I nöd och lust.
"Jag tager Dig Johan att älska i nöd och lust."
Klart jag gör! Men Jösses så mycket enklare det är att älska någon i lust! När man är kåt, glad och tacksam. Och när man är frisk!
Jag är inte frisk. Jag har feber och ont i halsen. Absolut inte något livshotande men ändock ett tillstånd som är allt annat än skönt och lyckligt. Jag sover som en kratta eftersom allt snor fastnar i näsan och stoppar upp all luft. Därav tröttheten. Jag orkar knappt resa mej ur soffan om jag inte tagit alvedon på en stund. Därav förfallet här hemma. Jag är hungrig men vill inte äta på grund av svullen hals. Därav slarvigt lagad mat.
Allt detta leder till STOR irritaion hos mej på ALLT min make gör och inte gör. Jag är så trött och sliten att jag vill slå honom när han gör "fel". Självfallet inser jag att problemet ligger hos mej men jag har dessvärre inget bra recept som snabbt kan lindra allt det arga i mej. Jag är för det mesta tyst. Gör det jag ska. Säger endast vad jag behöver säga och däremellan försöker jag sova.
Idag mår jag bättre och med bättreheten kommer piggheten och därmed känns allt lättare. Jag orkar laga mat utan att behöva sätta mej ner varannan minut. Jag orkar till och med duscha och bädda sängen. Lyckades även med konststycket att följa hunden ut på en kissrunda. Idag har jag inte bara suttit stilla på golvet och låtit Lilleman hämta alla leksaker. Jag har själv följt honom till hans rum och lekt!
Jag känner att allt det pigga är på väg tillbaka. Känner mej sugen på olika maträtter och lääääängtar efter frisk luft. Det bådar gott!
Snart tar lusten över igen och då är allt lättare. Och roligare. Och skönare. Och härligare.
Och definitivt lättare för Johan att minnas varför han gifte sej med mej!
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att jag snart känner mej friskare!
Klart jag gör! Men Jösses så mycket enklare det är att älska någon i lust! När man är kåt, glad och tacksam. Och när man är frisk!
Jag är inte frisk. Jag har feber och ont i halsen. Absolut inte något livshotande men ändock ett tillstånd som är allt annat än skönt och lyckligt. Jag sover som en kratta eftersom allt snor fastnar i näsan och stoppar upp all luft. Därav tröttheten. Jag orkar knappt resa mej ur soffan om jag inte tagit alvedon på en stund. Därav förfallet här hemma. Jag är hungrig men vill inte äta på grund av svullen hals. Därav slarvigt lagad mat.
Allt detta leder till STOR irritaion hos mej på ALLT min make gör och inte gör. Jag är så trött och sliten att jag vill slå honom när han gör "fel". Självfallet inser jag att problemet ligger hos mej men jag har dessvärre inget bra recept som snabbt kan lindra allt det arga i mej. Jag är för det mesta tyst. Gör det jag ska. Säger endast vad jag behöver säga och däremellan försöker jag sova.
Idag mår jag bättre och med bättreheten kommer piggheten och därmed känns allt lättare. Jag orkar laga mat utan att behöva sätta mej ner varannan minut. Jag orkar till och med duscha och bädda sängen. Lyckades även med konststycket att följa hunden ut på en kissrunda. Idag har jag inte bara suttit stilla på golvet och låtit Lilleman hämta alla leksaker. Jag har själv följt honom till hans rum och lekt!
Jag känner att allt det pigga är på väg tillbaka. Känner mej sugen på olika maträtter och lääääängtar efter frisk luft. Det bådar gott!
Snart tar lusten över igen och då är allt lättare. Och roligare. Och skönare. Och härligare.
Och definitivt lättare för Johan att minnas varför han gifte sej med mej!
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att jag snart känner mej friskare!
Ensam
Min unge är inte hemma. Han äter, sover, leker och myser hos mormor och morfar i några dagar. Han har det toppen och har förmodligen inte ens märkt att mamma är borta. Jag har det också toppen. Klart jag har! Jag får sova hur länge jag vill, titta på film, läsa, slappa, gå på stan och aldrig planera mattider. Skönt!
Men...
