Jag är mörkrädd!
Natt och mörker. Mina värsta fiender. Jag är så satans mörkrädd att jag anser mej själv ha nattfobi. Kanske finns ingen sådan diagnos men i brist på kunskap om diverse psykiska störningar, tycker jag att ovanstående fobi låter rimlig.
Min rädsla har onekligen eskalerat sedan Lilleman kom till världen. I början av hans liv var jag så rädd på nätterna att jag var tvungen att byta sängplats med Johan (vi är ett sådant där par som har bestämda platser i sängen och vi (läs: jag) tycker inte att det känns okej att "switcha") så att jag låg innerst och därmed skyddad från den hemska dörröppningen. Vad tiden led kunde jag till sist byta tillbaka till min ursprungliga plats eftersom denna passade mycket bättre i amningssyfte.
Jag är en periodare. Vissa nätter slocknar jag som ett ljus och sover sedan sött hela natten utan att vakna och känna oro. Men de flesta nätter är bedrövliga. Jag sover oroligt och vaknar flera ggr och tycker mej se otäcka maskerade mördare på väg in till Lillemans rum. När jag vaknar och "ser" detta får jag panik och hjärtklappning. Jag svettas och måste ofta väcka Johan så att han kan gå och se efter om huset är fullt av mördande män.
Ta till exempel inatt.
Jag vaknade och såg en radiostyrd bil vid sidan av sängen. Tittade då ut i hallen och såg en man i röd jacka sitta på pallen och styra detta fordon. Jag fattar ju själv hur sjukt det låter, men på fullaste allvar så var det vad jag såg. Ibland hör jag någon andas som inte borde vara inne hos oss och ibland hör jag fotsteg eller andra obekanta ljud.
Jag kan erkänna att en orsak till varför jag har hund, är den att hon finns och kan varna. För då kan ju jag vara beredd att attackera mördaren som förmodligen är beväpnad med pistol eller kniv, slå ner honom/henne med karatesparkar och sedan ringa polisen. Duh!!! Eller inte. Nej, men skämt åsido. Hunden finns och skäller högt varpå jag hoppas och tror att ingen vill bryta sej in till oss. Hur snäll och glad hunden än är så låter hennes skall ganska så otäckt.
Varje kväll innan jag somnar ligger jag och intalar mej själv att Geisha finns och skyddar oss. Att ingen skulle våga bryta sej in och skada oss. Att min rädsla är obefogad och att ingenting hemskt kommer att hända denna natt heller. Sen tvingar jag mej själv att tänka på mysiga saker och direkt jag hör något tänker jag på att vi bor i ett nybyggt hus som måste "sätta sej" och därmed knäpper och låter.
För Gud! Jag vill INTE föra över mina dumma rädslor till min son! Jag vill INTE att han ska vara rädd och otrygg i sitt eget hem!
Jag har fortfarande inte sovit ensam i detta hus. Jag kan inte förstå min make som ibland sover själv flera nätter då jag, Lilleman och vovven är på besök i Dalarna. Själv! Han sover helt själv utan mej (som självklart skulle rädda honom i hotade situationer) eller vakthund.
Precis som alla andra normala människor.
Jag undrar:
Finns terapi för mitt problem?
Hundliv
Men...
SHE DRIVES ME CRAZY!!!
Jag blir ibland rädd för känslorna hon framkallar hos mej. Jag vet liksom inte varifrån min ilska kommer. Den kommer snabbt och så starkt att jag räds (högtidligt och fint ord som jag känner mej nöjd med att använda) mej själv.
Min hund gillar allehanda äckliga saker såsom bajs (helst människans), kiss, fiskrens, maskar, sopor, spyor... och därefter väljer jag att inte nämna fler hemska ting. Ovanstående uppradning av äckel har min hund som hobby att äta samt rulla sej i.
Nåväl, det gör de flesta hundar.
Men min hund. Hon! Hon! Hon gör det JÄÄÄÄÄMT! Typ nästan varje dag. Sedan hon var valp. En gång när jag var höggravid och det var stekheta sommaren (för en gångs skull) i Sverige, var hon och jag på promenad.
