som är bäst. Tycka att de har facit till ett korrekt föräldraskap. För hur kan man någonsin tro att det man själv gör är det enda rätta!? För alla?!
Dela med sej, kan man göra. Om hur man själv gör. Vad man tycker funkar med sina egna barn. Men att med pekpinnen anse sej vara en allvetande förälder (läs: skräphög) är helt enkelt förkastligt!
Jag förstår att min upprördhet kan tolkas som att jag önskar att jag vore en bättre mamma. Och till viss del kanske det stämmer. Men gudarna ska veta att jag gör mitt bästa. Precis som vi alla föräldrar säkerligen gör! Och vi behöver inte höra vad som är rätt eller fel. Vi behöver uppmuntran, tips, råd och peppning! Inga predikningar om hur usla vi är. För det talar vi om för oss själva alldeles för ofta!
Och nu ber jag mina bloggläsare som inte har barn om ursäkt för ett hemskt, hemskt ointressant inlägg! Om jag själv läst detta för fem år sedan hade jag skakat på huvudet och tyckt mycket synd om den labila mamman som skrivit inlägget!
Men jag blir så provocerad av människor som anser sej vara bättre än andra. Som tycker att de bör leverera sanningar till höger och vänster. I detta fall om föräldraskap.
För mej är det solklart; var och en avgör själv vad som är bäst för ens barn. Ganska enkelt. Jag lever mitt liv och du lever ditt. Right?!
But no!
På ovannämnda debattsida finns det RIKTIGA människor som tycker att de på allvar har rätt att döma andra föräldrar. De finns inga betänkligheter hos dem. De vet att de har rätt! Dessa människor har inga som helst begränsningar. De dömer ut mamma efter mamma. Talar om precis hur usel man som förälder är om man gör si eller så. De berättar för en att man minsann aldrig borde ha skaffat barn. Att man borde förlora rätten till att vara förälder samt att ens barn förmodligen kommer att bli skadad för livet av ens handlingar.
Det svartnar framför mina ögon när jag läser dessa människors inlägg. Jag vill slå dem i deras självbelåtna ansikten och skrika till dem vilka idioter de är.
Så har jag sjunkit ännu lägre än dem. Blivit en ännu hemskare människa än vad de någonsin kommer i närheten av att vara. Men jag vet inte hur jag ska stilla min ilska. För allt dessa människor säger träffar rakt på min ömmaste mammapunkt - det ständigt dåliga samvetet.
Borde jag lämna Lennon på dagis? Leker jag för lite med honom? Vet han att jag fortfarande älskar honom fastän jag nyss var så arg? Kan jag ge honom färdiglagade köttbullar två gånger på en vecka? Får han tillräckligt med stimulans?
Listan fortsätter i evighet. För mitt dåliga samvete finns alltid där. Även fast jag vet att jag gör mitt bästa. Trots att jag älskar mina ungar till döds och alltid gör mitt yttersta för att vara en god förälder. Förmodligen kommer det alltid att finnas där. Så länge jag lever. Och jag kan lära mej att leva med det. Tänka att det dåliga samvetet finns där för att påminna mej om att alltid försöka göra saker bättre.
Men när dessa människor sätter igång, så förstör de något hos mej. De sårar mej djupt trots att jag inte känner dem. De får mej att känna mej som en värdelös och oengagerad förälder. Som om jag inte borde ha rätt att fortsätta vara mina barns mamma. Och det gör mej så förbannad att jag vill gråta!
De får tycka vad de vill! Uppfostra sina barn hur de vill! Men de har ingen rätt att döma oss andra! De har ingen rätt att tala om för oss vad som är bäst. Tycka att de har facit till ett korrekt föräldraskap. För hur kan man någonsin tro att det man själv gör är det enda rätta!? För alla?!
Dela med sej, kan man göra. Om hur man själv gör. Vad man tycker funkar med sina egna barn. Men att med pekpinnen anse sej vara en allvetande förälder (läs: skräphög) är helt enkelt förkastligt!