Känslorna är motstridiga. Jag njuter av att få vara för mej själv. Samtidigt som jag förgås av längtan efter Lilleman. Vissa stunder vill jag kasta mej i bilen och gasa ända till Dalarna bara för att få se hans fina ansikte och pussa hans goa mun. Andra stunder ligger jag utsträckt i soffan och undrar om jag ska åka och köpa pizza eller om jag ska hoppa över maten och sova istället. Det är ljuvligt att få rå om sej själv och inte tänka på någon annan. Göra allt i tysthet och sakta mak.
Men..
Att vara fri och bara ha sej själv att tänka på har fölorat sin forna glans. Visst är det underbart att få andas ensam en stund. Men bara för en stund. För om jag andas ensam för länge tar luften slut. Då känns det som om jag ska kvävas och då grips jag av panik. Då behöver jag min älskade unge igen. För då vill jag andas med honom och sluta tänka på mej själv. Då vill jag finnas för honom och ge honom det han behöver. Då struntar jag i sömn, filmer, böcker och alla andra förströelser. Då vill jag vara mamma igen. Mamma till min lilla pojke.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för all kärlek i mitt liv!
Men...
Känslorna är motstridiga. Jag njuter av att få vara för mej själv. Samtidigt som jag förgås av längtan efter Lilleman. Vissa stunder vill jag kasta mej i bilen och gasa ända till Dalarna bara för att få se hans fina ansikte och pussa hans goa mun. Andra stunder ligger jag utsträckt i soffan och undrar om jag ska åka och köpa pizza eller om jag ska hoppa över maten och sova istället. Det är ljuvligt att få rå om sej själv och inte tänka på någon annan. Göra allt i tysthet och sakta mak.
Men..
Att vara fri och bara ha sej själv att tänka på har fölorat sin forna glans. Visst är det underbart att få andas ensam en stund. Men bara för en stund. För om jag andas ensam för länge tar luften slut. Då känns det som om jag ska kvävas och då grips jag av panik. Då behöver jag min älskade unge igen. För då vill jag andas med honom och sluta tänka på mej själv. Då vill jag finnas för honom och ge honom det han behöver. Då struntar jag i sömn, filmer, böcker och alla andra förströelser. Då vill jag vara mamma igen. Mamma till min lilla pojke.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för all kärlek i mitt liv!
Bon Jovi rocks!
Nä, men alltså God, damn it! Jag är som en satans tonåring. Verkligen!
Jag har en idol. Bara det, liksom.
" Hej Jon Bon Jovi!
Jag är en tjej på 31 jordsnurr som bor i Sverige. Jag har varit med i din fanclub i 15 år nu. Jag tycker att du är as-snygg och jag undrar om jag kan få din autograf. Kan jag det?
Hoppas att någon kan översätta mitt brev till dej. Jag är inte så bra på engelska. Men jag skulle inte ha något emot att flytta till USA ;)
Hälsningar
Snygg-svenskan (jag heter egentligen Christin och du kan få mitt telefonnummer om du vill)
PS. I love you! DS "
Skulle kunna vara så. Nu är det inte det. Eller inte precis så iallafall.
Men...
Jag är helt gaaaaaalen i Jon Bon Jovi. Tycker att han är så satans het! Jo, jag gillar musiken också. Men HAN!
Jag är lite mobbad för detta. Att jag har en idol vid min aktade ålder. But I can´t help it! Jag är hopplöst förälskad i Jon och Bon Jovis musik. Kommer nog alltid att vara oxå...
Maken skrattar och läste högt för mej ur sin musiktidning:
"Jon Bon Jovi, pin-up or poet?"
Jag blev upprörd och undrade hur man kunde ställa en sådan fråga i ett seriöst musikmagasin. Poet såklart!!! Och musiker! Och snygg! Och sexig!
Maken bara ler och ser på mej med lilla-gumman-jag-älskar-dej-ändå blicken.
Fnys!
Idag när jag och Lilleman lyssnade på Have a nice day-skivan, fick han syn på omslaget och började bläddra i det. Så pekade han på Jon och utbrast: "Pappa!"
Jag fick tårar i ögonen när jag insåg att jag nästan gift mej med Jon Bon Jovi!
Och det säger jag dej C! Jag har INTE gift mej med Joey Tempest!!!