"När jag ser att hon viker av stigen visslar jag i pipan eftersom jag vet att en avvikning av stig betyder bajs-sök. Olydig hund som hon är då bajs finns i sikte, kommer hon ej på min signal. Istället tar hon god tid på sej och kommer två minuter senare tillbaka med toapapper fladdrandes i pälsen. Detta satt fast eftersom hela hon var täckt av, ja just det, bajs. I den stunden HATADE jag min hund. Jag var sjunde månaden och stor som ett hus. Det var varmt, jag hade ont i fogarna och det var tre km kvar hem. Hon stank!!! Jag grät."
Denna historia är bara en av hundra. Jag har ringt min uppfödare och haft en seriös diskussion om detta bajs-problem. Jag skulle vilja gå så långt som till att säga att jag ibland ångrar mitt köp av henne. Ibland vill jag sälja min hund. Ibland vill jag inte ha henne.
Hemskt, va?! Men jag blir så arg på henne. Jag hatar att duscha henne jämt. Jag hatar att behöva ha plasthandskar på när jag shamponerar henne. Och jag hatar att jag inte har ett normalt hundproblem.
Typ som:
Min hund drar i kopplet.
Eller:
Min hund kan inte gå lös.
Varför inte:
Min hund skäller på brevbäraren.
Kan till och med tänka mej:
Min hund lyder aldrig.
INTE:
Min hund rullar sej i bajs. Helst människo-bajs som är det äckligaste i hela världen!!!
Jag vågar inte ens ta kontakt med en hundpsykolog. För vad fan ska jag säga?!
" Jo, hej! Jag skulle behöva lite hjälp med min hund. Hon rullar sej i bajs. Så jag tänkte att du kunde ge mej några tips på hur jag kan få bort den ovanan. Jaha...du måste se hur hon reagerar då hon ser bajs. Jamen okej, då sätter jag mej och bajsar då. Här, blir det bra?! Jaså, inte det. Det är din trädgård, ja. Dåså, tack för mej!"
Men nu är jag inte arg. Nu ligger hon bredvid mej och sover. Idag har hon varit så där härlig som bara hon är. Lyder på minsta signal och är bara min bästa Geisha.
Idag var en bra dag. Idag så vi inget bajs.
Dagens tacksamhetstanke:
TACK för min rena hund!
Till min fina pojke...
Till dej.
Så kom du. En vecka före beräknad ankomst. En pojke. Jag trodde inte att det var sant. Jag hade fått en son! Jag som hela tiden varit säker på att få en flicka. Men vet du...? Innerst inne önskade och hoppades jag på dej. På en pojke. Men det vågade jag aldrig berätta för någon. Nu berättar jag det för dej.
Du var så liten och så fin. Så lugn och så lätt att sköta om. Du växte fort och utvecklades i rasande fart framför våra ögon. Varje liten sak du lärde dej fick det att tåras i mina ögon. Jag var så stolt! Du var min och jag kunde inte fatta min lycka att just jag fick bli DIN mamma.
Nu. Idag. Är du över 1 år. Och den finaste pojken i hela världen. Du är pigg, glad, nyfiken, lättlärd, glupsk, energisk och du ÄLSKAR bilar och motorfordon. Du är lik din pappa ibland och mej ibland. Och det är vi så stolta över. Du pratar massor. Ibland förstår vi, ibland inte :) Du springer omkring här hemma och leker med dina bilar. Vi promenerar med Geisha på eftermiddagarna och myser i ditt rum på kvällarna. Ibland hälsar vi på släktingar och vänner. Ibland går vi på stan och tar en lunch eller fika och ibland simmar vi i badhuset.
Du är alltid lika glad och nyfiken. Du är fortfarande lätt att sköta om och jag är aldrig orolig över att ta med dej någonstans. Du älskar att vara med mormor och morfar eller farmor och farfar. Det känns härligt, tycker jag. Att veta att du är trygg med andra. Att du kan vara utan mej och pappa en stund. När jag är ifrån dej längtar jag alltid efter dej. När jag är på jobbet tänker jag på dej och när jag träffar mina vänner berättar jag om dej.
