Lyckliga ögonblick.
...det är då jag är så oändligt lycklig och glad över att ovanstående saker är våra enda "problem"!!!
Idag satt jag i lekparken med fina, fina vänner och deras ungar. Kände mej alldeles varm i magen av lycka. För att vi bor här. För att vi har så underbara grannar. För att mina pojkar är så ljuvliga. För att min make är så fin.
Det är sådana stunder jag samlar på!
Men när bebisen BARA vill att man ska sjunga Hotel California innan han somnar, då vet jag faktiskt inte;
Aningen splittrad mamma.
Jag trodde att jag var utbildad till att multitaska. Simultanförmågan är ett måste att besitta som tolk. And I used to ha det! Måhända inte i privatlivet då...? Eller har den försvunnit ut med min sista bebis? Ja, jaha! Så måste jag omskola mej.
Åhhhhh, jag känner mej vansinnigt otrevlig mot alla jag träffade idag.
- Heeej! Vad kul att se dej! Allt bra?!
Säger jag till dem jag kramar om. Och sen måste jag amma. Eller gå med Lennon på toa. Eller byta blöja. Eller torka spilld saft. Eller bära runt på onöjd bebis. Och kanske, kanske, kanske däremellan få i mej en tugga mat (läs: efterrätt!!!!!!!!!!).
Till er som var på festen och läser min blogg: Det var superkul att ses! Och jag ÄR trevlig EGENTLIGEN ;)
Nu sitter jag i soffan och väntar på reslutatet i Eurovision Song Contest. Go Denmark!!! And then, lägg ner skiten!!!
Eller låt äkta musik tävla istället;
Men varför minns jag?!
Vissa ögonblick i livet minns jag som om de inträffade igår. Som exempelvis ögonblicket ovan.
Så läser jag föräldrartidningen, där mammor in i minsta detalj kan återberätta dagen de födde sina barn. De minns exakt känslan när deras nya bebis lades på deras bröst. Och här sitter jag och minns stunden då bartendern satte en iskall Budweiser i min hand. Skrämmande!
Jamen, visst minns jag mina förlossningar! Men inte lika tydligt som andra stunder i mitt liv - typ ölen på Hard Rock.
Hur funkar jag?!
För jösses, vad coolt det är att föda barn (I know, Johan! Att jag möjligtvis inte var så cool at the moment men det gjorde ju ont ju!)! Hur kan jag då inte minnas varje liten sekund av det?! Varför minns jag bara oviktiga händelser?!
Exempelvis:
- När jag är typ fyra, fem år gammal och letar efter min pappa bland hundra män i likadana rockar. Tar någons hand och upptäcker med fasa att det inte är min pappa jag håller i handen.
Eller:
- När jag och min bror, Jonas sitter i köket för typ 25 år sedan. Min mamma pratar i telefonen och håller vår minsta bror Erik i famnen. Hon säger: "Jag har ett spädbarn som..." Minns inte fortsättningen. Bara att jag tyckte spädbarn lät som ett fult ord och sedan spydde Jonas korv och makaroner över hela köksbordet. Mamma lade på telefonen.
Eller det här:
- På tolkutbildningen. Hela klassen ligger på scenen i skolans aula. Vi har drama. Jag minns inte meningen med övningen. Bara att jag var så oändligt lycklig och tacksam för människorna runt omkring mej.
Eller följande:
- Jag är tonåring och går på hundkurs med mina föräldrars jämthund, Astrid. Under platsliggningen lufsar hon iväg till gruppen bredvid för att hälsa på alla. Glad as ever! Instruktören tar henne in nackskinnet och frågar: "Vems hund är detta?!" Jag svarar: "Min." Instruktören överlämnar Astrid och säger. "Ja, det är svårt att lära gamla hundar sitta."
Sen detta (!!!):
- Kanske var jag tio år gammal. Simtävling någonstans i Sverige. 25 meter fjärilsim. I högtalaren säger en mansröst: "Bana 3, Christin Liss-Daniels. Lissssss-Daaaaniels. Lisssss-Daniels. Vilket underbart, vackert efternamn! Lissss-Daaaaniels!" Jag blev så generad att jag vann.
