Bubblande skratt!
Jag var känd för det. Ja, det där bubblande skrattet som jag brast ut i (oftast under mindre lämpliga tillfällen). På gymnasiet var det visserligen inte så uppskattat av lärare och inte heller under min tolkutbildning. Men klasskompisar och vänner used to say they loved it! Och jag gjorde det också. Hur pinsamt det än var att lämna klassrummet (oftast tack vare Cissi eller Malin!!!) för att inte störa så var det ändå underbart att få skratta så där genuint och okontrollerat! En ex-pojkvän brukade säga att jag förmodligen skulle leva ett väldigt långt liv med tanke på vad ett gott skratt sägs göra med oss. Hans standarduttryck var: "Jaha, så var hon igång igen då..."
Men jag har upptäckt att mina goda skratt inte kommer lika ofta längre. Jag saknar dem! Vill ha tillbaka dem! Behöver dem mer nu än någonsin!
Och idag skedde det! Skrattade så att tårarna rann och kunde inte sluta. Helt underbart ljuvligt! Störande för kollegor, ja! Men FANTASTISKT!
Så nu delar jag med mej av orsaken. Håll tillgodo!
Handfallen mamma.
Jag är usel på katastrofer. Å med katastrofer menar jag när mitt barn gör något oväntat och chockartat. Som igår när vi var på väg hem från dagis. I bilen. Och han kaskadspyr över hela framsätet. Då är jag så tafatt och handfallen att min första tanke blir; "Shit! Vem ska jag ringa nu?!"
Va?!!!! Vaddå ringa? Jag fattar inte mina tankegångar i sådana lägen. Vem ska jag ringa och varför?!
- Ja, hej! Det är Kicki!
- Hej, hej!
- Lennon spyr över hela framsätet!!!
- Ehhh, jaha... Det var ju... Inte så kul...
- Nä!
Sen då? Vad fan ska vederbörande göra?
Men det låser sej för mej. Helt! Jag kan för mitt liv inte lösa problemet utan att först tänka; Vem ska jag ringa!? För som bedrövlig singel var pappa min ständige problemlösare via telefon. Han fanns alltid ett samtal bort och talade med lugnande stämma till sin upprörda och gastande dotter.
Typ:
- Hej pappa! Biljäveln har stannat!
- Hej älskling! Vad hände?
- Den lät schhhhhhsschhhhscshhhkraschschshhhhhhbraaaaaaaaaaäääääääää och sen stannade den....
- Ja, men då kan det vara.....
Och så rabblade han upp några tänkbara fel. Berättade för mej hur jag skulle gå vidare med mitt dilemma och sedan var allt frid och fröjd.
Min fina pappa! Som så många gånger räddat mej ur allt från bilkriser till pappers/försäkrings/penga etc problem. Varför finns han inte närmare så att han kan rycka ut när mitt barn kräks eller gör något annat som jag inte är kapabel till att fixa själv?!
Vad jag till slut gjorde:
Stannade bilen och glodde på min nedkräkta son. Han såg tillbaka på mej med gör-något blicken och fick mej så att gasa vidare hemåt. Väl inne i huset drog jag av honom alla kläder och orkade inte ens tillrättavisa Geisha som frenetiskt slickade i sej överblivet kräk både på mej och ungen. Sedan satte jag Lilleman i duschen medan jag svor över bilstoljäveln som jag tydligen inte kunde rubba ur fläcken. Fick senare sammandragningar och var tvungen att kräkas av spylukten. Tänkte att Johan fick reda ut bilstolsproblemet och slängde istället in renslickade kräkkläder i tvättmaskinen.
Men...
Jag ringde även mamma och lät henne veta om mitt kräkinferno. Bara för att liksom. Hon borde ju veta. Och hon berättar nog för pappa också :)
Men att jag någonsin kan stå handfallen inför denna ljuvliga unge. Det fattar jag inte!!!
Blä!
Så här glad och pigg är jag INTE!!!!!!!!!
Istället passar jag på att bråka med försäkringskassan om både sjukintyg och föräldrapenning. Det tycker jag är oerhört viktigt att göra. Speciellt i mitt tillstånd.
Så tycker jag också att min son har valt en utmärkt tidpunkt för sitt trots. Han är verkligen charmig när han matvägrar, gastar, gråter eller säger (läs: VRÅLAR!) neeeeeeeej!
