Midsommar i all sin glans...
Midsommardansen är över. Det var den redan efter fem minuter.
Min son: "Hej då dansa! Bååååten...! Lennon åka båt!"
Jag: "Nej, titta vad alla barnen dansar. Kom! Nu hoppar vi som små grodorna!"
Sväljer för att inte kräkas.
Min son: "Nej, dansa! Båten! Hejdå, dansa!"
Jag: "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se."
Hoppar och ser jävligt glad ut.
Min son: "Nääääää, Lennon dansa! Lennon båååten! Nääää, dansa! Nääääääää!!!"
Jag: "Ej öron, ej öron, ej svansar hava de."
Sjunger högre så att ingen ska höra mitt ohövliga barn. Sväljer sedan en spya.
Min son: "Där pappa! Bååååååteeeeeeen."
Jag ger upp. Går till båthelvetet och spottar överblivet saliv för att inte kräkas. Min man föreslår att jag ska fortsätta dansa om jag så gärna vill. Så kan ju faktiskt han ta Lennon till båten. Jag blir arg som ett bi. Det var väl för i helvete inte för min jävla skull som jag dansade! Det var ju för att traditionen med dans kring midsommarstången skulle leva vidare. Det är en jävligt vacker tradition! Men tydligen uppskattas inte det av varken son eller make. Fnys!
Senare på dagen.
Jag: "Nu, Lennon ska vi gå och säga hej till våra släktingar! Nu ska vi fika! Gott, va?!"
Min son: "Nej, Lennon ika. Lennon biggan tatta ten!"
Jag: "Kasta sten från bryggan kan vi göra sen. Kom nu!"
Min son: "Nej, Lennon ika. Där båten. Lennon åka båt!"
Jag blir snart galen och sväljer en spya. Tar sedan sonen under armen och bär honom till fikat. Tänker att jag MÅSTE ha fika.
Jag: "Hej, alla! Vad kul att ses! Titta Lennon, Johanna! Säg hej till Johanna!"
Min son: "Nej Lennon Hej. Hej då, alla!"
Jag: " Nä du, Lilleman. Nu vill mamma fika. Vill du ha en bulle?"
Min son: "Nej, Lennon bulle. Hejdå, alla!"
Alltså jag blev galen!!! Det är tvärtom- leken in absurdum och jag vill INTE leka den!!! Speciellt inte när jag hellre vill ligga på toaglovet nära min bästis toa-stolen.
Midsommarafton is supposed to be fun! Och mysig! Och trevlig! I glada vänners lag. Ingen kommer någonsin vilja ha mej i sitt lag efter denna helveteshelg!
Jag kan verkligen bara göra en sak i taget. Typ sitta och glo med öppen mun. Det går urdåligt att umgås, prata, äta och vara trevlig på samma gång. Jag kan knappt sova och andas samtidigt. Har även fått hemska utslag i hela ansiktet. Dom är så vidriga att min bror inte ens ville krama mej med risk för spetälsksmitta. And I don´t blame him.
Ju mer jag tänker på hur hemskt jag mår desto värre känner jag mej. Och varje gång jag ser mej i spegeln vill jag bara gråta över mitt äckliga utseende.
En hydda i skogen. Bara jag och hunden. Men tusen smörgåsar och massor med vatten. Det skulle vara min drömsemester!
Nu vill jag, innan jag avslutar, be om ursäkt för ett oupplyftande inlägg. Ett inlägg, som jag inser efter att ha läst igenom, är full av självömkan och klagovisor. Jag vill be om ursäkt för att jag inte har någon som helst orsak till att klaga. Jag är faktiskt gravid. Jag bär på ett litet liv som jag kommer att älska till döds. Jag mår inte uselt av cellgifter för att jag har cancer. Jag bär på ett liv! Kan jag för i helvete fatta det nu då!
Och därmed är klagan över.
Amen.
..............
Jag vet att graviditet inte är ett sjukdomstillstånd! Och jag vet också att jag är bedrövlig som klagar! Men fy satan, vad illa jag mår!!! Jag vill kräkas och äta och kräkas och sova och äta och kräkas och sova och blablablablablablablablabla...ARMEN!
Jag beundrar varje kvinna som skrider omkring i vecka 6-16 och är pigg, stark och vacker. Deras män bör vara ytterst stolta och tacksamma och älska dem högre än någonsin.
Min man, däremot, bör nog tänka om. Eller iallafall ifrågasätta sitt val av fru. Jag är varken stark eller pigg. Och definitivt INTE vacker! Nej och åter nej! Jag är endast ett skal av mitt forna jag... Och för att skriva i klarskrift: I SUCK!!!
