Så olika!
Jag är bra på många saker. Fast bäst är jag nog på att älta. Give me en fundering och jag ältar i evigheters evighet. Jag är verkligen en naturbegåvning. Har aldrig behövt kämpa för att lära mej liksom. O, nej! Under tonåren ältade jag mej igenom kvällarna på telefonen med vänner utan problem. I timtal (tills pappa ursinnig skrek från nedervåningen att det för i helvete någon gång fick vara nog och att han inte var gjord av pengar och att om jag fortsatte prata så länge i telefonen eller duscha i två timmar per kväll så fick jag allt se till att betala för mej själv hädanefter)!
Denna begåvning har jag förvaltat väl. Ty ännu är jag en ältare av hög klass. I´ve still got it!
Men det är först nu jag inser att alla faktiskt inte är som jag. Definitivt inte män. Och absolut inte min man.
När jag träffade Johan och var så där kär som man bara är i början. När man inte vill göra annat än pippa, kyssas, se varandra djupt in i ögonen eller ligga tätt, tätt ihop. När man varje sekund utan varandra inte kan tänka på annat än varandra och vill berätta för alla om varandra. Då, när det var så för oss. Då fick jag erfara hur patetisk jag fortfarande var.
På den tiden, när vi var galet förälskade, fick mina vänner in i minsta detalj veta hur kände för Johan. Hur kär jag var. Hur sexig han var. Hur fin han var när han gjorde si eller så eller blablablablabla... Och jag trodde självfallet att Johan hade liknande berättelser för sina vänner. Eller, jag fattade ju att han inte var så överdriven som jag. Men ändå, jag trodde nog iallfall att han pratade om mej och hur han kände med sina vänner.
But nooooo!
Vi hade träffats två månader och under en av dessa hade jag befunnit mej i USA. När jag så åter landade på svensk mark var vi som klister på varandra. En solig eftermiddag satt Johan på balkongen och pratade med en av sina närmaste vänner i telefonen. Jag tjuvlyssnade förstås ;) Hörde naturligtvis bara Johans del i samtalet men minns att jag blev löjligt pirrig i magen när jag hörde mitt namn nämnas. Nu, tänkte jag! Nu får jag höra hur KÄR han är. Vilken fantastisk kvinna jag är och hur han aldrig någonsin känt detsamma för någon annan.
Vad jag hörde var:
Johan: "Kicki."
Vän säger något.
Johan: "Ja, det är en av syrrans bästa vänner."
Vän pratar åter.
Johan: "Ja, hon har varit i USA. Hämtade henne i går på Arlanda."
Vän igen.
Johan: "Nä, jag vet inte ens om det finns någon flygplats i Örebro...iallafall ingen som har flyg till USA."
Vän.
Johan: "Så jag lånade syrrans bli och körde till Arlanda."
And that was it! End of conversation! Inget om hans pirrande mage. Inget om den fantastiska kvinnan som satt i hans lägenhet och var sexigast och snyggast av alla han någonsin haft. Kan ni fatta!? Mitt namn kom aldrig upp mer. Samtalet handlade nu tydligen om flygplatser! Vilket jävla skämt! Och hans vän var tydligen heller inte nyfiken på hur han kände eller på vem jag var.
Jag har fortfarande svårt att fatta att för Johan är ältande om känslor inte så viktigt. Oavsett om det är med mej eller en vän han samtalar. Alltid när han avslutat ett telefonsamtal med någon av sina vänner vill jag veta tusen saker. Av de saker jag är intresserad av (typ hur kär hans vän är sin tjej eller hur deras förhållande är eller andra viktiga saker!) vet Johan noll! Sådant har han inte frågat eller fått berättat för sej. Det är liksom inte lika viktigt som Ryan Adams nya skiva eller något annat tråkigt och sövande.
Jag vet att jag måste inse att vi är olika. Att vi tycker att olika saker är viktiga. Jag måste tycka att det är okej att han inte berättar att han ska blir pappa förrän i gravidvecka 20. Att han inte funderar över vänners kärleksliv eller deras relationer till sina respektive. Jag måste fatta att viktiga saker för mej är fullständigt ovidkommande för honom.