Du är en så stor del av mej. En del av den jag har blivit. Jag visste att jag skulle älska dej mest av allt i världen, men känslan av samhörighet med dej känns ny och overkligt stark.
Jag är så tacksam för att du kom till mej. För att just jag får följa din väg i livet. För att du är så speciell och underbar. Och för att just DU finns.
Jag älskar dej!
Mamma
Jetlag
Ovanstående mening är mitt sista ältande över den gångna semestern.
Det snöar ute. Mjuka, mjuka snöflingor som virvlar. Vi har precis kommit in. Jag, Lilleman och hunden. Vi är så där rödmosiga om kinderna av kylan. Har just lagt Lillen och själv ska jag sätta mej i soffan med en kopp te och njuta av min favvo-tidning. Ahhh...det ljuva livet :)
Jetlag. Vem kom på det?! Jag är helt säker på att om ingen visste vad det var så skulle heller ingen lida av tidsomställing. Iallafall inte i den utsträckning som de flesta gör. Gud, jag kan inte ens titta på klockan utan att tänka att, nu är klockan minsann natt för mej. Och vips så är jag svimfärdig av trötthet. Lilleman klarar sej bäst och det bevisar mitt antagande.
Igår, på förmiddagen, var jag pigg som attans. Gick långpromenad, tvättade, fixade god lunch och lekte med Lillis. Efter lunch ville jag ut i friska luften och började klä min son. Han delade tydligen inte min uppfattning om skönheten i att få frisk luft. Galen, var han. Ålade ur mitt grepp hela tiden och skrek. Hunden stod bredvid och viftade på svansen, nöjd över att snart få komma ut. Till sist var kläderna på och vi var redo.
Lilleman: "Ba, ba, ba!"
Jag: " Vill du bajsa nu?"
Lilleman: "Ba, ba, ba!"
Jag : "Har det kommit bajs?"
Lilleman: " Ba, ba, ba!"
Ingen återvändo. Av med allt och in på toa.
Färdig och på med kläder igen.
Lilleman: " Ba, ba, ba!
Jag: "Va?!!!!"
Frågar jag en ettåring, alltså.
Lilleman: "Ba!"
Av med allt. Blöjan full. Sätter honom ändå på toa och glömmer stoppa ner snoppen bakom toaringen (konstig mening, men ni fattar, va?). Kiss över hela min jacka.
Jetlag. Om jag inte visste att klockan egentligen var kväll så skulle jag inte ha känt mej så trött och irriterad. Men gud! Hur ska man orka med?!
En timme senare var vi ute varpå Lilleman slet av sej mössa och skor hela tiden. Jag halkade på trappen. Hjulen på vagnen var tomma på luft. Det regnade snett regn rakt in i näsborrarna på oss. Och hunden åt rävbajs.
Jetlag. Jag var så satans trött! Försökte fokusera på allt bra. Mitt fina hem, min son, min hund, min man, min solbränna, mat på bordet, mina föräldrar, mina vänner etc. Men ist kom jag på mej själv att tänka på störande uttryck. Jag listade följande:
"Gud i himmelens vilda parader!"
Vem säger så?!
"Jaha, då var det roliga gjort."
Neg, neg, neg.
"Underbart är kort."
Please!
Den som väntar på nåt gott..."
Shut up, shut up, shut up!!!
"Jodå, huvudet upp och fötterna ner!"
Ärligt talat. Vem svarar så?
Kom på flera som jag inte minns nu. Tror ni att jag kände mej gladare efter den promenaden?! Oh, no. Istället närde jag min irritation och blev plötsligt irriterad på "rökisarna" i Thailand. Jag minns ju knappt ens hur de ser ut!
Lärdom av dagen:
Negativt drar till sej negativt.
Så nu har jag börjat mitt nya liv. Glada tankar och färre kalorier (inser att detta oxå är ett uttryck jag kan komma att ogilla). GI-mat lagas och Lycko-bok läses :) Så nu kan Lilleman bajsa när helst han vill och var helst han vill. Jag blir icke irriterad.
För faktiskt. Vad har jag för problem i livet? Egentligen?! Inga! Gud, inga!