Förlåt, Johan! Förlåt! Och jag älskar dej för att du finns kvar varje morgon jag vaknar. För att du hämtar frukt och vatten när jag behöver. För att du lugnt ber mej slappna av när jag får panik över att jag måste spy. För att du badar vårt barn så att jag får sova. För att du går morgonpromenaden med hunden när jag inte ens kan tänka tanken att lämna sängen. För att du är du och för att du trots allt älskar mej! Och för att du är lik Jon Bon Jovi ;)
Jag är verkligen värdelös på att vara havande! Men ljuset i tunneln torde snart lysa upp min väg. De första vidriga veckorna är över om bara en kort stund. And until then...så tröstar jag mej med att vår lilla bebis därinne förmodligen mår alldeles utmärkt av flödande hormoner.
Slutligen vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till Anna som ALLTID tycks veta vad Frun behöver ;) Länken är flitigt spelad!!!
Skit!
Dagen tar sin början på ett kaosartat dagis där två pedagoger förgäves kämpar med att lugna ett x antal galna/ledsna/arga barn. För mej att dumpa min son i detta inferno känns aningen ledsamt (underdrift).
Ledsen mamma åker vidare till arbetet med tårarna strömmandes nerför kinderna.
Senare på dagen besöker jag barnmorskan. Trots idogt pillerknaprande har nattens riter burit frukt och magen börjat anta rund form. Därför var ju ett besökt hos ovanstående kvinna väsentligt. Tydligen tycker denna (äldre) dam att det faktum att jag blivit gravid, trots skydd, är väldigt roande. Hon skämtar friskt:
- Ska vi slå vad om vilken vecka du är i?! Gissningsleken! Jag tror att det blir en julklapp!
Jag ler inte.
När jag sedan ska svara på frågor från hennes inskrivningspapper fortsätter "skämten":
- Ofrivillig barnlöshet?! Hahahaha...skulle inte tro det, va?! Eller vad säger du?!
Jag ler fortfarande inte.
Här någonstans börjar hon fattta att jag är föga road och byter, tack och lov, taktik.
-Hur mår du?
- Illa! Och ohanterbart trött, är jag! Kan man få något mot det?
Tydligen inte.
- Jag vill ha tidigt ultraljud! Jag vill veta när ungen kommer!
Inte det heller, nej...
Så fortsätter vårt samtal och ingen är gladare än jag när det är över. Har fortfarande ingen aning om i vilken graviditetsvecka jag befinner mej.
Jag måste vända den här hemska dagen. Måste tänka positivt, tänker jag.
Sen händer det mest bedrövliga jag någonsin upplevt.
Jag ska byta bil med min svärmor. Har en halvtimme tillgodo och tar därför ut hunden på en kort promenad. Låser bilen och låter hunden själv bestämma var hon vill uträtta sina behov. Hon bestämmer sej för en buske. Plötsligt ser jag hur hon dyker ner mellan två buskar. Och när jag säger dyker, så menar jag verkligen DYKER! Hunden försvinner och det enda jag ser är två buskar som vajar i vinden. Fast någon vind är det inte. Å nej! Det är min hund. Min hund som frenetiskt rullar sej i något äckligt.
När jag skrikit fula ord i någon minut, tittar hon förvånat upp på mej. Hela hundjäveln är täckt av bajs. Jag blir galen! Svart i ögonen får jag syn på ett dyhål som är fyllt med vatten. Hellre lera än bajs, tänker jag och tar upp en pinne från marken för att kasta till skithunden så att hon ska simma av sej bajskorvarna. Jag lyfter armen för att kasta och inser alldeles för sent, att jag i samma hand som jag håller pinnen, även håller bilnyckeln.
Förfärad ser jag hur bilnyckeln bryter ytan och bubblar ner i dyn. Snabbt lyfter jag upp kjolen och vadar ut i vattnet. Eller mer; vadar ut i leran och sjunker ner typ en halvmeter. Försöker leta med handen på botten men det enda jag fiskar upp är pinnar, lera och annat odefinierbart.
Folk som passerar (befinner mej mitt i ett populärt naturområde) stirrar storögda på den galna kvinnan som ogenerat visar upp sina trosor och gräver med händerna i ett svart dyhål. Själv blir jag inte ens generad utan gräver gråtandes vidare i geggan.
Plötsligt rycker Geisha (som glatt simmar bredvid mej, lycklig över att matte badar) till och knuffar nästan omkull mej. Jag tittar åt hennes håll och ska precis skrika en massa fula ord till henne när jag upptäcker varför hon buffar på mej.
Sisådär en decimeter framför oss simmar en orm...
Sen minns jag att jag på något sätt lyckades vada mej upp ur vattnet, ringa svärmor för att be henne svänga om efter extranyckeln och sedan falla ihop i en blöt hög för att gråta vidare.
Den gravida, trötta, illamående samt blivande tvåbarnsmorsan är ingen semester att umgås med! Hon vill nästan bara gråta, sova och kräkas. Tid för annat verkar inte finnas.
