Rensning och lite nostalgi.
Rensar, städar och sorterar. Hittar en massa foton från USA-tiden. Längtar mej galen tillbaka! Har också hittat bilder från andra resor och jag kan verkligen inte slita mej från att tänka och minnas.
Men...
Nu är jag i Sjöboviken. Rundlagd och snart tvåbarnsmamma. Med lite förvärkar och dålig andedräkt.
"Nu luktar det inge bajs mer. Nu är det bara mamma som luktar blä i munnen."
Lennon 2 år
Känns så där faktiskt. Att min son inte vill att jag ska komma för nära. But I don´t blame him. Jag är likadan. Tål hardly any dofter. Ytterligare en fin egenskap som jag fört vidare till min ättling.
Det kliar i mej. Vill bli av med alla julsaker! Ut med julgran och alla blommor som numera är halvdöda. Efter annandagen är det liksom över. Mysigt i december, men nu räcker det. Nu vill jag ha tillbaka myslampor och andra färger än rött. Julen har gjort sitt. Det har verkligen varit mysigt. Men jag vill ha nytt nu! Nytt år. Ny bebis. Ny kropp (in my dreams!). Ny bil. Roligare funderingar samt fräschare andedräkt!
Vi har fortfarande inget namn till bebisen i magen. Vi vet verkligen inte! Alla förslag vi har känns torra och tråkiga. Börjar ärligen få lite ångest inför det. Vill inte ha en bebbe som heter Lillebror, Lillen eller något annat fantasilöst tills vi slutligen hittar ett namn som känns okej. Nej, jag vill ha ett namn som känns som Lennon. Så rätt! När han var ute tvivlade vi aldrig på vad han skulle heta.
Andra funderingar nowadays är typ; Har jag magknip eller sammandragningar? Borde jag packa BB-väskan nu? Vad ska vi äta till lunch/middag idag, imorrn, övermorrn etc? Ska jag byta om till kläder idag eller vandra runt i pyjamas? Kanske borde jag torka lådor och luckor i köket?
Så outhärdligt tråkigt att jag somnar!
Därför fortsätter jag att bläddra genom foton från förr. När jag var ung, smal (förutom de första åren i USA!), galen, rolig, pigg och full med ideér och energi. På den tiden hade jag säkerligen haft tusen förslag på coola namn till allas bebisar!
Blev till sist så nostalgisk att jag letade upp alla favvolåtar från resandetiden på youtube. Här är en av dem. Finns en bättre version med Bruce Springsteen men videon var så tråkig. Därför får ni stå ut med snygg-Jon igen :)
Bara kort...
När man betalar för en vara och kön är jag-svimmar-snart-av-värmeslag lång, då kan väl folk fatta att man INTE gör följande:
Lägger fram sin vara på disken. Väntar tills butiksbiträdet slagit in varunummer samt uttalat summan. Först då tar man tid på sej för att ställa ner medhavda påsar och börjar sakteliga gräva i väskan efter plånboken. Tar sedan upp kortet, drar det åt fel håll tre gånger utan att fatta vad man gör för fel. När man till sist lyckas skriver man under kvittot med fin stil och gör sedan det värsta man kan göra. STÅR KVAR vid disken och ockuperar därmed för nästföljande kund. Packar sakta ner den nyinköpta varan i en av påsarna och lägger kort samt plånbok tillrätta. FORTFARANDE KVARSTÅENDE OCH DÄRMED I VÄGEN FÖR ALLA. Drar igen väskan, samlar ihop sina påsar och vandrar långsamt därifrån. En kvart för sent!
Utan att ens reflektera över hur dum i huvudet man är! (överdrift, but still!)
Julefrid. WHAT?!
Ledsamt
Jag känner mej som en bättre människa. Lite för mer än dem det handlar om. För jag har iallafall inte lån som överstiger sakernas värde och handlar aldrig på kredit. Mitt hus kanske inte är hundhårsfritt men någon ingrodd smuts finns icket. Heller inga kartonger fulla med skräp som borde kastats för längesen. O, nej! Jag har ordning på både ekonomi samt hus. Därmed är jag lite bättre.
Så ligger det ju förstås inte till. För hur kommer det sej att jag måste se dessa program? Varför känner jag mej lättad när jag tittar och inser att sådana stora problem har inte jag? Varför känner jag mej normal? Varför är det skönt att veta att andra har större issues än jag själv?
Är det för att jag inte vill förstå att jag inte är perfekt? Att varken jag eller någon annan människa ALLTID har "rent mjöl i påsen"?
Egentligen är det ju en hemsk sida hos mej! Som om jag gottade mej åt andras olycka. För att få känna mej lite perfekt åtminsone.
När det sedan händer otäckt jobbiga saker i min egen familj, hatar jag plötsligt allt det perfekta! Då blir jag rädd för människor som är som jag. Som hör om andras olycka och tänker; "Phu, tur att det inte händer mej!". Jag vill smälla till dem och skrika åt dem att sköta sitt! Att titta och se att de själva faktiskt heller inte är perfekta.