Vi har pratat en del om det där. Men jag har så svårt att ta in vad han säger. Att det faktiskt funkar så för honom. Jag blir irriterad på honom ibland. För att han inte är som jag. Och han blir irriterad på mej för att jag aldrig kan lägga av med mina frågor och samtal om känslor.
Fast det är väl vad ett äktenskap handlar om. Att älska varandra som dem man är. Att mötas halvvägs (läs: jag ger typ 25% och Johan resterande) att respektera varandras olikheter och att lära av varandra.
Låter ju kul...
Hans fina hand på min mage.
Denna begåvning har jag förvaltat väl. Ty ännu är jag en ältare av hög klass. I´ve still got it!
Men det är först nu jag inser att alla faktiskt inte är som jag. Definitivt inte män. Och absolut inte min man.
När jag träffade Johan och var så där kär som man bara är i början. När man inte vill göra annat än pippa, kyssas, se varandra djupt in i ögonen eller ligga tätt, tätt ihop. När man varje sekund utan varandra inte kan tänka på annat än varandra och vill berätta för alla om varandra. Då, när det var så för oss. Då fick jag erfara hur patetisk jag fortfarande var.
På den tiden, när vi var galet förälskade, fick mina vänner in i minsta detalj veta hur kände för Johan. Hur kär jag var. Hur sexig han var. Hur fin han var när han gjorde si eller så eller blablablablabla... Och jag trodde självfallet att Johan hade liknande berättelser för sina vänner. Eller, jag fattade ju att han inte var så överdriven som jag. Men ändå, jag trodde nog iallfall att han pratade om mej och hur han kände med sina vänner.
But nooooo!
Vi hade träffats två månader och under en av dessa hade jag befunnit mej i USA. När jag så åter landade på svensk mark var vi som klister på varandra. En solig eftermiddag satt Johan på balkongen och pratade med en av sina närmaste vänner i telefonen. Jag tjuvlyssnade förstås ;) Hörde naturligtvis bara Johans del i samtalet men minns att jag blev löjligt pirrig i magen när jag hörde mitt namn nämnas. Nu, tänkte jag! Nu får jag höra hur KÄR han är. Vilken fantastisk kvinna jag är och hur han aldrig någonsin känt detsamma för någon annan.
Vad jag hörde var:
Johan: "Kicki."
Vän säger något.
Johan: "Ja, det är en av syrrans bästa vänner."
Vän pratar åter.
Johan: "Ja, hon har varit i USA. Hämtade henne i går på Arlanda."
Vän igen.
Johan: "Nä, jag vet inte ens om det finns någon flygplats i Örebro...iallafall ingen som har flyg till USA."
Vän.
Johan: "Så jag lånade syrrans bli och körde till Arlanda."
And that was it! End of conversation! Inget om hans pirrande mage. Inget om den fantastiska kvinnan som satt i hans lägenhet och var sexigast och snyggast av alla han någonsin haft. Kan ni fatta!? Mitt namn kom aldrig upp mer. Samtalet handlade nu tydligen om flygplatser! Vilket jävla skämt! Och hans vän var tydligen heller inte nyfiken på hur han kände eller på vem jag var.
Jag har fortfarande svårt att fatta att för Johan är ältande om känslor inte så viktigt. Oavsett om det är med mej eller en vän han samtalar. Alltid när han avslutat ett telefonsamtal med någon av sina vänner vill jag veta tusen saker. Av de saker jag är intresserad av (typ hur kär hans vän är sin tjej eller hur deras förhållande är eller andra viktiga saker!) vet Johan noll! Sådant har han inte frågat eller fått berättat för sej. Det är liksom inte lika viktigt som Ryan Adams nya skiva eller något annat tråkigt och sövande.
Jag vet att jag måste inse att vi är olika. Att vi tycker att olika saker är viktiga. Jag måste tycka att det är okej att han inte berättar att han ska blir pappa förrän i gravidvecka 20. Att han inte funderar över vänners kärleksliv eller deras relationer till sina respektive. Jag måste fatta att viktiga saker för mej är fullständigt ovidkommande för honom.
Vi har pratat en del om det där. Men jag har så svårt att ta in vad han säger. Att det faktiskt funkar så för honom. Jag blir irriterad på honom ibland. För att han inte är som jag. Och han blir irriterad på mej för att jag aldrig kan lägga av med mina frågor och samtal om känslor.