Dagens tacksamhets tanke:
TACK för alla fina vänner jag har :)
Vardag i Sjöboviken
Men det gör jag ju. Jag vet. För faktiskt så gillar jag höstrusk och långpromenader med hunden. Jag gillar också frukosten här hemma och jag fullkomligt älskar min sköna stora säng med renbäddade lakan. Sen är det ljuvligt att se Lilleman fullt sysselsatt med sina gamla leksaker som helt plötsligt är nya och roliga igen. Det är också härligt att få gå omkring i varma tröjor och srumpor på fötterna.
Men det bästa av allt är att slippa höra:
"Your baby? How old? BIG!!!"
Eller:
"Boy? How old? BIG! Big papa too?"
Eller:
"Gooooood mooorning, madame! Massage today, massage? Today massage? Foot scrub? Manicure? Pedicure? Madame! Madame! Later? Later? Your baby? Boy? BIIIIIG!"
Så egentligen är det ju skönt att vara hemma också.
Flygningen hem gick utmärkt. Lilleman skötte sej exemplarisk och så även hans mamma. Det var långa timmar och återigen dåliga filmer och halvtaskig mat. Dock nya och mycket trevliga flygvärdinnor :)
Men nu när jag tittar på klockan så kan jag inte låta bli att tänka hur underbart det var. Vid den här tiden brukade Lilleman sova och vi låg på stranden med en bok. Om en timme, sissådär, gick vi till strandrestaurangen och åt lunch. Sen åkte vi till hotellet och myste vid poolen. När klockan så är läggdags i Sverige, hade vi precis duschat och myste sen en stund på rummet. Vid 23.00 här i rusket gick vi en trappa ner och klunkade i oss den första kalla goda ölen :) Sedan mysig restaurang med serverad mat!
Väl hemma igen.
Lilleman sover, hunden sover och jag sitter här och skriver. Ska ta mej till köket och laga (kan ni fatta att JAG SJÄLV måste laga) mat. Sen måste jag dammsuga och tvätta en till tvätt. Senare ut med hunden igen och istället för dagens första öl så får jag väl lov att laga lite middag (SJÄLV!!!!) till mej och sonen och ordna med matdosa till maken. Matdosa! Gud, jag är verkligen hemma igen.
Stackars, stackars mej...
Snart hemma.
Det ar sa manga som har sagt till mej att jag sakerligen kommer att tycka tva veckors semester med barn ar mer an tillrackligt. Gud, som jag onskar att de haft ratt. Skulle kunna stanna i flera veckor till. Det ar sa ljuvligt att vara med lilla familjen och inte ha nagra masten. Varje morgon vaknar vi tillsammans och ingen maste stressa ivag till ngt trakigt jobb med matdosa i hogsta hugg.
Nej, har ar det langa morgnar i sangen med bus och stoj. Sedan satter vi oss vid dukat bord och ater frukost som nagon annan lagat. Vi diskar inte ens!!! Hela dagen ligger sedan framfor oss med bad, sol, mat, lek och shopping. Jag kan bara inte fatta att nagon skulle vilja aka hem efter bara tva veckor. Jag vill ha mer av det har livet! Mer!
Men...
Anda aker vi hem om tva dagar. Flyger till kalla Sverige. Vore det inte for min goa lilla vovve sa skulle jag nog ha mer angest. Langtar massor efter henne och langa promenader for att bli av med ol-fettet!
Vi har, som jag redan tydliggjort, haft det underbart! Visst, nagra missoden. Som min och Johans snorkelresa eller flera dagars regn eller Lillemans dagar med feber eller mina dispyter med min far (som Johan och mamma desperat forsokt avblasa) eller bikinisar kopta i fel storlek. But other than that, GREAT!
Snorkelresan i kort sammanfattning:
Jag och Johan hade dragit pa det, men till sist bestamde vi oss for att aka en hel dag pa snorkeltrip. Not so fun! Det vrakte ner regn hela satans dagen och vi holl pa att frysa ihjal. Inte sag vi speciellt manga fina fiskar heller. Molnen var sa svarta att det var natt under vattnet. Det enda jag hela tiden sag var den giftiga svarta spik-fisken, som heter nagot som jag inte minns. For nar guiden visade oss en bild pa odjuret slutade jag att lyssna och greps ist av panik och det enda jag sedan letade efter var sadana spikar. Och de fanns. Hundratals! Lag dar pa botten och glodde pa mej med sina vita ogon. Johan sa att det inte hade nagra ogon, men sa sant som amen i kyrkan sa hade de som jag sag STORA vita utstaende ogon. Ja, det var val det, tror jag. Regn och farliga spik-fiskar.
