Att ha det bra.
Vi har det så bra, jag och grabbarna. Vi hänger omkring hela dagarna. Leker, myser och är lediga. På morgonen packar vi vagnen full med badleksaker och mellis, sen går vi ner till vattnet. Vid lunchtid går vi hem, fixar mat, vilar en stund och sedan packar vi oss iväg till vattnet igen. Ibland kommer kusiner och vänner på besök. Då hänger vi med dem.
Ibland träffar vi fina grannar. Ibland är det bara vi tre.
Så läser jag Aftonbladets Fattigblogg och får ont i magen. Tittar sen på en film som filmats i Afrika och får ännu ondare, både i hjärtat och magen. För det finns så många barn som inte har det bra. Barn som aldrig kommer att bli arg på sin mamma för att hon inte packat med kakor och bullar till stranden. Arg på sin mamma för att hon tänker att frukt är bättre som mellis de flesta dagar. Arg på sin mamma för att hon lagar fisk istället för korv. För dessa barns mammor ger ingenting!
Jag tycker att det är så svårt. Jag vet att jag inte kan begära av mina barn att de ska förstå hur bra de har det. Men ibland. Ibland vill jag så in i helvete mycket att de ska förstå.
Så tänker jag på mej själv. När jag blir irriterad om barnen inte lyssnar på sekunden. Eller när jag tappar tålamodet för att det är så satans varmt ute och vagnen ska skjutas samtidigt som 3-åringen nästan cyklar in i brännässlorna och hunden drar åt ett helt annat jävla håll.
Jag tänker att allt är relativt. Men att det liksom inte spelar någon roll. För hur mycket jag än tänker på att jag har tur som inte behöver gå en mil för att hämta dricksvatten, så blir jag ändå irriterad när vi äntligen satt oss på strandfilten och hundjäveln skakar av sej vattnet på ungarna som börjar skrika och därmed jag, fast på hunden.
Men jag försöker. Försöker tänka hur lyckligt lottade vi är. Som har allt vi behöver. Verkligen allt vi BEHÖVER.
Titta på denna underbara bild!
Lennon och Axel.
Kärlek, bad, jordgubbar och vattenhäng. Det borde vara barns rättighet på sommarlovet!
Verkligen sommar!
Ungen klättrade upp på stolen och blev förbannad när han inte kom ner igen.
Semester. Verkligen. Lugnt och skönt.
Igår var det heller inte så lugnt. Men roligt! Axel kom på besök och denna utsikt hade jag hela dagen.
På eftermiddagen kom också min kusin Maria med tre barn och hälsade på (helvete, glömde ta en massa kort!!!). Älskar verkligen sommar! Alla kommer och myser här ute hos oss.
Och sen. Sen! När barnen hade somnat. Då. Då sprang, och jag betonar SPRANG, jag 6,5 kilometer!
Borde nog köpa en ny vattenflaska. Så slipper jag ränna runt med Skopis.
Idag då...? Vattenhäng :)
Nu vaknade Lennon. Vince gnäller som en galning.
Lennon: "Vince! Jag orkar inte höra det där gnället! Vince! Lyssna! Sluta med det där gnället, nu!"
Vince tittar oförstående på sin storebrorsa och fortsätter med VM i gnäll.
Lennon: "Viiiiiince! Men Viiiiiiince!!!!"
Tänk. Sju veckors semester. Ser verkligen fram emot dessa "lugna" morgnar ;)
Midsommar.
Jag kom till Dalarna för att ÄNTLIGEN pussa ungarna igen. Jag var så lycklig när de klängde på mej som små apor och kände att denna midsommar torde bli svårslagen.
Jag var inte ens irriterad när de fortsatte att klänga fastän jag inte orkade hålla dem upp.
Det började så bra. Med glad treåring,
trulig, mormorsjuk ettåring,
och söt Hugo som kom för att fira (lite trulig även han).
Sen havererade allt. Regnet öste ner när midsommarstången skulle resas.
Inte en jävel kunde stå under bar himmel utan paraply eller regnställ. Men så slutade regnet och alla hälsades välkomna till 2011-års midsommarfirande. Dansen kunde börja. Och det är då man som mamma förstör hela grejen. Man, eller JAG, blir sådär åh-nu-ska-vi-ha-en-härlig-traditionell-midsommar-jobbig.
Jag (och även Hugos mamma, vill jag tillägga): "Kom nu, killar! Nu ska vi dansa! Koooom! Dansa! Till små grodorna! Jättekul! Koom! Kom då! Men kom å dansa då!"
Och såklart ville inte en enda av våra killar dansa. Ettåringen började grina och de andra två vägrade. Inte ett endaste litet sketet danssteg tog de, ungarna. Inte lekte de med varandra heller. Och sen kom knotten. Jag kan inte ens beskriva hur fruktansvärt det var. Vi blev sönderbitna. Alla! Efter tre danser kunde inte spelmännen fortsätta för vi var alla i knotthelvetet. Och sen började det regna igen.