Hur innehållslöst har mitt liv varit liksom?! Vad hände med första ligget?! Första fyllan?! Resor?! ALLA kärlekar?! Svaga minnen bara. För min hjärna har fyllt sej själv med så många obetydliga ögonblick att ingen plats finns över för relevanta sådana.
Fast så blir jag djup och funderar - vad står dessa minnen för? What lies underneath?!
Förmodligen inte ett sket. Jag bara är sådan!
"She´s a good girl. Loves her mama. Loves Jesus (duh!!!!) and America too (yessss!). She´s a good girl. Crazy ´bout Elvis (make it Bon Jovi) loves horses and her boyfriend too."
Jag lider av avundsjukan!
När jag var liten och gick på mellanstadiet hade vi ibland friluftsdagar. Vandring med matsäck på rygg. Jag tyckte att det var roligt. Särskilt det här med matsäck. Min mamma fixade alltid den godaste utflyktsmaten. Åtminstone tyckte jag det tills jag såg vad mina klasskamrater packade upp. Då ville jag genast ha vad de åt istället. Där satt jag på en stubbe, besviken över innehållet i min matsäck, som jag på morgonen längtat så innerligt efter.
I vuxen ålder kan man ju tycka att denna matavundsjuka borde ha gett med sej. But nooooo! Jag vill alltid ha vad mina kollegor lagat och lagt i sina matlådor. Min egen verkar alltid, utan undantag, simpel och intetsmakande i jämförelse.
Eller på restaurang. Om jag och Johan beställer in olika maträtter. Då slutar det alltid med att jag äter upp hälften av maten på hans tallrik. I början av vårt förhållande var ju sådant beteende endast romantiskt - mata varandra på restaurang så där nyförälskat. Nowadays - not so much. Förståeligt nog, blir Johan märkbart irriterad när jag petar i hans mat med min gaffel. Vis, efter år av matavundsjuka, beställer jag numera ALLTID samma mat som maken.
Men okej då, om min avundsjuka stannade vid mat. Det kunde jag ju leva med. Fast it doesn´t end with that! För som invånare i ett nybyggt område, upptäcker jag till min förfäran att jag också är busk- och blomavis. På promenad med hunden kommer jag på mej själv med att sukta efter samma prunkande rabatter och vårdade buskar som grannarna i området har.
Och det här är ju tråkigt för mej. Särskilt som jag inte är ett dugg intresserad av trädgårdsarbete.
Jag börjar ana att avundsjuka är som ringar på vatten. Åtminstone när det gäller mej. För jag märker hur ofta jag vill ha sådant som andra har. Utan att ens behöva det.
Störande. Irriterande. Dumt.
Botemedlet torde vara tacksamhet. Tacksamhet för ALLT jag HAR. Simple as that!
Och ja, kanske är det så att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. Och då gäller det ju hålla sitt eget gräs jävligt grönt. Så det är väl bara att gödsla, tänker jag.
Tacksam är jag för mycket. Just nu för youtube and this GREAT song (älskar texten!!!);
Till åren kommen.
"Det är på barnen man ser att tiden går."
Vilket töntigt uttryck! Som dessutom bara används av gamla människor. Typ mina föräldrar när jag var tio år. Sorgligt bara att min mamma endast var trettioett år fyllda då. Själv är jag nu två år däröver och mina barn är inte ens hälften av tio. Jag kommer att gå med rullator när Vince tar studenten. Johan kommer, by then, gå omkring med monokel och käpp, hytta med näven åt dagens ungdom och vara bitter över sin förlorade glans (läs: sin frus förlorade glans!).
Jag ser på min bebis. Han sitter i barnstolen. Stadigt!
Jag blir förfärad, stressad och vemodig. Han är ju min sista bebis. Han ska vara tiny, tiny och sova på min mage. But those days are gone. Nu har jag snart två utflugna killar som krossar tjejers hjärtan, dricker öl och spottar.
Och nu slutar jag överdriva. But you get the gist! I´m old.
Nåväl...
