Otrevlig storhandling.
Onsdag 25/2
Plats: ICA Maxi
Huvudpersoner: Jag, Arga tanten, stressad vällingköpande pappa, snäll kassörska.
Min vagn är full. Jag är orolig för tomaterna som förmodligen är ketchup vid det här laget. Det är svårt att köra vagnen när den är så tung. Jag river ner en utstickande te-förpackning med min okontrollerande körning. Vid kassorna ringlar köerna bort till godiset och jag inser att jag inte hinner hem till "Den rätte för Rosing" (måste bara se spektaklet!!!). Suckande ställer jag mej efter en kvinna med vagnen fullpackad av blöjor, toapapper och annat som barnfamiljer ruineras på. Bakom mej står en tant (är man tant om man är runt de 60, förresten?) med vagnen lika full som min.
Det går låååångsamt. Jag tittar på folk. Tycker att det är spännande. Alla konstellationer. Ett ungt par med korgen full av chips, cola och godis (det var tider det!). Ett äldre par som tjafsar om Expressen eller Aftonbladet. Det blir Expressen. En mamma med två barn som är TRÖÖÖÖTTA. Vet inte vem jag tycker mest synd om. De övertrötta barnen eller stackars mamman som förmodligen inte vill ha dem med så här sent (klockan är snart halv nio).
Snart är det min tur. Jag tittar bakom tanten och ser en ung kille som står och trampar på stället. Han håller en vällingförpackning i handen och tittar vädjande på mej.
- Ställ dej före mej! säger jag. Stolt över vilken fin medmänniska jag är.
- Åh, tack snälla! svarar han och springer före.
Då känner jag tantens ögon på mej.
- Du kan ju inte bara släppa förbi folk! väser hon surt. Det är ju inte bara DU som får vänta! Vi är flera i kön!!!
Hon har förvandlats till Arga Tanten.
Jag får en klump i halsen och vet inte vad jag ska säga. Hon har ju rätt, men jag ville ju bara vara snäll mot stressade vällingpappan som säkert har en hungrig bebis och en arg mamma där hemma som väntar.
- Men...jag...hmmm...tänkte att...hmmm...han hade så lite...
Gud! Vad händer med den Kicki som vågar säga vad hon tycker och som inte är rädd för konflikter? Hon är helt borta och istället infinner sej mesiga 32-åringen som inte kan stå för sina beslut.
- Vad tror du vi andra tycker?! fortsätter Arga tanten. Tror du att vi har all tid i världen? Det är väl upp till var och en hur mycket man handlar!
Kassörskan har börjat lyssna. Stressade välllingpappan är generad och vill nog helst fly med vällingen i högsta hugg.
- Jag ska snabba på, säger snälla kassörskan och tittar förstående på mej.
Jag vill krama om henne och ge henne 1000 kronor i dricks för att hon finns!
Ett fnys kommer från Arga tanten.
- Ja, det hoppas jag verkligen.
Nu går min förlägenhet över i ilska och jag kväver en impuls att sno hennes vagn och rulla bort den till andra änden av affären så att hon stelbent får linka efter den och ställa sej sist i kön. Sen får jag också lägga band på mej för att inte vilja kasta mina krossade tomater på henne och skrika fula ord.
Jag betalar (way too much) för mina varor och börjar packa kassarna. Upptäcker till min förfäran att pestoburken läckt och jag blir kall när jag inser att jag återigen måste sinka Arga tanten.
- Öhh...ursäkta. Men har du papper? frågar jag kassörskan försiktigt.
- Visst, säger hon och slutar med att slå in Arga tantens varor. Men OJ! Har det läckt?! Vänta ska jag hjälpa dej.
Neeeeeej! Vill jag skrika. För Guds skull, skit i mej och ge mej bara papper! Rädda Arga tanten istället!
Men jag tackar och låter henne hjälpa mej. När jag till sist vågar titta på Arga tanten så undrar jag om hon möjligtvis fått en stroke. För hon är helt askgrå i ansiktet och munnen är så ihopknipen att läpparna är vita.
Jag har aldrig packat så fort.
I bilen blir jag arg! Arg på mej själv för att jag är en sån mes och för att jag inte förklarade för kärringen att jag bara menade väl. Och att hon är en bitter gammal tant som borde vara trevlig och faktiskt förstå att hon fick vänta i kön endast en minut extra.
Sen. När jag kör hem. Spelar jag upp scener i mitt huvud om hur jag kunde ha gjort och hur Arga tanten skulle inse hur fel hon agerat. Hur jag håller ett fenomenalt tal så att alla i kön applåderar och Arga tanten blir snäll och ber om ursäkt och förstår att man inte kan bete sej hur som helst.