Vi gick hem. Genomblöta och bitna. Vilket jävla fiasko!
Men vi myste hemma hos mina föräldrar. Sill, köttbullar och grillat. Lite plåster på såren. Tills Vince ramlade på klinkersgolvet, tappade luften och svimmade. Jorå, 2011 is the year. I just feel it!
Idag åkte vi hem. Åter är huset rörigt och stillheten är som bortblåst. Det är som det ska. Jag känner mej åter lugn. Och vår äldsta, som egentligen gärna hade stannat hos mormor och morfar, blev överlycklig när vi parkerade på vår uppfart. För på gräsmattan väntade en överraskning.
Nu har vårt sommarlov börjat. Eller, ja...vårt och vårt. Maken har några veckor kvar med jobb. Men jag och grabbarna tänker hänga här hemma och inte passa en endaste tid. Och såklart ska vi sova läääänge på morgonen! Right?!
För allt verkar ju bli som man tänkt sej...
Exempelvis: Jag har längtat hela veckan efter att få läsa för ungarna och ha dem sovandes på övervåningen. Vi började med nattningen klockan åtta. Ingen av dem sover än. De grinar och gnäller. Jättemysigt och inte frustrerande alls ;)
Modevisning.
Jag har just kommit hem från första joggingrundan efter halsontet. Gick sådär. Inte uselt på något sätt men att jag hade stuns i stegen är nog ändå att överdriva. Det gick, helt enkelt. Nu har jag lite ont i ryggen och stjärten. Musklerna förtvinar förbannat snabbt, I´ll tell ya!
Efter jobbet åkte maken för att handla virke. Då passade jag på att springa från Lindex till HM till Indiska till Systemet till jordgubbsståndet. I usually hate to shoppa. Men idag är jag imponerad över min effektivitet. Jag visar nu ett av plaggen jag inhandlade.
Modell: Jag.
Fotograf: Johan
Först ställde jag mej i snygg pose. Maken ba, ska du visa dina nipples? Jag ba, mäh! Så gick jag in och satte på mej en BH.
Och maken fotade tre timmar för tidigt.
Så var jag redo.
Men då började maken klaga på att jag alltid står på samma sätt när jag blir fotad. Då bjöd jag till och försökte härma modellerna i katalogerna...
Då muttrade maken att jag minsann fick förklara mej för grannen. Att vi skämtade lite. Jag fattade inte vad han menade. Vaddå skämtade?!
Sen blev jag så uppgiven av mina tafatta modellförsök att jag hällde upp ett glas vitt. Men visst är kjolen snygg?! I love it!
Nä, ni! Nu ska jag snart sova så att det blir morgon fort! Jag döööööör snart av längtan!
Önskar er alla en skön midsommar!!!!
Att vara ensam.
Barnen är inte hemma. De är i Dalarna. Så även hunden. Dessutom är maken på fest med jobbet. Det är tyst som i graven här hemma. Och rent. Inte ett hundhår i sikte. Heller inget kladd på bordet eller smutskläder på badrumsgolvet. Jag slutade klockan fem idag och har såldedes oceaner med tid ikväll.
Ensamt...
Ensam, är vad jag känner mej. Och tja, det är väl skönt. Men jag får inget gjort. Jag som hade planerat denna vecka in i minsta detalj. Allt jag skulle hinna med.
Men nä...
Kom hem från jobbet. Stekte mej en laxbit. Gjorde lite sallad. Slängde in broccoli i ugnen. Skar upp lite mozzarella och basilika. Lade det fint på tallriken och började äta. Det var gott, men jag åt för mycket.
Sen blev jag deprimerad av att inte ha någon hund som promenadsällskap och var tvungen att sno grannens hundar (tack Hanna!!!) för en timme. Jag gick för fort och fick håll efter all mat jag inte slutade äta när jag egentligen var mätt.
När jag kom hem fick jag lite ont i halsen. Gjorde mej en kopp te med honung. Mindes att jag tidigare idag hade köpt två chokladpraliner för 7.99 kr. Lade dem i en fin hjärtformad skål som jag fått av barnen. Det kändes fint. Sedan satte jag mej i soffan och slog på teven. Lotta på Liseberg. Jösses, tänkte jag. Läste några bloggar. Pratade med en vän.
Jag sitter fortfarande kvar i soffan.
Känner mej oändligt lat. Jag borde ju städa. Nu när jag har tid. Rensa pojkarnas kläder. Sortera i förrådet.
Men det känns så fint med te och chokladpraliner från Maxi. Ensamt men fint. Jo, minsann...
