Frun berättar

Förmodligen använder jag fel terminologi när jag säger att jag har fobier. Jag anar att fobi, rent medicinskt, står för andra saker än vad jag menar när jag använder termen. Jag är asrädd för spindlar, mörker och flygningar. Inget uppseendeväckande alltså.

Trots mina rädslor är jag förvånansvärt oförstående inför vänners dito. Kan till och med fnissa lite åh-vad-gullig-du-är-som-är-så-rädd-för-vaddetnukanvara aktigt. Ganska så nedvärderande, come to think of it.

Från verkligeheten idag:

Jag och maken befinner oss för närvarande i Umeå. Helt ljuvligt, har vi det! Umgås intensivt med underbara Malin och hennes likasinnade sambo. Vi skrattar hejdlöst åt ytterst roliga minnen från tolkutbildningstiden (läs: jag och Malin dör av skratt åt våra egna bedrifter medan Johan och Markus ler och biter ihop), vi äter gott, dricker mängder av vin och öl, lyssnar på musik, diskuterar och bara njuter av att vara tillsammans! 

Så satt vi på torget och käkade glass. Folk som njuter av värmande sol och duvor som festar glatt på kastade mat/glass/godisrester. Kära vännen, Malin, flyttar sej nervöst så långt ifrån fåglarna det bara går. Jag förklarar för Johan att Malin lider av fågelfobi (kan även vara att jag fnissade lite åt hennes beteende) och vi hjälper alla till att hålla fjäderfäna på replängds avstånd.

Så händer det!

När jag som bäst sitter där och känner mej lite bättre som människa eftersom jag inte är rädd, rycker Johan till och informerar lugnt att han visst fått fågelbajs på sin axel. Därmed försvinner min bästhetskänsla illa kvickt och jag hoppar äcklad upp från trappan vi sitter på. Inser med fasa att äckel-bajset har landat på Johans axel och sedan sprätt över på min kavaj, mina jeans och fasansfullt nog landat i mitt hår!!! Jag grips av panik men vill inte erkänna hur hemskt upprörande jag faktiskt upplever bajs-sprättandet! Istället ber jag om att få gå hem och duscha. Vännerna gör mej till viljes och väl i trappuppgången upptäcker jag det vidrigaste jag någonsin varit med om (iaf är det makens version av hur jag uttryckte mej). Fågeljävlabajset har landat i mina (buskiga) ögonbryn!!! Så satans äckligt att jag kanske måste plocka båda buskarna till rötterna. Jag överväger möjligheten att måla nya bryn med kajalpennan men återfår förnuftet och nöjer mej med dusch. Har väl aldrig skrubbat mej så frenetiskt!!!

Är aningen traumatiserad och skäms över mitt fniss åt Malins rättfärdigade rädsla för skyldiga monster! Jag har från och med nu en fobi som för tid och evighet alltid kommer att stå högst i rang. Och fobin klassas absolut som just FOBI och inte som en ynka liten rädsla! Frågan är bara och den kallas för fågelfobi eller bajsfobi...?

Pga av allt bajs-stänkande måste jag nu dricka ännu fler glas vin än vanligt!



Jag och en av de vindrickande vännerna :)

"Håll din hund kopplad!" står det på en lapp som någon spikat upp på anslagstavlan i vårt område.

"Håll din mun stängd!" vill jag, barnsligt nog, spika upp.

"Undantag - jaktträning!" har denne någon sedan lagt till.

"Undantag - aldrig för anonyma jävlar!" vill jag kontra med.

Alltså, jag blir så satans förbannad på lappar! Vad är det för fel på mun mot mun-metoden?! Knacka för i helvete på hos mej och tala om att du inte gillar när hunden är lös! Så kan jag ge min syn på din syn (läs: felaktiga syn)!

Jo, jag fattar att inte alla människor älskar hundar. Och jag kan förstå att man inte vill möta en fritt springande hund i skogen när man själv är livrädd (eller vad säger du, Cissi?!). Men så länge föraren har uppsikt över sin hund och lätt kan kalla tillbaka den, då ser inte jag något hinder för lösa hundar. Bara för att man ser en lös hund tre kilometer längre bort kan man väl inte förutsätta att den är både livsfarlig, ute för att döda (kan vara att jag i stundens hetta nu överdriver en smula) och olydig.
 
Och sen då... Undantag- jaktträning! Vad i helvete vet anonym om sådant?! Om anonym ogillar hundar så mycket, hur kan då anonym tycka sej veta vad jaktträning innebär?!