Lillemans feber i kort sammanfattning:
Skramde slag pa sin mamma med feberyra samt kokhet kropp. Johan var orolig och arg pa mej for att jag var orolig.
Mina och pappas dispyter i kort sammanfattning:
Han har fel, jag har ratt. I de flesta sammanhang.
Bikinisar i fel storlek tanker jag inte ga djupare in pa for jag blir sa ledsen, ledsen.
Ikvall hoppas jag pa att vi ska hitta de presenter som ska kopas samt att Lilleman sover lugnt och blir frisk innan luftfarden. Imorgon ska vi njuta i solen (eller den som leker med L, i skuggan), ata den godaste maten pa hela resan samt ta farval av denna ljuvliga plats pa jorden!!!
Sa, ja... Vi ses val snart darhemma :)
Cigaretter i Thailand
Jag HATAR cigaretter! Speciellt sadana som riktas mot min dyrbara son, sovandes i sin vagn!
Alltsa okej, jag fattar att manga gillar sin last. Helt i sin ordning - jag bryr mej inte. Sa lange manniskor skoter sin last pa avstand fran mej och min skatt. Jag blir helt galen - far lust att fimpa ackel-ciggen i manniskans ansikte.
Idag fick jag nog!
Under flera dagar vid poolen har ett par suttit i sina solstolar och kedjerokt. Jag har varje gang gatt ivag med Lilleman for att slippa ha en son som roker en fjardedels cigg. Men idag sov lillen under det enda tradet som gav skugga och jag kunde inte flytta honom. Da sitter ful-paret (som dessutom reser med sina tva barn i sju-ars aldern) och roker samt riktar sina dodliga pinnar mot Lillemans vagn. Jag vill doda!!!
Sitter en stund och kastar arga blickar samt hogljudda suckar at ackel-parets hall men de tycks inte marka nat. Till slut mesar jag ur och vander mej till Johan.
Argt...
- Vi gar! Jag vill inte att L ska sova i all rok!
Bryskt drar jag ivag vagnen och angrar mej i samma stund! Fan! Jag skulle ha sagt nat! Inte arg eller surt. Mer vuxet och kanske lite praktigt sadar. Men nej, da. Nar det val kommer till kritan ar jag en satans mes!
Jag vet att det inte ar min sak att att rikta pekpinnen mot andra och vara halsan sjalv (med tanke pa alla ol, gud, jag kanske ska sluta kasta sten i alla glashus), men varfor kan folk inte fatta att sma bebisar INTE behover ha cigg-gift under sovstunden?! Ha lite respekt! Aven om det ar tillatet att roka overallt sa kan man val for i h-vete ha nagon som helst kansla!
Eller!?
Ar jag bara en overbeskyddande mor?!
Neej! Jag tycker inte det. Jag haller till exempel inte ol pa deras ungar.
Hmmm... Overstaende mening ar onekligen en aning barnslig, men visar tydligt min poang.
Nu sa. Fick ur mej en del. Ska be karleksfulla tankar till bolm-paret ikvall. Kay Pollack sager att man ALDRIG ska tanka elaka tankar om andra manniskor. Det ar en attack och skadar bara en sjalv.
Eller nat.
The trip II
Vi har kommit till ro, nastan borjat leva pa Thai-tid samt brant oss i solen. Jag har aldrig i hela mitt liv druckit sa manga ol pa sa fa dagar och heller inte atit sa manga omeletter till frukost som nu.