Jag har en idol. Bara det, liksom.
" Hej Jon Bon Jovi!
Jag är en tjej på 31 jordsnurr som bor i Sverige. Jag har varit med i din fanclub i 15 år nu. Jag tycker att du är as-snygg och jag undrar om jag kan få din autograf. Kan jag det?
Hoppas att någon kan översätta mitt brev till dej. Jag är inte så bra på engelska. Men jag skulle inte ha något emot att flytta till USA ;)
Hälsningar
Snygg-svenskan (jag heter egentligen Christin och du kan få mitt telefonnummer om du vill)
PS. I love you! DS "
Skulle kunna vara så. Nu är det inte det. Eller inte precis så iallafall.
Men...
Jag är helt gaaaaaalen i Jon Bon Jovi. Tycker att han är så satans het! Jo, jag gillar musiken också. Men HAN!
Jag är lite mobbad för detta. Att jag har en idol vid min aktade ålder. But I can´t help it! Jag är hopplöst förälskad i Jon och Bon Jovis musik. Kommer nog alltid att vara oxå...
Maken skrattar och läste högt för mej ur sin musiktidning:
"Jon Bon Jovi, pin-up or poet?"
Jag blev upprörd och undrade hur man kunde ställa en sådan fråga i ett seriöst musikmagasin. Poet såklart!!! Och musiker! Och snygg! Och sexig!
Maken bara ler och ser på mej med lilla-gumman-jag-älskar-dej-ändå blicken.
Fnys!
Idag när jag och Lilleman lyssnade på Have a nice day-skivan, fick han syn på omslaget och började bläddra i det. Så pekade han på Jon och utbrast: "Pappa!"
Jag fick tårar i ögonen när jag insåg att jag nästan gift mej med Jon Bon Jovi!
Och det säger jag dej C! Jag har INTE gift mej med Joey Tempest!!!
Om jag hade bloggat tidigare...
Om jag hade bloggat för 15 år sen:
" Åh...buääää, buhuhuuuuuu! Jag vill döööö! Dö, dö, dö! Jag är kär i min bästa väns kille! Kär alltså! Så jävla kär att jag kräks! Men jag vet ju att det är fel. Att jag inte får göra något annat än att titta och drömma. För dom är ju ihop! Idag hjälpte han mej med matten. Jag satt i bibblan på den platsen dit jag vet att han brukar gå. Och han kom. Och satte sej mittemot mej. Och frågade om han skulle hjälpa. Jag sa ja och verkade extra korkad för att han skulle sätta sej bredvid mej och förklara bättre. Och längre...
Han har ringt! Yes! Han har faktiskt ringt! Och han säger att det är slut mellan honom och henne. Jag är så glad att jag inte kan äta.
Hon har ringt. Min bästis alltså. Och hon gråter och är förtvivlad. Han har gjort slut och hon fattar inte varför. Jag skäms.
Han som jag är kär i. Han har en bästa vän som ringde mej idag. Den bästa vännen är trevlig men jag gillar honom inte så värst mycket. Iallafall så sa han att han var kär i mej och ville gå på bio. Jag ville bara dö!
Han har ringt igen!!! Jag är så kär! Vi är kära båda två. Men våra bästa vänner är kära i oss.
Livet är så spännande. Och allt detta krångel och allt det förbjudna gör att jag vill ännu mer! Jag är en hemsk människa!
Han tog min oskuld..."
Om jag hade bloggat för tio år sen:
Jag: " Jag tror att jag är kär..."
C: " Det vet jag väl."
Jag: " Nej, du vet nog inte."
C: " Jo, jag vet. I henne..."
Jag: " Hur fan vet du det?!"
C: " Om inte jag hade pojkvän hade JAG varit kär i henne!"
En tjej! Jag är kär i en tjej! Men jag är ju inte lesbisk! Jag vet inte ens hur man ligger med en tjej. Men gud, jag vill ju ligga med henne! Men hon är ju för fan min lärare!
Jag blev av med min oskuld för andra gången.