Gubben som spikat är vår granne. En granne som faktiskt gillar oss och, konstigt nog, tycker att vi har den lydigaste hunden på området. Han är dock livrädd för dogs och irriterad på nybyggda hus och stökiga barnfamiljer. Förmodligen hade han inget annat att pyssla med så här på vårkanten och blev väl överlycklig när han såg en lös hund som han kunde spika upp ett klagomål om.

But still!!! Jag är ändå arg på lappar! Jag haaaatar lappar! 

"Din mamma jobbar inte här!"

No shit, Sherlock!!!

Please talk to me!!!

Så har jag slösat energi på ännu en onödig händelse i mitt händelselösa liv!

Glass eller Baileys? Glass eller Baileys?? Glass eller Baileys??!

Hur kan jag vara så obeslutsam över att sådant oviktigt beslut?! Glass eller Baileys?! Hur svårt kan det va?! Ta båda då för i helvete!!!

Jag blir lätt galen på mej själv!

Som igår...

Har som bekant ett ganska stort kontrollbehov. Något jag jobbar med! Igår blev jag dock chockad över mej själv och hur mycket som sitter kvar sedan USA-tiden.

Tänker inte gå in på otäcka detaljer om hemska händelser over there. Kan bara kort och gott berätta att jag av olika anledningar har hemskt jobbigt med att bli "borttryckt" av personer jag ringer till. Någon ser mitt namn på displayen och trycker röd knapp. Hemska tanke!!!

Detta var precis vad som hände igår. Maken jobbade över (vilket jag redan visste) men när svärfar ringer och undrar varför J´s mobil tutar upptaget hela tiden blir jag, utan förvarning och helt irrationellt, galen av oro. På några minuter är jag redan skild och J har gift om sej med den snyggaste kvinnan i världen med vilken han också väntar ett kärleksbarn med och från dags dato vill han ej längre ha kontakt med varken mej eller Lennon. Jorå, ser ni! Så låg det till i min lilla ärt-hjärna.

Logiskt skrattar jag åt min teater i huvuvdet. Men i magen och hjärtat gråter jag floder.

Logiken:

Att J överhuvudtaget skulle ha hunnit träffa någon sedan Lilleman kom är absurt med tanke på jobb, husbygge, hund och unge (nåväl, tjatig Fru bör tilläggas). Och OM OM OM han ändå gjort det så är tanken på att han faktiskt skulle ha fått arslet ur den berömda vagnen och act on it, löjeväckande! Att han sedan skulle orka ha sex med henne efter en hel dags jobb och under tiden ha mobilen påslagen, höra att det ringer, avbryta samlaget, hämta mobilen, se mitt namn och sedan trycka på röd knapp, känns onekligen väldigt låååångsökt. Jag skrattar faktiskt åt det när min kära vän Malin raljerar om orimligheten i det.

Magen och hjärtat:

Klart att J gör saker som inte jag vet. Och hur kan jag vara så säker på att han vill leva med mej? Han kanske har träffat en kvinna som varken tjatar eller ojjar sej över sandiga golv. Varför skulle han vilja vara kvar när han sett vem jag verkligen är?! I could keep going, men jag besparar er mina patetiska ångestframkallande löjligheter!

Ingenting av vad jag upplevde igår har med mitt nuvarande liv att göra. All oro och alla hemska föraningar är spöken från ett annat liv. Ett liv som ofta känns overkligt att tänka tillbaka på. Ett liv som jag trodde att jag bearbetat och lagt bakom mej. Jag hade ingen aning om hur enkelt allt kunde rivas fram och jag blev chockad över intensiteten i känslorna.

Idag känns allt bra igen. Men det hade det inte kunnat göra utan J. Det känns endast bra för att han inte blir arg och för att han fattar och för att han hjäper mej!

Det är sådana gånger jag undrar varför jag någonsin klagar på honom. När han uppenbarligen är finast av alla!!!

Lennon: "Dotttor!"

Jag: "Ja, doktorn är snäll!"

Lennon: "Näll."

Doktorn: "Hmmmm...jaaaaa....hej du...."

Doktorn klappar min nakna unge lite grabbigt sådär på armen. Lennon ser förskräckt ut, sträcker armarna efter mej och börjar gråta.

Jag tänker: "Socialinkompetenta gubbe! Prata till honom på barnspråk!!!"

Men säger: "Doktorn är snäll (my ass!!!)! Titta, där är grisen!"

Doktorn känner på mitt barns pung. Lennon gråter.