Dagarna spenderas pa stranden och vid poolen. Lilleman sover for- och eftermiddag, han ar TROTT! Nastan hela tiden :) Men emellanat orkar han plaska i vattnet samt ata kilovis med vattenmelon! Jag har dock lite daligt samvete for vad jag annars stoppar i ungen. Tydligen duger inte thai-maten for herrn, sa oftast blir det hamburgare eller kyckling med pommes. Jag som lovade mej sjalv att aldrig ge honom sadan skrapmat som jag sjalv skadat mej med i alla dessa ar. Men vad gor man..? Han maste ju ata.
Vi har det bra! Jattebra! Men jag forundras over att jag knappt marker vad jag gor eller att tiden gar. Forr, under semestern, gjorde man ju vad man ville nar man behagade. Nu har det mesta andrats. Inte for att jag ar forvanad. Visste ju att mycket skulle bli annorlunda med en unge i bagaget :) Pa manga satt, roligare, pa farre satt, oroligare.
Ar liiivradd att mitt barn ska fa forsta gradens brannskador sa jag smorjer som en galning. Lilleman blir arg. Ar orolig for att han inte ska fa tillrackligt med naring sa jag matar som en galning. Lilleman blir arg och bajsar MYCKET! Jag undrar alltid om vi har packat tillrackligt infor stranden sa jag packar som en galning. Johan blir arg.
Tycker dock att jag efter nagra dagar har blivit en riktigt cool semester-morsa : ) En san som tar ungen pa armen och drar jorden runt utan minsta oro for varken sjukdomar, svalt eller fula gubbar som ska kidnappa hennes barn.
Naja...nu ska vi inte overdriva. Men coolare ar jag och Lilleman tycks onekligen bli gladare av det.
Ska tillagga att det ar underbart bekvamt att ha foraldrarna med i bagaget : ) Promenader, middagar samt shopping blir sa mycket enklare om man kan lamna sonen hemmavid. Iaf nagra kvallar under denna semester.
Nu vantar ytterligare en kall ol! Kan ni fatta?! Jag som knappt gillar ol.
The trip
Elva timmar instangd i en burk med manniskor jag inte kanner, otrevliga flygvardinnor (Ulli, onskar att det varit du!!!), ganska sa otrevlig mat och fyra hemskt, hemskt daliga filmer. Da lovar jag att det inte ar latt att halla god min.
Mitt barn var rena drommen mot hur jag ville vara. Han at, sov och lekte med sina sma bilar. Inget gnall, inget skrik och inte ett dugg rastlos.
Sen jag. Dar satt jag och agerade vuxen mor fast jag inom mej gnisslade tander och raknade langsamma minuter. Forsokte titta pa film, men come on! Indiana Jones, jag orkar bara inte! Forsokte lasa men blev sa trott i armarna av att halla upp tidningen och kunde heller inte luta den mot mina knan eftersom Lilleman lag utslagen over mej och Johan. Forsokte sova men direkt jag slot ogonen borjade det krypa i mina ben. Restless legs, sager dom att det heter. Och det drabbar tydligen oftast aldre manniskor. Ja, dar ser man...
Flygradslan gjorde sej pamind vid flera tillfallen och jag fick utlopp genom att skalla lite pa Johan.
Ungefar:
- Neeej! Nu stortar vi! Fan ocksa, jag blir sa irriterad nar det inte kan sluta skaka.
Eller:
- Jaha, vad ar det for fel nu da?!
Johan svarade inte.
Antal minuter med somn: 0
Antal timmar av radsla, rastloshet, irritation samt stolthet over son: 11
Men nu! Nu ar vi framme. I ett stekhett Thailand. Helt ljuvligt med poolen, beachen, restaurangerna och att bara vara har. Lilleman skoter sej exemplariskt och skrattar mellan sovstunderna. Han anpassar sej utmarkt och vi marker nastan inte av tidsskillnaden. Thats my boy :)
Jag har:
Inte brant mej.
Kopt sandaler klanning och tva bikinis (maste vara nat fel pa storlekarna har for jag minns inte att jag behovde sa stora trosor och sa sma bh:ar).
Druckit en misslyckad drink.
Atit undrbart god mat.
Sovit mycket, mycket daligt.
Badat massor med Lilleman.
Inte varit en god forhandlare och har sakert betalat way too much for det mesta.
Glomt att pussa Johan sa det maste jag gora nu!!!
Fortsattning foljer...