På treårskalaset åt vissa tårta med blå grädde. Blev kladdig,
och kom hem till en överlycklig hund som mer än gärna rengjorde (Ulli, blunda!);
När hon ändå var i farten slickade hon även bort lite bebisspya (Ulli, again blunda!);
Själv tänkte jag avrunda kalaset med att utbrista: "Nähä, om man ska ta och tänka på refrängen då!" Alternativt: "Det är en dag i morgon också." Men jag knep näbb. Istället åkte jag hem och gjorde som de flesta ungdomar gör en lördagskväll; Sorterade tvätt och dammsög.
Min rocksångare!
Utklädd till rocksångare åkte ungen till dagis där det var maskerad. Jag fick ont i magen av kärlek och dog av stolthet när ungen i bilen sjunger:
"You give love, a bad name!!!"
So to hell with Neil, Bob och alla andra prettomusiker!!! Bon Jovi runs in the family!!!
It´s back!!!
I Sjöboviken bor man med livet som insats! Här rasslar ormar i buskagen och husen invaderas av gigantiska, håriga fettokroppsspindlar.
Ni anar inte min hjärtklappning i skrivandets stund. Jag sneglar mot badrumsdörren med fruktan i blick. För därinne håller jag min största fiende fången.
Aranea gigantum - på latin. En stor jävla spindel - på svenska.
Det är fem timmar kvar tills Johan kommer hem och kastar ut den. För denna gång vågar jag inte! Det är för lång väg från badrummet till altanen. Åhhh, fy satan vad rädd jag är! Men det kändes viktigt för mej att ta denna bild. För att ni ska förstå risken med att bo här ute. (Egentligen dumt av mej att lägga ut fotot på bloggen. Kan ju vara att värdet på fastigheterna i området sjunker.)
Nä! Nu ringer jag grannen. Hon får helt enkelt ställa upp.
Sjuk.
Nu när jag bearbetat besvikelsen över den uteblivna långpromenaden, tycker jag oerhört synd om min son. Han är dock pigg och tjatar hål i huvudet på mej a la jagvillgåutmammajagvillklippagräsetmammajagvilltilldagis. Men nu sover han och jag tänker att han nog är frisk när han vaknar.
Jag tittar ut i hallen. Kanske man borde packa upp väskorna efter helgen?! Fast med "man" menar jag återigen inte mej själv. I detta fall är mannen i fråga just MIN man. Han kommer hem lite tidigare idag. Det vore synd om han skulle gå sysslolös.
Jag blir trött av det här innesittandet. Jag vill ha friska barn (ja, för det vill ju inte alla!!!) så att vi kan sitta ute på gräsmattan och fika!
Men när jag ser mej själv i spegeln undrar jag dock om jag borde visa mej ute. För när det är jag som är den friska och ser ut som visas här nedan;
så kanske man borde ta sej en funderare. Och med "man" menar jag DEFINITIVT mej själv!!!
Semester.
För jag undrar - hur ska man verka som en harmonisk och glädjefylld familj med fyrtio väskor, två vagnar och en arg bebis i släptåg? Beats me!
Så istället körde vi på och visade hela världen hur familjer är på riktigt. Under den polerade ytan av leende barn och föräldrar med oändligt tålamod.
Först och främst, för att klargöra - vi har haft det hur mysigt som helst! Mina fina killar är ljuvliga and I love them. (Men hur kul är det att skriva om?!)
På tågresan,
var min unge och hans kusin de sötaste treåringarna ever! Iallafall under första halvtimmen av resan. Senare fick hela vagnen ta del av deras samtal där vartannat ord ïnnehöll prefixet bajs. Lite skäms man ju. Som mamma.
Vi var på Liseberg. Fantastiskt kul att se Lennons reaktioner på allt! Lika fantastiskt irriterande med människor som trängdes, knuffades eller stod i vägen. Och ja, jag är folkilsk. Särskilt när de befolkar varenda liten centimeter av min närhet.
Fast då ungen ständigt log;
spelade jag vuxen och bet ihop. Jag blängde knappt på någon.
Innan Lennon fanns. När det bara var jag och Johan på semester. Då användes många hotellrumssängar flitigt. Dock inte på detta sätt;
Fast åhhh, vad underbara de är. Mina kids :)
Att äta på restaurang med de två som visas här nedan;
kräver MASSOR av tålamod. För man vill ju inte störa folk. Men om sanningen ska fram så ville jag låta dem hållas. De är så roliga!!! Dock anar jag att de är det, roliga alltså, endast i en moders/mosters ögon.