Jag förstår att min upprördhet kan tolkas som att jag önskar att jag vore en bättre mamma. Och till viss del kanske det stämmer. Men gudarna ska veta att jag gör mitt bästa. Precis som vi alla föräldrar säkerligen gör! Och vi behöver inte höra vad som är rätt eller fel. Vi behöver uppmuntran, tips, råd och peppning! Inga predikningar om hur usla vi är. För det talar vi om för oss själva alldeles för ofta!
Och nu ber jag mina bloggläsare som inte har barn om ursäkt för ett hemskt, hemskt ointressant inlägg! Om jag själv läst detta för fem år sedan hade jag skakat på huvudet och tyckt mycket synd om den labila mamman som skrivit inlägget!
Whole lot of leavin´ (inte här hoppas jag!)
Gudars, så labil jag är i denna bebisbubbla. Skrattar ena sekunden för att i nästa fälla en tår över något ovidkommande.
Lennon åkte till mina föräldrar idag på "semester". Underbart kul för honom och mysigt för mej att ägna mej helt åt Vince. Men grinar gör jag ändå, varje gång jag tittar in i hans rum. Och då bör nämnas att han endast varit borta i tre timmar! Så tittar jag på min nya bebis och blir åter glad och varm i hjärtat. Sen går jag en promenad med hunden och börjar gråta för att hon inte lyckas spåra rätt på min vante som jag kastat långt åt helvete. Väl hemma igen börjar jag skratta när jag läser en väns fina blogg.
Och så håller det på.
Johan gets his share too. Hans fru är ömsom rar ömsom pure evil.
Ibland vill jag vara man. Verkar jävligt mycket enklare! Inga amningshormoner där inte. För det måste vara hormonerna som spökar. Jag är ju annars en väldigt samlad person...
Men när jag inser att de enda plagg jag tvättar är mysplagg och att mascaran sedan länge har torkat i badrumsskåpet blir jag lite oroad. För hur länge är det okej att skylla på post graviditet eller post förlossning och pågående amning?! Hur länge tar det innan Johan glömt varför han en gång föll för mej? Kanske när Kicki är helt borta och kvar finns endast mamman till hans barn.
Hemska tanke!
Lyssnade på denna låt idag och det var den som fick mej att tvätta håret, byta kläder och kladda på lite smink! För det här med att lämna varandra vill jag INTE uppleva!
Lennon åkte till mina föräldrar idag på "semester". Underbart kul för honom och mysigt för mej att ägna mej helt åt Vince. Men grinar gör jag ändå, varje gång jag tittar in i hans rum. Och då bör nämnas att han endast varit borta i tre timmar! Så tittar jag på min nya bebis och blir åter glad och varm i hjärtat. Sen går jag en promenad med hunden och börjar gråta för att hon inte lyckas spåra rätt på min vante som jag kastat långt åt helvete. Väl hemma igen börjar jag skratta när jag läser en väns fina blogg.
Och så håller det på.
Johan gets his share too. Hans fru är ömsom rar ömsom pure evil.
Ibland vill jag vara man. Verkar jävligt mycket enklare! Inga amningshormoner där inte. För det måste vara hormonerna som spökar. Jag är ju annars en väldigt samlad person...
Men när jag inser att de enda plagg jag tvättar är mysplagg och att mascaran sedan länge har torkat i badrumsskåpet blir jag lite oroad. För hur länge är det okej att skylla på post graviditet eller post förlossning och pågående amning?! Hur länge tar det innan Johan glömt varför han en gång föll för mej? Kanske när Kicki är helt borta och kvar finns endast mamman till hans barn.
Hemska tanke!
Lyssnade på denna låt idag och det var den som fick mej att tvätta håret, byta kläder och kladda på lite smink! För det här med att lämna varandra vill jag INTE uppleva!