För sådan är jag. Ofta. Finner mej sällan i situationen och går därmed och ältar under flera dygn och hittar tusen olika repliker som skulle sätta dit den "skyldige". Mår jag bättre av det? Oh, no! Snarare sämre och därmed vet jag att jag måste träna på att let things go!
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för snälla kassörskan!
I ilska och i glädje vill jag dela mitt liv med dej. Tror jag iaf!
Lennon föddes den 22 september 2007 och sedan den dagen har jag och Johan bråkat en kväll varje månad. Den kvällen tillbringar vi framför datorn och försöker fylla i föräldradagar. Aldrig har vi lyckats på första försöket och aldrig har vi undvikit bråk.
Denna regel gällde även i afton.
Alltså, jag fattar bara inte hur vi lyckas!? Hur i helvete vi varje gång har glömt att anmäla något eller begärt för mycket eller för lite eller glömt att begära eller inte fyllt upp till 40 timmar eller inte skickat in blanketter eller friskanmält eller sjukanmält eller allt jävla annat man ska och inte ska göra till FÖRSÄKRINGSKASSAN. Denna instans kommer att bli äkta paret Agnemyrs fall. I promise! Detta, trots att min svärmor arbetar där och dagligen undervisar oss i denna djungel av papper med rutor på.
Jag blir vansinnig varje gång! Varje gång! Ya hear me?!!!!! Nu är jag vansinnig! Galen av ilska för att jag varje gång blir galen av ilska och för att denna kväll slutade med att jag hällde UR mitt glas vin och Johan hällde I en whiskey i sitt glas. För att jag inte kan släppa hur fel vi hade fyllt i och för att jag har så ont i nacken att jag vill spränga något!!!
Så nu ska jag skriva ett kontrakt. Ett kontrakt där jag binder mej att alltid fylla i föräldrapenning den 17:e varje månad. I lugn och ro! På rätt sätt! I kontraktet skall där stå att jag förbinder mej att ALDRIG stress-fylla-i med Johan flåsandes i nacken. Det skall också finnas en rad där det står att jag moget och duktigt skall fylla i min almanacka ALLA dagar jag vill ha ersättning för. En fin notering på rättan dag skall kort och koncist skrivas ner så att jag sedan lugnt och fint kan gå tillbaka till då-tiden och lätt avläsa hur den tedde sig. Detta lovar jag på heder och samvete såväl som i himmelen så ock på jorden.
Och med det, mina vänner, skall jag nu skrida in till vardagsrummet och ge min man en kyss och aldrig mer bete mej som en fylla-i-blanketter-bitch!
Lugn igen.
Det är vardag i Sjöboviken. Matdosorna packas flitigt varje kväll och klockan ringer plikttroget way too early. Ungen nattas på anständiga tider och hunden rastas när den behöver. I måndags kväll hade jag sådan ångest över vardagen att jag var tvungen att titta på TV4:s dokumentär, Familjen Annorlunda. Tre familjer med varsin, enligt mitt tycke, alldeles för stor barnaskara. Där kan man snacka planering, vardag och konflikter. Efter att ha sett programmet var jag en skvätt mindre bekymrad över hur jag ska orka med alla gråa dagar fyllda av just planering och konflikter. A walk in the park med ett barn och en hund och (förhoppningsvis) samma make hela livet.
Men jag tänker att det kanske är något litet fel på mej ändå. Eftersom jag grips av panikliknande känslor när något kul är över. Jag vill liksom att det ska vara roliga hattar hela tiden, varje dag och alltid. Även om de roliga hattarna förmodligen inte skulle vara så roliga efter månader av roliga hattar... Om det ständigt vore pure happiness kanske jag inte skulle uppskatta lyckan så som jag gjorde under helgen. Eller?!
Nu blir det djupt (enligt mina mått mätt).
The Secret, boken ni vet, som handlar om Lagen om attraktion. Dvs "det jag tänker det får jag". Om det jag tänker är positivt alltså.
Ett exempel:
Om jag vill ha en ny bil. Då måste jag först vara tacksam för den bil jag har och uppskatta den för att den funkar och tar mej dit jag vill. Så ska jag sedan tänka och se framför mej hur jag har den där nya bilen och hur jag känner mej när jag kör den. Det funkar INTE att tänka NÄR jag får den utan ATT jag HAR den. Till slut kommer jag alltså få den där bilen eftersom det är vad jag tänker och känner. Alla tankar jag skickar ut i universum kommer tillbaka till mej i bilder och dessa bilder är alltså mitt liv. Jag får INTE tänka "usch, nu har jag inga pengar" för då sänder jag ut "inga pengar" och det är vad som blir mitt liv.
