På resa.
Jag får lov att säga upp mej från jobbet. Annars hinner jag inte:
1. Blogga.
2. Prata i telefon.
3. Kolla facebook.
4. Hasa omkring i pyjamas halva dagen.
5. Dricka tio koppar te.
6. Se fram emot att posten ska komma.
Det här med att varje morgon åtminstone få på lite mascara är förvånansvärt omständligt för mej. När det är tid för mej att sätta mej i bilen för att köra till jobbet inser jag ofta att jag glömt kladda med sminket. Istället har jag ägnat min dyrbara tid till att hoppas på att barnen ska vakna så att jag hinner pussas innan jag åker.
Väl på jobbet har jag det bra! Jag älskar mina lugna luncher tillsammans med fina kollegor. Sänder dock alldeles för ofta tankar hem till maken och det förmodade kaoset. Lite som att jag har dåligt samvete för att sitta där ensam med min mat.
Det är svårt för mej. Med omställningen. Tydligen. I really need to släppa det dåliga samvetet. För det är självpåtaget och väldigt martyrliknande.
Helgen var underbar! Det är verkligen mysigt att packa in hela familjen i bilen och åka bort. Det är något speciellt med att stanna efter vägen. Stanna för lite fika eller mat. På ett sunkigt ställe med heltäckningsmatta och bli serverad very questionable food. Där bebisen behöver krypa av sej och krälar därmed omkring på äckligt golv med sin storebror. Det är också speciellt med en speciell bebis som tycker att det är speciellt viktigt att gallskrika halva resan. Speciellt som det var nästan 15 mil kvar.
Vince: "Buääääääää! Buäääääääää!"
Lennon: "Men Vinnieeeeeeeee!!! Tyst!!!!!! Jag leker!!!!"
Med lortiga ungar (efter golvkrälning) och hög ljudvolym drog så tattarfamlijen till Göteborg.
Och igen har jag blivit påmind om hur lyckligt lottade vi är! Fuck alla pengar i världen (nåja, några kan jag behålla), screw det materiella! Vad som räknas är KÄRLEKEN till våra vänner och familjer.
Att få komma till en väns hem. Bli bjuden på mat och dryck. Träffa deras ungar som roar mina. DET är sådant som gör mej så varm om hjärtat att jag vill gråta!
Storebror var möjligtvis inte lika glad över att dela sin lillebror med andra;
Miljoner tack, Ulli! För att du är du!
Flera vänner i Göteborg! Som även de öppnade sitt hem för oss. Och serverade lika god mat och dryck (som ni märker är maten och drycken väldigt VIKTIG för mej!). Prat långt in på natten och en massa skratt. Med gosig bebis som Vince visade sej på styva linan inför. Typ, kolla jag kan stå jag!!!
Medan pappan, 33 år gammal ägnade sej åt vuxna saker. Dvs spelade tv-spel och sköt en häst när treåringen såg på. Citat Johan: "Jamen, jag sa ju flytta på dej! Lennon, nu sover hästen."
Prat i lugn och ro - gick sådär. Det var ju barn överallt;
Men det har ingen betydelse. För ungarna är så goa att jag svimmar! Och så fick vi lära känna två speciella människor. Oliwer och Ann;
Tack Macke och Ann! För att ni finns!
Tacksamheten avhandlad!
Jag tycker att det är fantastiskt kul att tolka igen. I´m on fire! Om jag får säga det själv ;) Men Gudars, vad jag saknar gnälliga och kladdiga ungar!!!
Godnatt jord! Ja, det gäller även dej på bilden ovan!
1. Blogga.
2. Prata i telefon.
3. Kolla facebook.
4. Hasa omkring i pyjamas halva dagen.
5. Dricka tio koppar te.
6. Se fram emot att posten ska komma.
Det här med att varje morgon åtminstone få på lite mascara är förvånansvärt omständligt för mej. När det är tid för mej att sätta mej i bilen för att köra till jobbet inser jag ofta att jag glömt kladda med sminket. Istället har jag ägnat min dyrbara tid till att hoppas på att barnen ska vakna så att jag hinner pussas innan jag åker.
Väl på jobbet har jag det bra! Jag älskar mina lugna luncher tillsammans med fina kollegor. Sänder dock alldeles för ofta tankar hem till maken och det förmodade kaoset. Lite som att jag har dåligt samvete för att sitta där ensam med min mat.
Det är svårt för mej. Med omställningen. Tydligen. I really need to släppa det dåliga samvetet. För det är självpåtaget och väldigt martyrliknande.
Helgen var underbar! Det är verkligen mysigt att packa in hela familjen i bilen och åka bort. Det är något speciellt med att stanna efter vägen. Stanna för lite fika eller mat. På ett sunkigt ställe med heltäckningsmatta och bli serverad very questionable food. Där bebisen behöver krypa av sej och krälar därmed omkring på äckligt golv med sin storebror. Det är också speciellt med en speciell bebis som tycker att det är speciellt viktigt att gallskrika halva resan. Speciellt som det var nästan 15 mil kvar.
Vince: "Buääääääää! Buäääääääää!"
Lennon: "Men Vinnieeeeeeeee!!! Tyst!!!!!! Jag leker!!!!"
Med lortiga ungar (efter golvkrälning) och hög ljudvolym drog så tattarfamlijen till Göteborg.
Och igen har jag blivit påmind om hur lyckligt lottade vi är! Fuck alla pengar i världen (nåja, några kan jag behålla), screw det materiella! Vad som räknas är KÄRLEKEN till våra vänner och familjer.
Att få komma till en väns hem. Bli bjuden på mat och dryck. Träffa deras ungar som roar mina. DET är sådant som gör mej så varm om hjärtat att jag vill gråta!
