Sminkad hundförare.
Sotsminkning runt ögon är så satans läckert, tycker jag. Det ser så coolt och rockigt ut.
På alla andra!
Fy, i helvete som jag ser ut efter att gått lös på min nyinköpta ögonskugga. Färg: svart (Lyckonummer: 13. Cissi fattar iaf denna roliga kommentar).
Jag verkar vara helt talanglös vad gäller allt som har med make up att göra. Kajalpenna torde väl inte vara så svårt att använda. Skulle man kunna tro! But here I am looking like a kladdig tonåring. När jag äntligen lyckats applicera foundation så att jag åtminstone inte ser ut som en spacklad Boca-brud, har jag fått ytterligare en utmaning i skönhetsträsket. Men varför egentligen?! Till vilken nytta?! Förr räckte lite mascara alldeles utmärkt. Why all this vanity?!
Jag blir vansinnigt irriterad på mej själv!
Igår pratade jag med en brukshundsklubbsmänniska. Jo, det ÄR faktiskt en benämning på en viss persontyp! VVSP (Very Very Special Person) (inte alla, men många).
Jag vill träna räddning med Geisha. Detta kräver massor av både förare och hund. Massor av tid, energi, lust, kondition, hängivenhet och en massa, massa annat. Jag vet det och jag fattar det! Men denna kvinna sa nog ordet livstil i varje mening. Och förstår jag verkligen vad jag frågar om? Och har jag verkligen intresse för hundar? Och....blablablablablabla...ARMEN! Gud, som hon tjatade om denna livstil och detta speciella intresse. Och jo, jag vet att många skaffar hund utan att inse allt arbete bakom, but give me a break!!! Måste man vara otrevlig mot alla hundägare för det? När jag lade på hade jag lyckats övertyga henne om att det iallafall vore okej för mej att komma och titta under ett träningspass. Misstänker att det blir en typ av audition i om jag verkligen ser ut och klär mej som en sann hundförare.
Usch, jag är redan nervös! Planerar att springa på första bästa fritidsbutik och inhandla fjällriktiga proffskläder because first impression last!
För detta är jag också irriterad på mej själv!
Så veckans ord är uppenbarligen, självirritation! Roligt för mej!
Kontroll-galen!
Nu till någonting helt annat.
Jag läser ju tidningar. Inte DN, Dagens Industri eller andra tidningar för smarta människor utan Amelia, Mama, Vi Föräldrar och, ja ni fattar nivån. I dessa tidningar står allehanda råd om bättre leverne, lyckligare liv, hur man blir en bättre förälder, hur man ska släppa kraven etc etc. Jag skakar ofta på huvudet a la gud-så-självklart-detta-gäller-inte-mej. Men jag måste motvilligt erkänna att jag definitivt är absolut rätt målgrupp!
För att ta ett exempel:
I de flesta föräldratidningar står det om mammor som inte kan släppa kontrollen och pappor som inte får vara delaktiga. Jag tänker att det inte gäller oss. Jag tycker ju att det är underbart skönt när maken har ansvaret där hemma och att jag kan jobba utan att oroa mej för min son. Jag tänker också att jag minsann låter Johan göra på sitt sätt och att hans sätt är lika bra som mitt.
Men!
Jag ljuger för mej själv! Ingen vit liten lögn utan en lögn så stor att den inte innehåller minsta uns av sanning. Faktum är att jag INTE kan släppa kontrollen! När maken ska lämna på dagis har jag redan lagt fram kläder till ungen som han ska ha. Att följa rådet som Mama-tidningen ger: "Låt maken klä barnet till dagis. Dålig matchning har ingen dött av." känns för mej nästan omöjligt. Jag får en klump i halsen när jag tänker på Lennon i prickig tröja, randiga byxor och döskalle-strumpor. Jag är fullt medveten om hur bedrövlig jag är men det är tyvärr dagens sanning!
Eller mat. Våfflor och blodpudding är okej. Men INTE varje vecka! Och då måste jag vara där och fixa nyttigare mat och hit och dit. Jag kan inte bara släppa och tänka att om Johan tycker att det är bra mat så är det väl det! Som om jag vore facit för en god förälder. Ta mej på orden när jag säger att INTE är det! För hur bra förebild är man när man ropar från toan: "Idag ska han ha den gröna bil-tröjan, de svarta byxorna och gröna strumpor!!!" Va!!! När jag sitter och bajsar! Gud, vad mycket bättre allt skulle gå om jag fokuserade på MIN uppgift ist för att tycka till om min sons mode. När min make varken är efterbliven eller illa klädd själv.
När jag läser denna fyndiga rubrik (riktad till överambitiösa kvinnor som jag själv): "Familjens projektledare säger upp sig!" får jag panik och undrar hur jag ska klara mej utan det jobbet! Normala kvinnor känner sej säkert lättade över ett sådant tips och visar det för maken och får därmed hjälp att säga upp sej. Jag skulle hellre dö än att visa Johan en sådan rubrik av rädsla för att han skulle nicka gillande.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma ur kontroll-träsket! Faktum är att jag inte ens vet how I got here in the first place! Biljetten hit, var är den köpt?! Och var köper jag returen?!