Fast det är väl vad ett äktenskap handlar om. Att älska varandra som dem man är. Att mötas halvvägs (läs: jag ger typ 25% och Johan resterande) att respektera varandras olikheter och att lära av varandra.
Låter ju kul...
Hans fina hand på min mage.
Undrar lite.
Jag tänker att jag redan är ganska så ur balans, så varför inte jaga upp sej lite mer...?!
Löste löpet på en ovederhäftig (mitt favoritord som används flitigt av min farmor) dagstidning:
"Madeleines bröllopsval. Hon väljer annorlunda än sin syster."
Nähä! Gör hon?! Hur kan hon göra det?! Konstigt! För de är väl samma person?!
Alltså, vilket satans skämt! De här bröllopen som skall stånda i vår kungafamilj har redan ballat ur! Så larvigt att jag är lika skrattig som upprörd! Dock är det alltid lika roligt att lyssna till intervjuer som görs med Kronprinsessan;
"Anser Kronprinsessan att Kronprinsessan har utvecklats i sin roll som Kronprinessa under Kronprinsessans år som vuxen Kronprinsessa?"
Jag dör vad roligt det är att man faktiskt på 2000-talet tilltalar verkliga människor på det sättet. Helt fantastiskt bedrövligt och skämtsamt! Ibland undrar jag om de är på riktigt. Sover de? Äter de? Bajsar de?!!!!! På riktigt, alltså? Är de verkliga?! För man undrar ju! Faktiskt!!!
Nåja...iallafall jag undrar...
Annars driver vi Agnemyrs Zoo här hemma. Har brorsans schäfer samt två kattungar på besök under två veckor. Det är mysigt. När ALLA djur sover! När vi sitter i soffan och lugn råder. När kattungarna spinner och hundarna snarkar. När jag hör vad jag tänker och inte sitter och håller andan för att ena katten hänger i mina fina gardiner medans den andra river ner den rena tvätten.
Lennon älskar katterna! Johan säger inget. Jag tänker att jag aldrig någonsin ska ha fler än ett djur. Och denna tanke, mina vänner, kommer som en chock! För jag har ALLTID velat ha minst två hundar, en katt och kanske till och med en häst. Så är jag uppväxt. Fast med ännu fler fyrbenta! Nu vill jag inte ens ha en endaste liten pälsvarelse till mellan dessa väggar. Inte ens en liten sketen undulat!
Kickis önskelista:
- En styck bebis.
- Mammas köttbullar.
- Julmust (som jag i vanligt tillstånd avskyr!).
Men mest av allt:
- Sova så här gott hela dagarna!
Löste löpet på en ovederhäftig (mitt favoritord som används flitigt av min farmor) dagstidning:
"Madeleines bröllopsval. Hon väljer annorlunda än sin syster."
Nähä! Gör hon?! Hur kan hon göra det?! Konstigt! För de är väl samma person?!
Alltså, vilket satans skämt! De här bröllopen som skall stånda i vår kungafamilj har redan ballat ur! Så larvigt att jag är lika skrattig som upprörd! Dock är det alltid lika roligt att lyssna till intervjuer som görs med Kronprinsessan;
"Anser Kronprinsessan att Kronprinsessan har utvecklats i sin roll som Kronprinessa under Kronprinsessans år som vuxen Kronprinsessa?"
Jag dör vad roligt det är att man faktiskt på 2000-talet tilltalar verkliga människor på det sättet. Helt fantastiskt bedrövligt och skämtsamt! Ibland undrar jag om de är på riktigt. Sover de? Äter de? Bajsar de?!!!!! På riktigt, alltså? Är de verkliga?! För man undrar ju! Faktiskt!!!
Nåja...iallafall jag undrar...
Annars driver vi Agnemyrs Zoo här hemma. Har brorsans schäfer samt två kattungar på besök under två veckor. Det är mysigt. När ALLA djur sover! När vi sitter i soffan och lugn råder. När kattungarna spinner och hundarna snarkar. När jag hör vad jag tänker och inte sitter och håller andan för att ena katten hänger i mina fina gardiner medans den andra river ner den rena tvätten.
Lennon älskar katterna! Johan säger inget. Jag tänker att jag aldrig någonsin ska ha fler än ett djur. Och denna tanke, mina vänner, kommer som en chock! För jag har ALLTID velat ha minst två hundar, en katt och kanske till och med en häst. Så är jag uppväxt. Fast med ännu fler fyrbenta! Nu vill jag inte ens ha en endaste liten pälsvarelse till mellan dessa väggar. Inte ens en liten sketen undulat!