Om jag hade bloggat för fem år sen:
"Jag bara gråter. Det är det enda jag gör. Floder av tårar. Min mage gör ont. Min kropp värker. Jag kräks för att jag mår illa. Mår illa av hur jag lever. Jag vet att han inte är snäll. Jag vet att han behandlar mej som skit. Och jag vet, jag vet!!!! Jag vet att jag måste lämna honom. Mamma gråter. Pappa gråter. Mina vänner gråter. Alla vill att jag ska komma hem. Alla tycker att jag är en idiot som stannar kvar. Ingen fattar hur svårt det är. Hur helvetes jävla svårt det är att kliva på planet. För jag vill inte! Jag vill inte till Sverige! Jag vill inte ha mitt jobb tillbaka! Jag vill inte bo i en lägenhet i äckliga, fula Sverige! Jag vill vara här. Här eller någon annanstans. Bara han finns hos mej. Även om han är elak. Ibland bara. Och jag vet ju varför han är det. Det är ju inte så lätt för honom heller. Men det fattar ingen. Ingen förstår min kärlek. Ingen förstår att jag älskar fast jag inte borde. Jag bara gråter. Gud, hjälp mej, ber jag. Fast jag inte ens tror på Gud.
Denna gång fanns ingen oskuld att ta. Men han tog allt annat..."
" Åh...buääää, buhuhuuuuuu! Jag vill döööö! Dö, dö, dö! Jag är kär i min bästa väns kille! Kär alltså! Så jävla kär att jag kräks! Men jag vet ju att det är fel. Att jag inte får göra något annat än att titta och drömma. För dom är ju ihop! Idag hjälpte han mej med matten. Jag satt i bibblan på den platsen dit jag vet att han brukar gå. Och han kom. Och satte sej mittemot mej. Och frågade om han skulle hjälpa. Jag sa ja och verkade extra korkad för att han skulle sätta sej bredvid mej och förklara bättre. Och längre...
Han har ringt! Yes! Han har faktiskt ringt! Och han säger att det är slut mellan honom och henne. Jag är så glad att jag inte kan äta.
Hon har ringt. Min bästis alltså. Och hon gråter och är förtvivlad. Han har gjort slut och hon fattar inte varför. Jag skäms.
Han som jag är kär i. Han har en bästa vän som ringde mej idag. Den bästa vännen är trevlig men jag gillar honom inte så värst mycket. Iallafall så sa han att han var kär i mej och ville gå på bio. Jag ville bara dö!
Han har ringt igen!!! Jag är så kär! Vi är kära båda två. Men våra bästa vänner är kära i oss.
Livet är så spännande. Och allt detta krångel och allt det förbjudna gör att jag vill ännu mer! Jag är en hemsk människa!
Han tog min oskuld..."
Om jag hade bloggat för tio år sen:
Jag: " Jag tror att jag är kär..."
C: " Det vet jag väl."
Jag: " Nej, du vet nog inte."
C: " Jo, jag vet. I henne..."
Jag: " Hur fan vet du det?!"
C: " Om inte jag hade pojkvän hade JAG varit kär i henne!"
En tjej! Jag är kär i en tjej! Men jag är ju inte lesbisk! Jag vet inte ens hur man ligger med en tjej. Men gud, jag vill ju ligga med henne! Men hon är ju för fan min lärare!
Jag blev av med min oskuld för andra gången.
Om jag hade bloggat för fem år sen:
"Jag bara gråter. Det är det enda jag gör. Floder av tårar. Min mage gör ont. Min kropp värker. Jag kräks för att jag mår illa. Mår illa av hur jag lever. Jag vet att han inte är snäll. Jag vet att han behandlar mej som skit. Och jag vet, jag vet!!!! Jag vet att jag måste lämna honom. Mamma gråter. Pappa gråter. Mina vänner gråter. Alla vill att jag ska komma hem. Alla tycker att jag är en idiot som stannar kvar. Ingen fattar hur svårt det är. Hur helvetes jävla svårt det är att kliva på planet. För jag vill inte! Jag vill inte till Sverige! Jag vill inte ha mitt jobb tillbaka! Jag vill inte bo i en lägenhet i äckliga, fula Sverige! Jag vill vara här. Här eller någon annanstans. Bara han finns hos mej. Även om han är elak. Ibland bara. Och jag vet ju varför han är det. Det är ju inte så lätt för honom heller. Men det fattar ingen. Ingen förstår min kärlek. Ingen förstår att jag älskar fast jag inte borde. Jag bara gråter. Gud, hjälp mej, ber jag. Fast jag inte ens tror på Gud.