När Johan läste detta inlägg frågade jag om han kanske skulle kunna dementera och istället beskriva vilken underbart lätt och "okrävande" fru han har, fick jag till svar:
"Man ska inte ljuga i en blogg."
Skulle kunna göra vilken fru som helst ledsen och sårad. Men inte mej. Å, nej! Jag blev bara lättad och glad över att slippa en kommentar som jag verkligen inte har kontroll över!
Very ointressant!
Sen det här med mitt fikaintag. Det spårade ur redan efter förlossningen och nu vete fan hur jag ska kunna/vilja/orka sluta med dessa underbart goda stunder. Ta en frukt istället! Nästan skrattretande hur mycket jag ALDRIG skulle "ta en frukt istället!" En macka med mycket ost, ja! Men en frukt. En frukt!??????!!!!
Penicillinkuren är uppäten och ansiktet är bättre. Undrar dock om fläckarna någonsin försvinner. Jag ser nästan ut som ett barn efter koppor. Ärrigt och dant. 600 kronors mineralfoundation to the rescue :)
Det är skrämmande vad lite som händer i mitt liv för närvarande. Äta, lämna på dagis, jobba, hämta på dagis, laga mat, äta och sova. I stort sett. Inte så mycket att skriva om och definitivt inget att läsa om.
Så därför känns det aningen krystat att fortsätta på detta inlägg. Känns bättre att återkomma när något betydelsebärande inträffat. Det mest uppseendeväckande denna vecka var våra hastigt omkullkastade torsdagsplaner då vi skulle varit på BVC men fick besöket inställt pga sjuk barnsköterska. Det ni! Snacka om dramatik i vardagen! Som tur var lyckades vi ändå fylla vår torsdag med viktiga sysslor! Phu! (vad hände med USA-Kicki?!)
Ha en skön vecka!
Klagomål :)
Först och främst. Hur kommer det sej att jag verkar ha fullt upp med EN unge. När alla familjerna Annorlunda fixar flockarna utan besvär. Själv springer jag runt i huset som en skållad råtta och undrar vad jag kan hoppa över att göra till förmån för andra sysslor. Ibland vaknar jag mitt i natten med skräck-klumpen i halsen och tror på fullaste allvar att jag glömt Geisha ute. Har också hänt att jag vaknat vid halv fem-tiden och gormat att jag minsann försovit mej och jaha, då var det kört då.
Sen frågar jag mej själv varför jag överhuvudtaget orkar bekymra mej över att operan ska till Moskva. Dessutom får jag ju ALLA emot mej när jag berättar hur dåligt jag tycker det är. ("Vaddå!!!??? Hon é ju bra ju!!! Inte som alla andra tönt-schlagers!" ) Att uppröras av ovidkommande saker måste få ett stopp i Fruns liv!
Också mycket intressant att jag under två månaders tid skyllt alla feberattacker samt halsontar på dagis, när jag i själva verket äro smittbäraren. Jorå, ser ni! Här går man omkring med streptokocker/svinkoppor/herpes/en massa annat äckligt. Men dessa bakteriehärdar sitter inte, som på gemene man, i halsen utan i fejjan! Japp. Min teori om att det var stressutslag har kastats omkull och blivit ersatt av smittosamma finnar. Det är verkligen lika äckligt som det låter! Jag har tusen lager smink för att inte skrämma människor jag möter. Nästan som om jag vore spetälsk.
Elräkningen slog rekord denna månad och jag skulle vilja stämma E.ON. Fast jag tror inte att det skulle funka. Lösningen är fömodligen dusch varannan dag i max tre minuter. Ju mer jag tänker på det desto mer vill jag sätta dit dom jävlarna!
I snart två år har vi bott här. Inget av det jag skulle göra senast en månad efter inflyttning är gjort. Hemskt irriterande!
Vi städade igår. Leran har kommit till byn. Geisha blir lortig. Det ser inte städat ut längre.
Förra veckan skulle jag springa in på ICA och handla en banan till min son innan hämtning på dagis. Jag var visst upprörd över något och kom ut ur affären med en kanelbulle till mej själv. Detta insåg jag när jag redan satt mej tillrätta i soffan på jobbet. Till och med kollegan samtyckte när jag uttryckte vilken usel mamma jag är.
Med hopp om en ljusare framtid :)
Inser när jag läser igenom mitt inlägg att jag gillar att beklaga mej. Tur att jag hinner med det iallafall :)
Rastlös men lycklig :)
Jag är en rastlös person. Jag vill att saker ska ske snabbt och ofta. Jag älskar att ha saker inplanerade. Vill hellre ha för mycket än för lite av allt. Sådan har jag alltid varit. Och, inser jag nu, kommer nog alltid att vara.