Ibland händer det saker i livet som blir en dyr läxa. Nu har det hänt mej. I min familj. Jag är arg, ledsen, rädd, orolig, förtvivlad and u name it! Mina tankar ligger som ett ihoptrasslat garnnystan och det är till synes helt jävla omöjligt att hitta ena änden.
Det är nu jag inser att ALLTING även kan drabba mej. Saker händer inte bara andra. Nog har jag väl vetat det. Men nu står det så tydligt skrivet framför mej. Det är nu jag ser det och upplever det.
"Allt som inte dödar, härdar."
Sägs det. Och jag antar att det är sant. Men just nu känns kostnaden för hög. Nu vet jag inte om jag kan betala priset.
Livet är jobbigt och tungt nu. Jag vill helst av allt somna för en stund. Sedan vakna när allt ordnat upp sej. När allt är bra igen. När jag kan fortsätta med att "vara perfekt". När ett rent hus och välordnad ekonomi känns som det viktigaste i livet.
I nöd och lust sa vi för ett år sedan, jag och Johan. Och jag är jävligt glad att han lovat detta!
Mrs Perfect.
Jag vill vara smart, logisk och kunnig! Jag vill verkligen det! Men istället är jag ganska så korkad, väldigt ologisk och aningen okunnig i skrämmande många avseenden.
Ska först klappa mej lite på axeln dock. Saker jag är intresserad av eller finner roliga, är jag ofta bra på. För på dem lägger jag ner tid.
Men jag vill så gärna kunna allt! När jag ser på sport (händer typ en gång om året á 1 timme) vill jag vara idrottsstjärna och fantiserar på fullt allvar om vilken sport som skulle passa mej (väldigt roligt om man känner mej). När jag tittar på IDOL vill jag kunna sjunga. När biljäveln brakar vill jag kunna allt om fordon. Jag vill forska om typ allt bara för att veta allt men helst inte lägga ner för mycket tid på att lära mej.
Så där håller jag på. Jag vill det och det och det och det and so on. Jag vill kunna allt som alla andra kan. Veta allt som alla andra vet.
Just nu vill jag behärska fotokonsten. Jag vill vara estetiskt sinnad. Ta uppseendeväckande foton samt framkalla exceptionella bilder.
För jag ska skicka julkort. Ett banalt litet julkort till släkten alltså. Inte en bild som skall publiceras och kritiskt granskas i ett fotomagasin. Utan ett sketet litet julkort som, hur det än comes out, kommer att älskas av mormor, farmor och andra som mottager det.
Men ändå får jag sådan satans prestationsångest att jag måste sätta mej ner och djupandas. Sedan startar farsen hos Agnemyrs när unge och hund skall posera i, för dem, helt ofattbara poser.
Typ;
"Lennon, sätt dej bredvid Geisha och ge henne en puss på nosen. Lägg sedan andra handen på hennes rygg och försök att titta in i kameran samtidigt."
Okej...
Först. Ungen är 2 år! 2 år!!!!!!! Han kan inte multitaska! Och dessutom, hunden är ett djur som uppenbarligen inte fattar grejen med en puss från Lennon utan att själv få bli överlycklig och därmed resa sej upp för att vifta på svansen av glädje.
Jag VET ju detta! Men ändå håller jag på. Dirigerar unge, hund och make tills gnäll (unge), skäll (hund) samt irritation (make) uppstår. Å då kan man ju tro att jag ger upp. Kan meddela att det icket händer.
Förrän;
Sonen slitit av sej tomteluva och gråter av frustration, hunden är så stressad att hon apporterar ALLT i närheten samtidigt som maken sammanbitet fräser att jag väl nu har några kort att välja på och att så jävla viktigt kan det väl ändå inte vara. Själv har jag både sammandragningar och andnöd men vill ändå fortsätta vansinnesfotograferingen.
För jag vill att det ska bli perfekt! Precis som mitt hem (tydligen) måste vara. Eller som jag måste vara. Alltså jag fattar inte varifrån denna prestationsångest kommer! Den tycks dessutom eskalera i takt med graviditeten. Och vad ÄR perfekt? Vem är perfekt?
Jag fattar ju vansinnet i vad jag strävar efter and still here I am taking julkort som aldrig kommer att bli såsom jag ser dem i mitt huvud.
I have gotta stop! För jag vill INTE att detta neurotiska beteende ska föras över på Lennon!
Lyssnade till ett fantastiskt föredrag igår som handlade om stress. Stress som vi själva till 80% skapar. Föredragaren hade lika gärna kunnat ställa mej där på scenen och peka. För jag är det GODA exemplet på tokstressandet. Jag är allt han pratade om. Jag är en sådan där som jämför mej med andra. En sådan där som blir helt svettig av oväntat besök (badrummet kanske inte glänser och hundhåren kanske syns). En sådan där högpresterande kvinna som vill göra allt, orka allt, kunna allt, veta allt och...fan, vad utmattad jag blir bara av att tänka på vad jag vill.
Den här kloka kvinnan jag träffar och samtalar med, borde jag för längesedan sökt upp. Så dags nu liksom.
Nåväl...
Så här blev iallafall resultatet av fotokaoset hos Agnemyrs. Kanske inte så estetiskt avancerat med attans så söta motiv ;)