Denna gång fanns ingen oskuld att ta. Men han tog allt annat..."
Lycka är...
" Det är inte hur man HAR det utan hur man TAR det. "
Fint uttryck, det där. Aningens irriterande i vissa fall but still. Det har sin poäng. Alltså man kan ju faktiskt välja hur man ser på saker och hur man reagerar på händelser. Kanske inte så lätt i stundens hetta men jag är helt övertygad om att man kan träna sej på att välja sina reaktioner.
För ärligt talat. Visst kan små vardagsbekymmer vara ack så tunga att bära men om man sätter dem i relation till värre saker, tenderar de att blekna i jämförelse.
Som härom dagen.
Jag vaknade och mådde uselt. Ont i halsen, kramp i magen och snor i näsan. Bredvid mej låg en arg unge som ICKET kunde vänta en sekund med att börja dagen. Bredvid sängen stod vovven och viftade på svansen med jag-är-kissnödig-och-måste-ut-nu blicken och innan jag ens hunnit slänga ena benet över sängen kom jag på att jag skulle jobba (mycket, mycket trist uppdrag) och sedan städa/tvätta/laga mat. Guuuud, vad jag ville dra täcket över huvudet, be maken ringa och sjukskriva mej och själv ta föräldraledigt, gå ut med hunden, ge ungen mat, städa, tvätta och däremellan servera mej te och macka i sängen.
Men jag betedde mej vuxet och steg såklart upp, tog en alvedon, duschade, fixade frukost och åkte sedan till jobbet. Om än lite surt...
Men i bilen blev jag arg på mej själv för mina negtiva tankar. För att jag snäst åt maken att jag citat "faktiskt mår JÄTTE dåligt" och för att jag skällt på hunden när hon blev för glad.
Så jag satte mitt liv i relation till annat. Och kom fram till hur lyckligt lottad jag är som BARA är förklyld, trött och grinig.
För... Det hade kunnat var mycke´ värre! (läses på dalmål)
Jag är BARA förkyld och alvedon finns att tillgå. Jag har ett jobb. Jag har ljuvlig familj och ett fint hem. Jag har pengar till mat och kläder. Jag kan vara mammaledig läääänge. Jag har vänner som är roliga, underbara och härliga. Jag har föräldrar och svärföräldrar som bråkar om att få ta hand om min lilla unge. Jag har syskon som alltid ställer upp. Och jag får snart fira jul med dem jag älskar mest av alla :)
Jag har ett nytt nyårslöfte. För att må bättre och för att sluta hänga upp mej på löjliga småsaker.
Mitt nyårslöfte:
Att välja se saker från den ljusa sidan.
Alltså:
Always look on the bright side of life.
Med andra ord:
Se det jag HAR och strunta i vad jag saknar.
So to sum up:
Att se glaset som halvfullt och INTE halvtomt.
I can keep going...
Nä, okej. Tänkte väl det. Lite over the top kanske :) Men det var meningen.
För jag behöver verkligen tänka om! Jag vill vara en bra förebild för Lilleman. Och jag vill vara en fru som faktisk är härlig att leva med och en vän som man vill umgås med.
Till er som kommenterar min blogg:
Jag blir så lycklig och glad :) Ni är underbara som tycker saker om vad jag skriver!!! TACK!!!
Julkort är mysiga. Ibland...
I Kickis fantasi:
En hund, en ettåring ska bli ett fint julkort. Lilleman sitter i pulkan på var baksida. Det är gnistrande snö och vår vackra svarta hund sitter fint bakom pulkan med nyfiken blick och är så där fin som bara hon är. Lilleman skrattar och Geisha hänger INTE med öronen. I bakgrunden syns hästarna i hagen. Kortet framkallas och Kicki pysslar. Kortet blir juligt och fint och hela släkten får tårar i ögonen när de öppnar kuvertet.