När jag bestämt mej för något, så händer det. Vill jag någonting av hela mitt hjärta finns det sällan något/någon som kan stoppa mej.
Detta, på både gott och ont.
En vän frågade mej på jobbet idag om jag fortfarande kände tomhet efter bröllopsfesten. Det känns inte lika tomt. Mer avlägset nu och det är väl så det ska vara. Så skämtade jag med vännen och sa att nu måste det snart hända något igen. En utomlandsflytt eller en graviditet månne. Vi skrattade båda två. Vännen sa, så sant som det är sagt, att jag kanske borde ta det lugnt en stund.
Nu har jag kommit hem och Lillen har somnat. Sitter här med en kopp te och funderar medans jag skriver (därav snurrigt inlägg). Om jag ska vara ärlig så kanske jag skrattar och skakar på huvudet åt mej själv när jag säger sådana saker som ovan. Men någonstans inom mej så är det en längtan. Okej, jag kanske inte på allvar menar att jag ska bli gravid. Men det jag uttrycker när jag säger så är min önskan om att något ska hända.
Vi pratar här hemma om USA. Att det skulle vara underbart att sticka iväg ett halvår/år och bo där. Vi pratar bara löst om det. Hur vi skulle kunna göra med huset. Sälja? Hyra ut? Om mina föräldrar kan ta hunden? Om vi kan ta tjänstledigt osv. Bara lösa planer alltså.
Men jag inser att ju mer vi pratar om det, desto verkligare blir det för mej. Jag vet att Johan förmodligen inte funderar så mycket mellan våra samtal. Men jag själv har redan hyrt ut huset och skickat in visum ansökningar. Överdrift, men ni fattar! I tanken är jag redan i USA.
När ovanstående dröm blir verklighet, vet jag inte. Men det känns bara skönt att veta att det KAN hända.
Under tiden mår jag gott här. I Sjöboviken. I vår lilla villa med vår stora baksida (som jag ska spränga om inte gräset kommer som utlovat på frö-säcken!). Tillsammans med min ljuvliga familj.
Detta, hur snoriga och trötta vi än är :)
Lyckliga böcker!
Jag beställde en bok. En bok som hamnade i brevlådan och som min make skakade på huvudet åt. Den heter: Konsten att hålla ihop. Den är skriven av Malou Von Sivers och någon psykolog-snubbe. (Vet ej om J skakade på huvudet åt titeln eller att den var skriven av en medelålders dam som han verkligen inte gillar?)
Jag kan väl tillstå att det är en aning pretentiöst med tanke på att vi bara varit gifta i cirka tio minuter. Men jag kan bara inte låta bli att läsa sånt där. Jag älskar böcker om lyckligare liv. Bli-lycklig-och-rik-på-fem-sekunder-titlar är min refräng! Jag fullkomlig slukar sådana böcker. Läser, begrundar och praktiserar innehållet. I ungefär en halv dag. Sedan är jag återigen tillbaka i gamla mönster.
Men jag vet! Att endera dagen, så lyckas jag! Då har jag knäckt koden och blivit LYCKLIG varje sekund i livet. Då vet jag hur jag ska uppskatta och vara tacksam över allt jag har. Då kan jag konsten att INTE älta dåliga beslut eller mindre bra saker i livet.
Nowadays är jag riktigt, riktigt usel på ovanstående bedrift. Jag går här och stör mej på att vi har bundna lån när räntan äntligen är låg, jag irriterar mej på tät trafik och fulla parkeringsplatser, jag är bedrövad över sonen som alltid tycks ha feber (överdrift) och jag sneglar avundssjukt på grannen som börjat inreda övervåningen.
Vad är det för fasoner?! Vem fan blir lycklig och tacksam över dessa tankar? Anyone?!
Nä, tänkte väl det!
Så nu, satan i mej, är det skärpning som gäller för Frun! Nu ska jag le åt världen och kramas i trafiken!
För att komma rätt i startbanan har jag börjat mitt lyckliga liv med att köpa chokladpraliner. För 59 kronor!!! Med curry-smak???!!!
En liten lista över saker att skratta åt:
- När kungaparet, Victoria och Daniel sitter i "förlovningssoffan" och är 1800-talsaktiga och överdrivet högtidliga.
- När en Örebro-tidning fick skäll för att, fruktansvärt nog, ha stavat Kronprinsessans namn fel.
- När en fråga till Kronprinsessan innehåller titeln Kronprinsessa fyrtio ggr, typ: "Anser Kronprinsessan att Kronprinsessan har erhållit det som Kronprinsessan från första början...etc, etc."
- Mina tappra försök att sminka mej med nyinköpt foundation utan att se ut som en spacklad tonåring.
- Min söta unge som härmar precis ALLT och säger NEEEEEJ till precis allt.
- Opera som schlager.
- Schlager som schlager.
- Schlagerfestivalen.
Dagens Tacksamhetstanke:
TACK för att jag äntligen köpt en svart kjol!