Got it?!
Nähä...
Läs boken!!!
Jag gjorde det och både jag och maken var peppade. Faktum är att vi fick det mesta vi tänkte. Men senare kom vi in i en mindre rolig period och våra tankar blev negativa och vips så var det inte lika bra längre.
Då är ju bara frågan;
Hur i hela helvetet vänder jag på mina negativa tankar?! När jag står där med trasig bil, hungrig unge, kissnödig hund och redan är en kvart försenad. Hur kan tanken "tack för att jag inte är magsjuk" få mej att inse att livet inte är så illa ändå?! Jag har verkligen svårt med det. Det känns som om jag skämtar. Men det kanske är det som är grejen. Hjärnan uppfattar inte ironin utan blir faktiskt tacksam och glad över att jag inte är magsjuk.
Jag försöker:
- Kontot är tomt efter festligheterna.
Blir:
- Tack för att jag har kylen är full av matrester så att jag inte behöver storhandla innan lön!
- Golvet i hallen har spruckit.
Blir:
- Tack för att vi har en hall!
- Jag kan inte andas på nätterna av allt snor.
Blir:
- Tack för att min mamma kan skriva ut Rinexin.
- Geisha är ouppfostrad.
Blir:
- Tack för att min hund är den snällaste och gladaste i världen.
- Mitt ansikte är fullt med utslag igen.
Blir:
- Tack för att det finns smink.
Och när jag nu läser igenom alla dessa löjliga "problem" så inser jag faktiskt att jag borde sätta på mej en rolig hatt och förstå att vardagen också har its silverlining.
Gud, så äckligt käckt och pretentiöst. När jag egentligen vill vara patetisk, ledsen och nedstämd.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att min dag blev så lugn och skön!
Jag gråter...
Jag gråter. Hela tiden och för allt. Jag gråter för hur fin får fest blev. Jag gråter för vilken underbar dag jag hade. Jag gråter för hur stolt jag är över min familj och mina vänner. Vidare gråter jag för hur fin jag kände mej, för hur glad jag är över att Johan är MIN, för hur helt fantastiskt rolig festen var, för hur fin dukningen var, för den goda maten, för alla helt underbart roliga tal, för musiken vi dansade till, för spriten som räckte till alla, för duktiga flickor som serverade och för...I could keep going. Men jag måste sluta räkna upp allt jag gråter över för nu gråter jag igen.
Det som är jobbigast att gråta över är tomheten efter allting. Mitt huvud har varit fullt av så mycket så länge. Vårt hus har varit väl besökt under den senaste veckan och förväntningarna har inneburit fjärilar i magen. Just nu finns inte så mycket kvar någonstans. Jag är trött och alldeles för känslosam för mitt eget bästa. Det är så tyst överallt. Till och med i mitt huvud :) Inga röster som förmanar allt vad som bör förberedas. Telefonen är spöklikt tyst. Ingen bröllopsväsrdinna som ringer och frågar och vill veta. Heller inga gäster som undrar över boende.
Vad som är bra är att stressen ej längre existerar. Heller inte det dåliga samvetet över hund och barn som kommit en aning i kläm då mamma varit upptagen med tusen andra sysslor. Johan är lugnare. Huset är inte längre fullt med ofärdiga festprogram som pockar på uppmärksamhet och vill bli färdiga. Kylen däremot är FULL av mat och gott fika som kommer att räcka tills lönen kommer :)
Nu har jag så många fina minnen att tänka på. Hur fin jag kände mej. Hur glad och tacksam jag är över alla som funnits där och gjort vår dag till något vi aldrig, aldrig kommer att glömma.
Malin sjöng så otroligt fint för oss. Och nu kan jag ju avslöja vad :) Mitt val, Bed of roses. Johans val, Like a rolling stone. Så fint ljöd hennes röst att tårarna rann. Tack, du fina vän!
Jag gjorde det!!! Jag sjöng också! För min Johan. Vår låt som får mej att minnas hur jag kände första gången jag var hos honom. Första gången jag kände mej lugn och lycklig på mycket länge. Låten heter "Two" och är skriven av Ryan Adams. Så fin jag alltid får gåshud när jag hör den. Annica och Malin gjorde sången tusen gånger vackrare med sina stämmor i bakgrunden och Stefan spelade så fint på gitarren. Helt perfekt!
Talen som hölls var så roliga och fulla med betydelsefulla sanningar :) Gud, som jag skrattade! Cissi, sluta som tolk och ring Parlamentet. Du kan ju bli kollega med Björn! Alla ni vänner som sa något hade precis precis fångat vår tid tillsammans. Jag kommer att minnas varje ord!!!