Storasyster/storkusinen,
skämdes nog en del, I think. Över sin lillebrorsa samt lillkusin. För hur kul är det, när man är sju år gammal, med småungar som låter way too much vart än man befinner sej?! Fina, fina Alma är fantastisk med sitt tålamod, som definitivt överstiger mitt med råge!
Jag fick träffa en av mina bästa vänner och hennes söta dotter;
Vi kunde prata i förvånansvärt många minuter innan ungarna ballade ur. Ni ser början till urballningen på bilden ovan. Jag och vänninan log dock vackert in i kameran. För huvudsaken är ju att VI ser snygga ut på bilden!!! Right, Ulli?!
Vi hann också med att träffa makens bästa vän med sin fina, gravida flickvän. De hävdade att Vince var ljuvlig. Jag tror dem - på dagtid. Nattetid - not so much!
För att summera helgen;
Vi har haft det sååååå kul! Träffat Johans kusiner med familjer och pratat...ehhh...jag menar sagt några meningar till någon men avbrutits av ett gastande alternativt ledset barn. Vi har ätit gott, skrattat, myst och njutit av miljöombytet! Med andra ord har vi haft en underbar, although slightly intensiv, och rolig helg tillsammans!
Åter hemma, sitter vi i soffan, Johan och jag. Ungarna sover och det är lugnt och tyst. Jag tänker att vi nog skulle behöva lite semester.
Mina barn.
MINMITTMINAMINMINMINMINMINMIN!!!!!!!!
Jorå, han äger det mesta, äldsta sonen här hemma. Det måste kännas fantastiskt för honom. Och det är ju tur det. Att det känns bra för någon. För det gör det sannerligen inte för mej. Jag är bestört över hans oerhört egoistiska sida. Men min svägerska, som har mångårig erfarenhet som mamma, lugnade mej med något hon läst eller hört (eller hittat på kanske, för min skull); För att kunna utvecklas och bli en empatisk människa måste man först vara en fullblodad egoist. Och då tänker jag ju genast att det låter toppen. Detta betyder då att min son kommer att bli ohyggligt empatisk vad det lider! Det är ju alltid skönt för en mamma att veta.
Så när det gäller stora ungen, ser jag på framtiden med tillförsikt.
The baby, on the other hand. Ett mer osäkert kort. Han har tidigt i livet lagt sej till med diverse obekväma beteenden. För honom är det här med sömn hemskt, hemskt överskattat. Detta hur trött han än må vara. Att stå och samtidigt skrika av glädje över sina röstresurser är oändligt mycket roligare.
Svårsövd som han är, lägger vi honom i vagnen. Man tänker ju att de flesta bebisar sover sött i där;
Men de flesta, innefattar icket denna underbara unge. Han sover en liten stund OM vagnen rullar, men direkt vi stannar och jag lägger ut babyvakten så öppnar han sina ögon. Blir således vansinning över att han legat i vagnen och sovit bort dyrbar vakentid. Herregud, han hade ju kunnat gasta och inte låtit sin mamma äta lunch ifred.
Fast ingenting av detta, slightly annoying behaviour, har någon som helst betydelse. För han är så oändligt söt och ljuvlig;
Vad jag vill med detta inlägg är att påvisa min små, små "problem" i livet just nu. Tänk att vi kan få vara så här lyckligt lottade. Att ha två små skitungar som vi älskar till döds och som redan är egna individer med bestämda åsikter. Betoning på BESTÄMDA då :)
Love!
Min pappa hämtade Lennon idag. Således har vi bara en bebis och en hund här hemma. I morgon har vi dessutom barnvakt till dessa två vilket betyder tid över för annat än barn. Ahhh... Äntligen Kicki och Johan-tid! Underbart och härligt! Som jag längtat efter att bara få vara vi två. Åh, vi ska...
...och det är här jag med förskräckelse upptäcker what we´ve become! För detta är vad jag tänker att vi ÄNTLIGEN ska få göra (på sanning, alltså!);
- Sätta upp markiser.
- Torka kylskåpet.
- Dammtorka.