Kickis önskelista:
- En styck bebis.
- Mammas köttbullar.
- Julmust (som jag i vanligt tillstånd avskyr!).
Men mest av allt:
- Sova så här gott hela dagarna!
Ganska så bedrövligt.
Ni fina vänner som skriver roliga och fyndiga kommentarer; TACK! Jag blir lika glad och varm om hjärtat varje gång. Här vill jag dock reservera mej för Ullis och Annicas sista kommentarer om att det faktiskt finns fler foton på mej i kategorin ASFUL! Men om man betänker min makes kommentar för ett par år sedan, då jag visade honom foton från förr, så bekräftar ni ju egentligen bara the ugly truth.
Johan: "Jag är glad att vi inte träffades tidigare!"
Känns sådär liksom. Fast fager var jag inte som tonåring.
Nu till något annat.
8 veckor to go. Eller 6 veckor i mitt huvud. Till beräknad förlossning. Tills jag ska ligga där och skrika att någon för i helvete måste hjälpa mej! Eller att ingen annan kan ha haft så här jävla ooooont! Eller alternativa ogenomtänkta yttranden.
Men jag förbereder mej. Med vansinngt många dammsugningar, tydligen. Jo, för det är vad jag ägnar min lediga tid till. Man kan tycka olika saker om just det. Men för mej är det uppenbarligen viktigt att hemmet är sterilt som en förlossningssal.
Fast,
jag preparerar även på fler sätt. Ett av dem är samtal med kurator. Jo, för jag insåg till sist att jag har vissa svårigheter med livet för närvarande.
Hon är bra! Kvinnan jag träffar. Gråhårig, erfaren och pålitlig. Sådan som jag tänker vara på äldre dar.
Efter vårt första samtal satt jag där och undrade vad hon egentligen tänkte om mej. För där satt jag med tårarna rinnandes och svamlade om tusen olika saker som rörde sej i mitt snurriga huvud. Och när den gråhåriga kvinnan hostade för att svälja sitt skratt, insåg jag det absurda i vad jag sa;
Jag: "Och så är det så jävla jobbigt att jag måste städa hela tiden. Snyft, snyft... Jag får så ont i fogarna av att dammsuga två gånger om dagen. Snyft... Och sen blir ju badrummet så äckligt och då måste jag ju städa där också. Snyft, buäääääääää....."
Kuratorn: "Så du menar att... Host, host (läs: skratt, skratt). Att du dammsuger två gånger om dagen?!"
Jag: "Jaaaaaa, snyft, snyft..."
Kuratorn: "För att i din värld, så behövs det?! Host, skratt, host..."
Det är då jag snyter näsan, rätar på mej och tycker att det är oerhört pinsamt att jag sitter där och tar upp hennes dyrbara tid. För who cares about ett rent hem?! När man väntar på världens finaste bebis! När man redan har världens finaste pojke! När man bor underbart fint och är gift med den bästa samt har en hund to die for!
Va?! Va?! Va?!
Jag bara undar?! Vem bryr sej?! Någon...?
Nä, tänkte väl det.
Iallafall har jag fått handfasta tips om hur jag ska sluta se "skiten" här hemma. Hur jag bara ska använda min tid till att njuta av magen (duh!!!!!) och mysa med familjen. Tills det är dags att ligga där med särade ben och skrika otrevligheter till de som vågar göra något som inte behagar mej.
Innan jag avslutar detta inlägg vill jag dock tillägga att jag faktiskt också hade viktiga saker att dryfta med kuratorn. Jobbiga tankar om RIKTIGA saker som får mej att må mindre bra. Samtalet lättade aningens på trycket. Det kändes skönt!
Sen skrattade jag gott igen! Åt detta;
Johan: "Jag är glad att vi inte träffades tidigare!"
Känns sådär liksom. Fast fager var jag inte som tonåring.
Nu till något annat.
8 veckor to go. Eller 6 veckor i mitt huvud. Till beräknad förlossning. Tills jag ska ligga där och skrika att någon för i helvete måste hjälpa mej! Eller att ingen annan kan ha haft så här jävla ooooont! Eller alternativa ogenomtänkta yttranden.