I Kickis verklighet:
En hund, en ettåring ska bli ett fint julkort. Lilleman sitter i pulkan på vår baksida. Det är visserligen snö men jorden (som borde vara gräs vi det här laget) lyser igenom brun och tråkig. Bakom pulkan sitter Geisha med sur min och hängande öron. Lilleman är aningen arg och försöker krypa ur pulkan under tiden som Geisha hellre vill springa och hämta pinnen som ligger en bit bort. Hästarna i bakgrunden har för längesen försvunnit ur bild längst bort i hagen och Kicki skriker på maken att han ska, citat: " För i helvete säga åt hunden att sitta still och lyfta blicken!!!" Kicki framkallar och pysslar. Framkallningen blir lika bedrövlig som motivet och pysslet går i samma stil. Släkten får tårar i ögonen av medlidande för hur misslyckat "julkortet" blev.
Jag som äntligen har en fin familj att visa upp...
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för mina och Johans föräldrar som ALLTID kommer att vår familj är fin :)
En hund, en ettåring ska bli ett fint julkort. Lilleman sitter i pulkan på var baksida. Det är gnistrande snö och vår vackra svarta hund sitter fint bakom pulkan med nyfiken blick och är så där fin som bara hon är. Lilleman skrattar och Geisha hänger INTE med öronen. I bakgrunden syns hästarna i hagen. Kortet framkallas och Kicki pysslar. Kortet blir juligt och fint och hela släkten får tårar i ögonen när de öppnar kuvertet.
I Kickis verklighet:
En hund, en ettåring ska bli ett fint julkort. Lilleman sitter i pulkan på vår baksida. Det är visserligen snö men jorden (som borde vara gräs vi det här laget) lyser igenom brun och tråkig. Bakom pulkan sitter Geisha med sur min och hängande öron. Lilleman är aningen arg och försöker krypa ur pulkan under tiden som Geisha hellre vill springa och hämta pinnen som ligger en bit bort. Hästarna i bakgrunden har för längesen försvunnit ur bild längst bort i hagen och Kicki skriker på maken att han ska, citat: " För i helvete säga åt hunden att sitta still och lyfta blicken!!!" Kicki framkallar och pysslar. Framkallningen blir lika bedrövlig som motivet och pysslet går i samma stil. Släkten får tårar i ögonen av medlidande för hur misslyckat "julkortet" blev.
Jag som äntligen har en fin familj att visa upp...
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för mina och Johans föräldrar som ALLTID kommer att vår familj är fin :)
Den fruktade 5-minuters metoden.
Med risk för arga kommentarer skriver jag detta inlägg.
Tidningen Mama har en hemsida där det finns en rubrik som heter Mama Debatt. Där diskuteras allt som har med föräldraskap att göra och jag tycker det är himla intressant att följa vissa diskussioner.
Men...
Nu sitter jag här och är så upprörd att jag fått ont i stjärten (jag brukar få ont där om jag blir upprörd eller arg). Orsaken till min frustration är debatten om 5-minuters metoden. Vissa inlägg vill jag spränga! Jag blir gaaalen på folk!
Först:
Min åsikt är av denna att alla gör som de vill. Jag utgår ifrån att de flesta vill sina barns bästa. Sen kan man alltid ha intressanta diskussioner med andra föräldrar som gör annorlunda än man själv.
BUT... A VERY BIG BUT!
Man skriver INTE att andra inte borde få vara föräldrar bara för att de gör på ett sätt som inte passar en själv!!! Sådant går bort, bort, bort (ville gärna skriva fet-bort men jag insåg snabbt att det lät väldigt pubertalt)!
För att kort summera debatten:
Vi som använder oss av 5-minuters metoden vill att våra barn ska känna sej trygga med att somna ensamma. Vi nattar våra barn och låter dem själva somna in. Om de sedan är oroliga återvänder vi med jämna mellanrum och pratar lugnt och smeker eller pussar sedan lämnar vi återigen rummet.
Detta är, enligt vissa, att överge sitt barn. Att låta barnet somna själv är bara ett sätt för att få vuxentid och i och med detta menar några att "5-minuters föräldrar" inte borde skaffa barn. De hävdar att de barn som somnar själva har "gett upp" för de vet att deras föräldrar har lämnat dem så det är ingen idé att protestera. Att låta sitt barn skrika är att överge sitt barn och det är inte biologiskt normalt och blablabla...
Grow up!!!