- Skura badrum samt tvättstuga.
Etcetcetcetetcetcetcetc...til the end of the day!
Det är alltså ett faktum nu då?! Att vi endast är mamma och pappa. Att när vi för en gångs skull har barnvakt så tycker jag att det ska bli underbart att få städa. STÄDA! Det är ju orimligt!
Jag blev så upprörd över denna upptäckt att jag rafsade fram några foton från tiden innan förfallet. Då när det enda vi gjorde var att dricka white russian och pippa. När inga tuttar var mjölkstinna och ingen mage för slapp. När jag blev irriterad på att INTE bli störd mitt i natten av någon som ville mej något ;)
Där satt jag och tittade på fotona när jag plötsligt hörde knackningar i husväggen. Tittade ut genom vardagsrumsfönstret och möttes av denna syn:
Oh, the rush! I hela kroppen kände jag exakt som jag gjorde för fem år sedan. När jag satt i en etta utanför stan och inte hade ögon för annat än just denna man. Så minns jag att det är precis så som ovan älskar jag honom som mest!
Eller så här;
Eller egentligen på alla sätt! Det är bara det att jag glömmer ibland. Glömmer att han är/gör/kan annat än att bara uppfostra en trotsig snart treåring eller byta bebisblöja. Att han fortfarande gör mej knäsvag och pirrig i magen.
Det är väl själva fan att det ska vara så enkelt att GLÖMMA oss när det viktigaste är att MINNAS oss! För utan OSS, finns inget av det vi byggt upp kvar. Då står vi där ensamma. Var och en på sitt håll.
Jag vill inte leva utan Johan. Jag vet det. Så jag bara måste minnas. Varje dag.
Och nu har jag ju hittat lösningen! Johan får helt enkelt spela gura i arbetskläder!
Frågan är bara vad som krävs av mej för att Johan ska minnas. Klä dej i jeans och linne, säger han. Det är sexigt. Fast jag vet inte... För när man i sin iver över att pleasa (Pia och Rosie, this is for u!!!) sina vänner på shoppingrunda och köper way to tajta jeans, så kanske man bara dödar stämningen...?
Så jag hoppas på att han inte är lika mycket high maintenance som jag själv!
För vi måste MINNAS!!!
Meeeeeeeen!
Hur uselt kan en dag börja?! Hur arg kan jag egentligen bli?! Frågor jag ställer mej idag efter morgon-urballningen.
Nycklar. Nycklar behövs till en jävla massa saker. Till bilen exempelvis. Och då vore det väl utmärkt om jag var kapabel till att hålla reda på just nycklar. One might think. Men se det är jag icke! Ge mej en nyckel och jag tappar bort den. No exceptions! Johan tror att jag skämtar varje gång jag frågar efter en nyckel. Han ba, åh kul skämt! Men det är banne mej aldrig ett skämt! Varje satans gång jag behöver en nyckel så har jag förlagt den. Om jag fått en krona efter varje borttappad nyckel skulle vi ha råd att bygga både övervåning och garage i guld!
Minns ni bilnyckeln jag kastade i dyhålet tillsammans med Geishas pinne i somras? Ni vet, när jag stod med stjärten i vädret och grävde i dyn och ormen simmade förbi? Inte? Läs då inlägget SKIT som finns under juni 2009 (kan någon lära mej hur jag länkar in inlägg bara genom att göra ett ord blått? Malin?!).
Dagens nyckelborttappning var inte i närheten av dyhålepisoden men ändå illa nog att göra mej vansinnig.
Jag tänker inte återge händelsen av rädsla för att någon läsare känner sej manad att ringa soc. Morgonens språkbruk passar nämligen hemskt, hemskt dåligt att användas in front of the children.
Jag har lugnat ner mej en smula nu. Men efter den förlorade nyckeln, som återfanns i Johans sko (visste väl att han gömt den någonstans!!!), fortsatte min morgon att haverera med allt ifrån bensinautomat som inte funkade till islagning av diverse kroppsdelar i varenda hörn jag passerade.
Så jag fortsätter dagen storslaget med att riva min bebis i huvudet med vigselringen.
Men han blev inte så ledsen. Mest tjock och förvånad ;)