Doktorn: "Jaaaaa...det blir remiss....till urologen....jaaa....vatten i pungen...hmmmm...så ja så ja....hmmm..."

Jag: "Titta Lennon en häst!"

Lennon: "Päppaport!"

Jag (stolt): "Jaaaaa, hästtransport! Vad bra du pratar!"

Doktorn. "........"

Han skiter i mitt barn! Dokor-jäveln sitter där vi datorn och skriver en jävla remiss istället för att först och främst vara normal i sitt beteende mot ett barn och vidare (detta kommer bara ni mammor därute att fatta) kanske också berömma det svåra ordet han just (må vara svårt för vissa att uppfatta, but still) uttalade!

Jag fattar bara inte hur han fick sitt jobb! Vem tyckte att denna skrämmande tafatta gubbe nog skulle passa utmärkt i möten med barn?! Jag bara undrar!? I am shocked! Shocked!!!

Men jag överlevde och så gjorde även min son.

Helgen har varit underbar! Vin på en terass med utsikt över Hjälmaren tillsammans med roliga människor och senare plockbuffe, mera vin samt många skratt. På natten sov jag ostört eftersom barn och hund övernattade hos farmor och farfar. Vidare spenderade jag min söndagsförmiddag i soffan framför teven och njöt av ensamheten.

Jag insåg under lördagskvällen hur mycket tant jag blivit när kommentarer som "Nä, det är en dag i morgon också." eller "Dricka två kvällar i rad....nä, det pallar inte jag!" eller "Jaha, om man skulle tänka på refrängen då." stod som spön i backen. Småbarnsmammor och vinkvällar är jävligt LITE party! Innan tolv sov jag och detta INTE på grund av för mycket alkoholintag utan snarare för att "det faktiskt är en dag i morgon också!" Suck...

Gällande makens arbetslöshet så har magontet släppt! Hos både honom och mej! Vi är förvånansvärt glada och positiva. Det kan bara betyda glada nyheter inom snar framtid! Eller hur?!

Må så gott!

Jag skrattar åt kommentarerna till mitt förra inlägg :) "Hotta upp sporten" och "byta folkbokföringsadress". Gulliga, roliga ni!!! Tack alla som kommenterar!

Jag är också så oerhört glad och tacksam för alla mina fina vänner! I förtvivlan finns ni där och stöttar med kärlek och vänskap.

Igår fanns ni där och höll mej flytande. Jag vet att ett förlorat jobb inte är ett dödsfall eller ett besked om en allvarlig sjukdom. Men rädslan i mej över att kanske förlora det liv vi lever nu är ändå stark. Oron över att maken inte ska hitta ett nytt arbete biter sej fast och jag grips av panik när jag tänker på en annan familj i vårt fina hus. Att bröllopsresan skjuts upp eller att en car-port inte kan byggas, känns tråkigt men inte ångestladdat. Att vi inte kan göra roliga saker för våra skattepengar vi får tillbaka känns segt, men absolut överkomligt.

MEN...

Att kanske behöva flytta ifrån vårt nya, fina hus och överlämna nyckeln till främmande människor känns så magsårsrelaterat att jag vill kräkas!!!

När tårarna rann igår, fanns ni där och höll om. När oron svämmade över talade ni lugnande om ljus framtid. Tusen och åter tusen tack!!!

När jag senare kom hem på kvällen hade Malin skickat finaste inslagna presenten med posten inför min födelsedag! Jag blev så glad :) Föräldarna hade skickat presentkort och maken hade planterat (jag är chockad över hans gröna fingrar) underbar blomma, tänt ljus, inhandlat godis, samt ngt hemligt ;)  

När jag så kommer till jobbet, får jag av min fina vän Rosie, en helt suveränt bra present som förmodligen räddat mina coola sotsminkningar för all framtid! Tusen tack för borsten (eller vad det nu heter)!!!! Och ikväll har underbara Annica bjudit in till middag!

Andra vänner har ringt och grattat eller skickat fina hälsningar på Facebook! Jag känner mej otroligt lyckligt lottad över att ni finns! Allihopa!!! Jag hoppas att ni vet och alltid minns hur mycket ni betyder för mej, fina vänner!

Nu försöker jag fästa uppmärksamheten mot allt det ljusa i mitt liv och allt bra som kan hända! Jag känner mej trygg i att ni finns där och stöttar. Med er omkring mej känns livet lyckligt även i mörkaste tider!!!

Kram till alla er som jag älskar så mycket!!!