Men jag förbereder mej. Med vansinngt många dammsugningar, tydligen. Jo, för det är vad jag ägnar min lediga tid till. Man kan tycka olika saker om just det. Men för mej är det uppenbarligen viktigt att hemmet är sterilt som en förlossningssal.
Fast,
jag preparerar även på fler sätt. Ett av dem är samtal med kurator. Jo, för jag insåg till sist att jag har vissa svårigheter med livet för närvarande.
Hon är bra! Kvinnan jag träffar. Gråhårig, erfaren och pålitlig. Sådan som jag tänker vara på äldre dar.
Efter vårt första samtal satt jag där och undrade vad hon egentligen tänkte om mej. För där satt jag med tårarna rinnandes och svamlade om tusen olika saker som rörde sej i mitt snurriga huvud. Och när den gråhåriga kvinnan hostade för att svälja sitt skratt, insåg jag det absurda i vad jag sa;
Jag: "Och så är det så jävla jobbigt att jag måste städa hela tiden. Snyft, snyft... Jag får så ont i fogarna av att dammsuga två gånger om dagen. Snyft... Och sen blir ju badrummet så äckligt och då måste jag ju städa där också. Snyft, buäääääääää....."
Kuratorn: "Så du menar att... Host, host (läs: skratt, skratt). Att du dammsuger två gånger om dagen?!"
Jag: "Jaaaaaa, snyft, snyft..."
Kuratorn: "För att i din värld, så behövs det?! Host, skratt, host..."
Det är då jag snyter näsan, rätar på mej och tycker att det är oerhört pinsamt att jag sitter där och tar upp hennes dyrbara tid. För who cares about ett rent hem?! När man väntar på världens finaste bebis! När man redan har världens finaste pojke! När man bor underbart fint och är gift med den bästa samt har en hund to die for!
Va?! Va?! Va?!
Jag bara undar?! Vem bryr sej?! Någon...?
Nä, tänkte väl det.
Iallafall har jag fått handfasta tips om hur jag ska sluta se "skiten" här hemma. Hur jag bara ska använda min tid till att njuta av magen (duh!!!!!) och mysa med familjen. Tills det är dags att ligga där med särade ben och skrika otrevligheter till de som vågar göra något som inte behagar mej.
Innan jag avslutar detta inlägg vill jag dock tillägga att jag faktiskt också hade viktiga saker att dryfta med kuratorn. Jobbiga tankar om RIKTIGA saker som får mej att må mindre bra. Samtalet lättade aningens på trycket. Det kändes skönt!
Sen skrattade jag gott igen! Åt detta;
Två barn räcker utmärkt!
"Hon har burit mina barn och fött dem till världen. För det älskar jag henne mer än någonsin."
Janne 35 år. Gift med Karin.
"Jag var så stolt över henne under förlossningen! Starkare kvinna finns inte!"
Mikael 32 år. Gift med Sofia.
"Hon var så modig! Trots komplikationer klagade hon aldrig. Nu har vi, tack vare henne, tre vackra barn."
Klas 37 år. Gift med Anna.
Fina citat av män som är lyckliga makar samt fäder.
"Jag orkar inte med en till graviditet! När denna är över klipper jag av funktionen!"
Johan 32. Gift med Kicki.
Ett inte så fint citat av min (kanske ändock lycklige???!!!) make. But I don´t blame him! För jag orkar heller inte med detta igen.
Kvinnor som vackra skrider omkring med fina magar är hjältar i mina ögon! Kvinnor som aldrig klagar. Som är starka. Moderliga. Och snälla mot sina män! Trots tillståndet. De är kvinnor som förtjänar allt gott i livet! För mej är de lika häftiga och coola som ensamstående föräldrar!!! De borde ha höga positioner i samhället och ta de viktigaste besluten. För dem kan ingenting vara för svårt eller tufft. Dessa kvinnor skulle leda Sverige!
Jag är fullt medveten om att jag överdriver. Men just nu känns 8 veckor som en evighet. Hur jag och Johan ska ro detta iland överstiger mitt förnuft?! Jag är så usel på att vara gravid att man borde kolla upp om jag verkligen är kvinna!