Jag fattar inte hur man kan säga så till andra människor. Skulle jag vilja att mitt barn känner sej övergiven? Skulle min tid vara viktigare än min son? Skulle jag låta mitt barn må dåligt för att jag vill titta på teve eller vad det nu menas med vuxentid?
Guuuud, vad arg jag är på de som insinuerar detta!!! Arg, arg, arg är jag!
Jag är så arg att jag måste sänka mej till deras nivå och skriva ett barnsligt försvarstal!
Hörrni! Ni som tycker att ni är så bra föräldrar att ni anser er själva kunna bedöma vilka som INTE är det! Det ska jag säga er att:
Jag vill INTE ha ett barn som känner sej orolig direkt jag inte syns. Jag vill INTE att min son ska vara beroende av mej för att koppla av. Jag VILL han ska tycka att hans egen säng är mysig och trygg. Jag VILL att han ska veta att vi finns även om vi inte syns. Jag VILL ha tid för mej själv för att kunna ge 100% till mitt barn när jag är vaken. Jag VILL älska med min man i en säng utan "besök". Jag VILL sova ostört så länge som möjligt för att sedan vara en pigg, glad och närvarande mamma.
Och ALLT detta VILL jag för min sons skull! För att jag ska orka med att vara mamma, maka, vän, dotter, matte eller bara Kicki.
Så ni som tycker att jag är en usel förälder som använt den fruktade 5-minuters metoden, ni är välkomna att kommentera. För jag skulle gärna förklara ännu närmare varför jag tycker att jag gjort rätt med just MITT barn.
Till er som inte sagt er åsikt i frågan eller till er som tycker annorlunda men inte dömer andra, säger jag förlåt om jag låter arg på er. Det är jag förtås INTE!
Och för er som inte fattar något om ovanstående inlägg. Till er säger jag SORRY! För ett tråkigt mamma-inlägg!
Nu behöver jag sova. I min egen säng. Med min man.
Eller så sover vi inte... :)
Tidningen Mama har en hemsida där det finns en rubrik som heter Mama Debatt. Där diskuteras allt som har med föräldraskap att göra och jag tycker det är himla intressant att följa vissa diskussioner.
Men...
Nu sitter jag här och är så upprörd att jag fått ont i stjärten (jag brukar få ont där om jag blir upprörd eller arg). Orsaken till min frustration är debatten om 5-minuters metoden. Vissa inlägg vill jag spränga! Jag blir gaaalen på folk!
Först:
Min åsikt är av denna att alla gör som de vill. Jag utgår ifrån att de flesta vill sina barns bästa. Sen kan man alltid ha intressanta diskussioner med andra föräldrar som gör annorlunda än man själv.
BUT... A VERY BIG BUT!
Man skriver INTE att andra inte borde få vara föräldrar bara för att de gör på ett sätt som inte passar en själv!!! Sådant går bort, bort, bort (ville gärna skriva fet-bort men jag insåg snabbt att det lät väldigt pubertalt)!
För att kort summera debatten:
Vi som använder oss av 5-minuters metoden vill att våra barn ska känna sej trygga med att somna ensamma. Vi nattar våra barn och låter dem själva somna in. Om de sedan är oroliga återvänder vi med jämna mellanrum och pratar lugnt och smeker eller pussar sedan lämnar vi återigen rummet.
Detta är, enligt vissa, att överge sitt barn. Att låta barnet somna själv är bara ett sätt för att få vuxentid och i och med detta menar några att "5-minuters föräldrar" inte borde skaffa barn. De hävdar att de barn som somnar själva har "gett upp" för de vet att deras föräldrar har lämnat dem så det är ingen idé att protestera. Att låta sitt barn skrika är att överge sitt barn och det är inte biologiskt normalt och blablabla...
Grow up!!!
Jag fattar inte hur man kan säga så till andra människor. Skulle jag vilja att mitt barn känner sej övergiven? Skulle min tid vara viktigare än min son? Skulle jag låta mitt barn må dåligt för att jag vill titta på teve eller vad det nu menas med vuxentid?
Guuuud, vad arg jag är på de som insinuerar detta!!! Arg, arg, arg är jag!
Jag är så arg att jag måste sänka mej till deras nivå och skriva ett barnsligt försvarstal!