Tiden flög fram och jag blev kall av besvikelse när klockan plötsligt var två. Jag ville fortsätta dansa och prata med alla! Jag ville inte åka. Fastän hotellrummet lockade hade jag helst stannat kvar hela natten och aldrig låtit någon lämna festen :) Men det var mysigt att få ha Johan för sej själv också :) Jacuzzi och champagne blev till Sibyllahamburgare och snabbt bad för att sedan stupa i säng. Nåja...efter några timmar iaf ; )
Dagen efter vid frukosten ligger tidningen där och visar en så fin bild på mej att jag vill gråta. Jag vill tillbaka till lördagen och till min frisör som flätade in döskallar i mitt hår. Jag vill återigen att Malin ska komma in med bubbelvin i högsta hugg och jag vill göra om hela lunchen och sminkningen.
Alla ni som var med på min stora dag och alla ni som stått ut och lyssnat till mitt tjat och framförallt till Rosie som fixat med jobb och stöttat i klädval...tusen och åter tusen tack för att ni finns!!! Ni anar inte min djupa tacksamhet och glädje inför vad jag äger i livet.
Nu kan jag inte skriva längre för jag gråter och tårarna skymmer sikten :)
Behöver jag ens skriva en tacksamhetstanke...?
Pressat schema
Jodå. Ovanstående aktivitet använde jag min dyrbara bröllops-planeringstid till. Sjukt, om ni frågar mej. För varför?! Om jag inte ens bemödat mej med en liten dammtorkning sedan vi flyttade in, då undrar jag varför jag helt plötsligt anser detta vara av större vikt än min en-gång-i-livet fest. Sen har jag också the nerv att uppmana Johan om vad som borde (läs: SKALL) göras innan USA- gästerna dyker upp på torsdag kväll. Förmodligen kommer de titta i vartenda skåp och låda. NOT!
Nåväl, rent har vi det iallafall.
Men inte så snygg, är jag. Och egentligen borde ju det vara det viktigaste i detta kritiska läge. The dramqueen has spoken! Faktum är att jag fortfarande ser ut som en tonåring i ansiktet med röda fläckar och finnar. Nu börjar jag på allvar oroa mej för hur sminkösen ska lösa detta. Tack snalla Cissi för ditt stöd. Så om du kunde byta plats med Johan under middagen... Eller inte. För du har inte hälften av alla fläckar, hudförändringar och finnar som jag har!
Jag är på väg till stan. För att köpa sexiga trosor samt bh. På kroppen är iallafall huden slät. Alltid något. Jag ska gå in på en underklädesavdelning och be dem hjälpa mej. Jag måste få push! Dom måste liksom upp om jag ska bli både rockig och sexig på samma gång. Sen vet jag egentligen inte varför jag ska bemöda mej med att inhandla nytt. Kommer Johan ens SE att de är nya? I mitt huvud har vi förmodligen druckit en del och förhoppningsvis (syster Sofia kan sluta läsa nu!) ska dessa klädesplagg inte sitta i vägen alltför länge ;)
Nu till en nyhet. Lokaltidningen vill göra ett repotage om min (Gud, hur svårt kan det vara! Jag menar VÅR) stora dag. Kul, tänker jag, som pinsamt nog gillar när all eyes are on me :) Fast jag vet egentligen inte vad det skulle vara för intressant med min dag fram till festen. Vad vill dom mej, liksom?
Jag tänker löpsedel:
" SORRY, KILLAR! NU ÄR HON UPPTAGEN FÖR ALLTID."
Det blir nog:
" Hon gifter sej i svart. Kan det vara riktigt?!"
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att jag inte kastade datorn i väggen igår kväll!
Oh, my God!
Jag varken vet, kan eller vill något om/med skor. Jag har dem på fötterna. And I think that´s all I have to say about that. Var är Zara när jag behöver henne?! Hon som alltid har snyggast matchande skor/stövlar/pumps och allt vad det heter. Hon som till och med drömmer om skor. Hon finns definitivt inte här i Sjöboviken och hjälper en lätt försåndshandikappad frun. Å, nej. Jag är helt allena. Utelämnad till mitt ett tycke och smak. Och det är verkligen något att sucka över!
Min fina, fina klänning. Som jag ska ha på bröllopsfesten. Det kommer att bli den och jag. Inget annat. Jag vet inte ens vilken färg jag ska ha på strumpbyxorna. Om jag ens ska ha några! Det är knappt att jag vet vilka trosor jag ska ha. Om jag ens ska ha några. Så jag får väl lov att stå där i min fina, fina klänning utan vare sej skor, accessoarer eller underkläder. För jag vet då verkligen inte hur jag annars ska kunna lista ut vad som är snyggt och passar till mej och min fina, fina klänning.