Jag hoppas vid Gud (kanske snarare Lucifer för min del) att bebisen ändå mår bra därinne! Att åtminstone min kropp lyckats skapa ett mysigt och tryggt hem för den lille att utvecklas i under nio månader!
Och om Johan lämnar mej ska jag med tårfyllda ögon beskåda denna hemska bild och förlåta samt förstå hans beslut! För det finns ju gränser för hur man får se ut!!!
But in my defense; Jag har ej råd att köpa mamma-regnbyxor!
Vardagshjälp önskas!
Det är så grått och "vardagligt" att jag fäller en tår. Jag är usel på sånt! Inte på att fälla tårar alltså, det är min starka sida, utan att ha vardag. Jag vill bort! Långt bort!
Till 90-talet!
Då när jag var ful i håret och aningen kraftigt byggd (läs: småfet). Då när det pirrade i magen varje gång jag gick genom "kapprummet" ifall Han skulle sitta där. När jag sket fullständigt i läxor och plugg. När jag fick lämna klassrummet för att jag inte kunde sluta skratta. När jag aldrig pratade med mina föräldrar förutom när vi bråkade, vilket INTE kan symboliseras som prat. Då när jag hade Jon Bon Jovi och Kevin Costner på väggarna i flickrummet. När jag inte tog något ansvar och ALDRIG behövde varken storhandla eller laga mat. Heller inte äta om jag icket behagade.
Till den tiden längtar jag! Av någon underlig anledning. För jag vet att den inte var särskilt rosenskimrande alla gånger.
Speciellt inte när Han aldrig ringde. När jag fick usla resultat på proven. När jag villle väga max 35 kilo. När jag var tvungen att hjälpa till hemma eller när mamma arbetade sent och varken hade handlat eller lagat mat. För att inte tala om alla tårfyllda nätter när Han inte sov över. Eller alla telefonsamtal till vänner som sympatiserande ältade med mej (eller vad säger du, Ulli? Både utanpå och innanför täcket!).
Det var ju egentligen en bedrövlig tid! Mycket tonårssmärta och MÅNGA tårar. Så varför sitter jag då här och längtar dit?
För att jag är usel på vardag! Jag är så jävla dålig på att sätta guldkant på tillvaron att jag borde få Nobelpriset i att vara tråkig!
Give me some advice girls! Help me out here!
Snart har jag lyssnat sönder mina favoriter från unga år. Hjälper föga, kan jag tillägga. Men vem kan låta bli att inte längta tillbaka när man hör denna?! Detta var även brudklänningen jag drömde om :)
Till 90-talet!
Då när jag var ful i håret och aningen kraftigt byggd (läs: småfet). Då när det pirrade i magen varje gång jag gick genom "kapprummet" ifall Han skulle sitta där. När jag sket fullständigt i läxor och plugg. När jag fick lämna klassrummet för att jag inte kunde sluta skratta. När jag aldrig pratade med mina föräldrar förutom när vi bråkade, vilket INTE kan symboliseras som prat. Då när jag hade Jon Bon Jovi och Kevin Costner på väggarna i flickrummet. När jag inte tog något ansvar och ALDRIG behövde varken storhandla eller laga mat. Heller inte äta om jag icket behagade.
Till den tiden längtar jag! Av någon underlig anledning. För jag vet att den inte var särskilt rosenskimrande alla gånger.
Speciellt inte när Han aldrig ringde. När jag fick usla resultat på proven. När jag villle väga max 35 kilo. När jag var tvungen att hjälpa till hemma eller när mamma arbetade sent och varken hade handlat eller lagat mat. För att inte tala om alla tårfyllda nätter när Han inte sov över. Eller alla telefonsamtal till vänner som sympatiserande ältade med mej (eller vad säger du, Ulli? Både utanpå och innanför täcket!).
Det var ju egentligen en bedrövlig tid! Mycket tonårssmärta och MÅNGA tårar. Så varför sitter jag då här och längtar dit?
För att jag är usel på vardag! Jag är så jävla dålig på att sätta guldkant på tillvaron att jag borde få Nobelpriset i att vara tråkig!
Give me some advice girls! Help me out here!
Snart har jag lyssnat sönder mina favoriter från unga år. Hjälper föga, kan jag tillägga. Men vem kan låta bli att inte längta tillbaka när man hör denna?! Detta var även brudklänningen jag drömde om :)