Det är också spännande och kul att ena bilen drar 1000 liter/milen samt låter som om den vilken sekund som helst kommer att braka samman och aldrig mer rulla en millimeter.
Jag har dessutom gått på en kampanj och skrivit på för ett nytt ICA-kort som kostar skjortan (obs: överdrift) och försöker nu ivrigt att intala mej själv hur toppenbra detta kort verkligen är.
Desperate Housewives to the rescue!
Bästa helgen på länge!
Jag befinner mej i Umeå hos min underbart goa vän, Malin. En hel helg. Hon och jag. En massa prat, många skratt och kramar. Jag har sovit ljuvligt utan att behöva vakna tidigt. Ätit långa frukostar. Träffat goa vänner på middag. Fikat på stan och bara varit. Det har varit så fantastiskt härligt!
Idag är det söndag och om ett par timmar flyger jag tillbaka till min fina familj. Det känns alltför snart att lämna Malin samtidigt som jag värker av längtan efter mitt fina barn. Och min man såklart! Jag har en tendens att älska tusen gånger starkare på avstånd. Som nu. Jag saknar dem där hemma så mycket att magen gör ont. Jag tänker att när jag kommer hem ska jag aldrig sluta pussa Lilleman och aldrig mer ligga längre bort än två millimeter från Johan. Jag ska kyssa min man hela natten och på dagen ska jag sitta på golvet med Lennon och aldrig tröttna på att leka. Verkligheten blir förstås inte så. Den blir normal :) Jag kommer hem. Pussar ihjäl Lennon och sover tätt intill maken tills jag avlider av värme och svettningar. Så är det vardag igen. Men tiden borta har återigen gjort mej starkt medveten om vilken fin familj jag har. Hur mycket jag älskar dem och hur viktiga de är.
Alla dessa tankar och känslor har fått mej att tänka mycket på mej och Johan. På hur jag känner för honom och på vårt liv ihop. Jag och Malin har pratat om bröllopsfesten och jag har varit tvungen att lyssna till den låt jag sjöng för Johan den kvällen. Bara för att han inte finns här. Bara för att bli påmind om honom. Och för att känna det jag alltid känner när jag hör den låten. KÄRLEK!
Nu har Malin (I love u!) hjälpt mej med att länka till Youtube. Så nu kan jag inte låta bli att länka till låten jag sjöng för Johan på festen. Bara för att ni ska få höra hur underbart fin den är. Lyssna på texten!!!
Enjoy!
Vardag och tårar.
Längesen jag skrev ett inlägg. Har sin naturliga (läs: trista) förklaring.
Vardag. Ingenting av värde händer. Har så tråkiga funderingar att jag själv somnar av att fundera över dem. Flera gånger har jag öppnat bloggen för att tre sekunder senare inse hur oerhört ointressant det skulle vara för er att läsa mina inlägg.
Skillnad är det nu! Nu har jag massor av intressanta och värdefulla reflektioner att dela med mej av.
Oh, I wish!
Men eftersom jag är skrivsugen så delar jag med mej av mitt oh so exciting life!
Sökträning med hunden är kul! Tycker både jag och Geisha. Åtminstone fram tills idag.
Hunden var usel. Jag var förbannad. Det gick så dåligt att jag började grina (PÅ ALLVAR!). Jag kunde dessutom inte höja rösten utan att förlossningen för två år sedan gjorde sej påmind, vilket ökade min ilska avsevärt . Ju argare jag blev desto mer skrek jag och därmed erfor jag hur inkontinenta känner sej. Allt detta fick såklart min hund ur balans och hon spårade så uselt att jag önskade att jag istället hade guldfiskar eller vandrande pinnar (gud, minns ni att man hade sådana som barn?!) som sällskap här hemma.
Nu har jag lugnat ner mej. Sitter i soffan med en kopp te. Vovven ligger bredvid och är sedan länge förlåten. Nu skäms jag över hur hormonstint jag betedde mej och hoppas vid Gud att inga grannar hörde mina besvärjelser. Dessvärre tror jag att det var en omöjlighet att inte höra.
Var hos barnmorskan idag och grät. För vad, vet jag inte. Men det var nog något hon sa.
Sen hämtade jag min son på dagis och i bilen hem fällde jag en tår för att han var så satans söt när han sjöng.
Jag gråter mycket. Det var tydligen det jag hade att dela med mej av...
Mycket, mycket dåligt!