För övrigt känns det inte vidare roligt med stress/nervösutslag i hela ansiktet. Gud, jag ser inte klok ut!!! Vad är det för nåt?! Va?! Att jag, som för tusende år sedan passerat tonåren, ska få finnliknade utslag fulla nyllet. Så här innan The Big Day. Jag får lov att ta mej råd att uppsöka en hudterapeut. För så här kan jag inte se ut. Och när jag väl är inne på den banan kan jag lika gärna uppsöka en stilakut, en antistresscoach och en så-här-gör-man-för-att-släppa-kontrollen-you-freak psykolog.
Helt enkelt:
Jag ser fan inte klok ut!!!!
Och jag menar det verkligen.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att jag fortfarande har en date till festen!
Ganska så äckligt!
Det ÄR faktiskt det! Kan vara att det sistnämnda är aningen smärtsammare och kanske är det en orimlig jämförelse. Men jag står fast vid vad jag tycker.
Helgen har varit fylld av kräk.
Ni vet, sekunderna innan man bara MÅSTE spy. När illamåendet är så vidrigt att man vill dö. Då känner jag det som jag gjorde när en krystvärk var på väg under min förlossning. Hela kroppen dras samman och det finns inget att göra, annat än att följa med och kräkas/krysta ut det som måste ut. Sen när det är över, då borde man känna sej lättad och vila en stund. Men istället ligger jag och har ångest över nästa illamående/krystvärk som is bound to come. Hann också med att fundera över hur jag skulle få in luft mellan kräkningarna eftersom jag var så täppt i näsan. Jag provade att andas genom munnen men då - VARNING FÖR ÄCKELBESKRIVNING - blåstes en del av kräket in i munnen igen.
Så det var min helg. Medan maken var på svensexa och drack sej till kräkningar.
På söndagen trodde jag att allt var över. But NOOOOO, för på natten fick jag feber och så har det varit fram till idag. Idag kan jag nästan andas och idag kan jag nästan gå tjugo steg utan att vilja dö.
Så nu när jag nästan är frisk är stressen över bröllopsfesten "välkommen" tillbaka. Två veckors planeringsjobb skall nu pressas ihop till en vecka. Till och med Johan har stresspuls. Och det har inte hänt sedan jag skrek åt honom under förlossningen att han, citat " Kunde väl för i helvete borsta tänderna!", slut citat.
Inatt somnade jag klockan tre. Hade fullt upp med att placera ut alla gäster vid borden a la om han sitter bredvid henne då blir han inte glad men om hon sitter bredvid honom då kanske dom kan prata om det men å andra sidan blir det inte bra för henne eftersom han har....etc etc.
Jag: "Johan...."
J: "Hmmmm...?"
Jag: "Jag kan inte sova..."
J: "Hmmm..."
Jag: " Jag kan inte slappna av!"
J: "Hmmmm..."
Jag: "Ska vi ha sex...?"
J: "Hmmm..."
Jag: "Vänd dej om då!"
J: " Hmmm.."
Jag: " Om vi har sex, då kan jag nog slappna av."
J: " Hmmm.."
Vi hade inte sex.
Så för att summera dagen hittills:
Jag är trött, otillfredsställd, stressad, hungrig men uppblåst, irriterad över min oförmåga att tänka ut ett bra festprogram samt GLAD över att June och Sophie flyger från USA över helgen endast för att var med på vår fest :)
Men det som är gjort är:
- Bordsplacering
- Festlokal-koll
- Något skrivet om varje gäst (ska nog ändra pappas)
- Klänning inköpt (Tack och puss M och A för en härlig dag samt bra smakråd och Tack bästa kusinerna för mysig lunch!)
- Frisörbesök för att planera hur håret ska se ut
- Två tjejer som ska servera under festen är bokade
Jag har också lugnat min hunduppfödare genom att ögonlysa Geisha. Hennes kullbror har drabbats av PRA (är inte det en ny lag?) i ögonen. Lyckligtvis inte min goding men tydligen hade hon PPM (pensionfond, eller?!) på iris - iris (varför 2 ggr?). Jag hann inte ens bli upprörd och orolig över det faktum att min hund kanske kunde bli blind inom kort. Det säger ganska mycket om hur stressad jag känner mej. Eller så säger det ganska mycket om vilken usel matte jag är...?!
Tips ang. festprogram tages tacksamt emot! Anything! Please!
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att hela familjen börjar blir friskare!