Hörrni! Ni som tycker att ni är så bra föräldrar att ni anser er själva kunna bedöma vilka som INTE är det! Det ska jag säga er att:
Jag vill INTE ha ett barn som känner sej orolig direkt jag inte syns. Jag vill INTE att min son ska vara beroende av mej för att koppla av. Jag VILL han ska tycka att hans egen säng är mysig och trygg. Jag VILL att han ska veta att vi finns även om vi inte syns. Jag VILL ha tid för mej själv för att kunna ge 100% till mitt barn när jag är vaken. Jag VILL älska med min man i en säng utan "besök". Jag VILL sova ostört så länge som möjligt för att sedan vara en pigg, glad och närvarande mamma.
Och ALLT detta VILL jag för min sons skull! För att jag ska orka med att vara mamma, maka, vän, dotter, matte eller bara Kicki.
Så ni som tycker att jag är en usel förälder som använt den fruktade 5-minuters metoden, ni är välkomna att kommentera. För jag skulle gärna förklara ännu närmare varför jag tycker att jag gjort rätt med just MITT barn.
Till er som inte sagt er åsikt i frågan eller till er som tycker annorlunda men inte dömer andra, säger jag förlåt om jag låter arg på er. Det är jag förtås INTE!
Och för er som inte fattar något om ovanstående inlägg. Till er säger jag SORRY! För ett tråkigt mamma-inlägg!
Nu behöver jag sova. I min egen säng. Med min man.
Eller så sover vi inte... :)
I suck!
Jo, men det är så kul för mej. Jättekul! Verkligen! Att jag är en sån fena på inredning. Jag är så glad för min skull! Jag är fan gladast av alla!
Ironi, mina vänner! Det enda som gör att det känns okej att verkligen suga på någonting.
Saker jag suger på (inte på det snuskiga viset!):
- INREDNING!!!
- Praktiska saker såsom sömnad (heter det så?), snickeri, lagningar av trasiga saker, glödlampsbyte, billagning etc.
- Aktiviteter som kräver tålamod.
- Att se objektivt på saker.
- Att INTE hasta vidare i livet utan att tänka efter.
- Korsord, sudoku, knep och knåp.
- Logiskt tänkande.
- Att komma ihåg att ta p-piller i rätt tid varje dag (därav Lennon).
- Att inte bli arg innan jag hunnit fatta varför jag är arg.
Ovanstående lista kan göras längre men jag har läst att man inte ska fokusera på saker man suger på. Men jag tänker att ironi kanske roar någon och därmed har jag vänt något neg till pos :) Bra va?!
Innan jul ska jag ha:
- Slutat störa mej på ful julpyntning.
- Gått ner tre kilo.
- Slagit in min vigselring till rätt storlek.
- Framkallat kort på ett BRA sätt, INTE via vår dator.
- Börjat jogga.
- Förberett mej på att inte bli irriterad på pappa på julafton.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att jag inte suger på allt!
Ironi, mina vänner! Det enda som gör att det känns okej att verkligen suga på någonting.
Saker jag suger på (inte på det snuskiga viset!):
- INREDNING!!!
- Praktiska saker såsom sömnad (heter det så?), snickeri, lagningar av trasiga saker, glödlampsbyte, billagning etc.
- Aktiviteter som kräver tålamod.
- Att se objektivt på saker.
- Att INTE hasta vidare i livet utan att tänka efter.
- Korsord, sudoku, knep och knåp.
- Logiskt tänkande.
- Att komma ihåg att ta p-piller i rätt tid varje dag (därav Lennon).
- Att inte bli arg innan jag hunnit fatta varför jag är arg.
Ovanstående lista kan göras längre men jag har läst att man inte ska fokusera på saker man suger på. Men jag tänker att ironi kanske roar någon och därmed har jag vänt något neg till pos :) Bra va?!
Innan jul ska jag ha:
- Slutat störa mej på ful julpyntning.
- Gått ner tre kilo.
- Slagit in min vigselring till rätt storlek.
- Framkallat kort på ett BRA sätt, INTE via vår dator.
- Börjat jogga.
- Förberett mej på att inte bli irriterad på pappa på julafton.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för att jag inte suger på allt!