Storebror var möjligtvis inte lika glad över att dela sin lillebror med andra;
Miljoner tack, Ulli! För att du är du!
Flera vänner i Göteborg! Som även de öppnade sitt hem för oss. Och serverade lika god mat och dryck (som ni märker är maten och drycken väldigt VIKTIG för mej!). Prat långt in på natten och en massa skratt. Med gosig bebis som Vince visade sej på styva linan inför. Typ, kolla jag kan stå jag!!!
Medan pappan, 33 år gammal ägnade sej åt vuxna saker. Dvs spelade tv-spel och sköt en häst när treåringen såg på. Citat Johan: "Jamen, jag sa ju flytta på dej! Lennon, nu sover hästen."
Prat i lugn och ro - gick sådär. Det var ju barn överallt;
Men det har ingen betydelse. För ungarna är så goa att jag svimmar! Och så fick vi lära känna två speciella människor. Oliwer och Ann;
Tack Macke och Ann! För att ni finns!
Tacksamheten avhandlad!
Jag tycker att det är fantastiskt kul att tolka igen. I´m on fire! Om jag får säga det själv ;) Men Gudars, vad jag saknar gnälliga och kladdiga ungar!!!
Godnatt jord! Ja, det gäller även dej på bilden ovan!
Oh, the oro!
Mmmm... Joooo... Nämen, jag känner mej nöjd. Med veckan. Med mina åstadkommanden. Rent professionellt är jag fantastisk! Särskilt när jag dagen efter taltolkningsfadäsen (suget, ni vet!) istället glömmer att taltolka. Jag bara nickar och förstår men struntar tydligen i att den hörande fattar noll. Tolk är jag alltså. Passar ju bra.
Privat är jag också i högform! Jag känner mej oerhört nöjd med min insats som mamma på Vinces 8 månaderskontroll häromdagen. Såklart mötte jag upp maken och sonen. Jag hade några frågor till sköterskan. Ingen som helst betoning på några.
Sköterskan: "Jaha, hur är det med er då?"
Jag (innan Johan ens hunnit ta ansats till att svara): "Nja...näää. Jag vet inte.. Men...harkel, harkel."
Sköterskan: "......"
Hinner inte ställa någon följdfråga förrän jag kör igång.
Jag: "Nämen, jag vet inte. Jag är orolig. Han är så intensiv. Sover nästan aldrig, Gnäller. Skriker mycket. Är inte alls lika lugn som Lennon var. Tänk om det är något fel? Han verkar inte kunna fokusera på en sak."
I could go on! Men jag stannar där och låter resten vara oskrivet. Det hela slutade med en uppsatt tid till barnpsykologen så att vi föräldrar (läs: mamman) kan dryfta våra funderingar kring sonen. Jag som trodde att min karriär som drama queen dog i samband med moderskapet. But uppenbarligen not!
Så här i efterhand kan jag väl medge att min oro inte alltid är befogad. Men jag ville ju diskutera med sköterskan. Bolla lite bara. Men hon slog på stora trumman och maken grymtade senare något om hur märkligt det är att jag inte kan höra hur jag själv låter.
Och, pja... Måhända är jag oresonlig ibland. Men har en tanke börjat mala kan jag omöjligt släppa den utan DJUPA analyser. Och det är ju mitt barn för guds skull!
Fast jag vet inte egentligen om jag är så orolig som jag fick det att låta. Oh, well... Jag behöver uppenbarligen prata. (Om jag vore gift med mej själv hade jag smällt till mej själv och rutit VÄSSA MEJ!)
Lättare ämnen.
Idag. Jag kom hem. Möttes av denna syn;
Ser ni?! Nä, inte jag heller! Kartongerna är borta!!! Och golvet blänker! UNDERBART!
Tomt. Rent. And I love it!
Den här älskar jag också;
Gud, så ytligt. Men jag är så tillfredsställd av detta köp!
Imorrn är det fredag! Jag ska göra mitt bästa och tolka. Allt som sägs! För jag TROR att det är vad en tolk gör ;)
Efter arbetsdagen drar jag och mina fina familj iväg med vår fiiiiiiina bil. Till Göteborg för att mysa med fina vänner! Det är mycket som är fint just nu. Och det är ju fint :)
Nu. Gotta go sleep!
Privat är jag också i högform! Jag känner mej oerhört nöjd med min insats som mamma på Vinces 8 månaderskontroll häromdagen. Såklart mötte jag upp maken och sonen. Jag hade några frågor till sköterskan. Ingen som helst betoning på några.
Sköterskan: "Jaha, hur är det med er då?"
Jag (innan Johan ens hunnit ta ansats till att svara): "Nja...näää. Jag vet inte.. Men...harkel, harkel."
Sköterskan: "......"
Hinner inte ställa någon följdfråga förrän jag kör igång.
Jag: "Nämen, jag vet inte. Jag är orolig. Han är så intensiv. Sover nästan aldrig, Gnäller. Skriker mycket. Är inte alls lika lugn som Lennon var. Tänk om det är något fel? Han verkar inte kunna fokusera på en sak."
I could go on! Men jag stannar där och låter resten vara oskrivet. Det hela slutade med en uppsatt tid till barnpsykologen så att vi föräldrar (läs: mamman) kan dryfta våra funderingar kring sonen. Jag som trodde att min karriär som drama queen dog i samband med moderskapet. But uppenbarligen not!
Så här i efterhand kan jag väl medge att min oro inte alltid är befogad. Men jag ville ju diskutera med sköterskan. Bolla lite bara. Men hon slog på stora trumman och maken grymtade senare något om hur märkligt det är att jag inte kan höra hur jag själv låter.
Och, pja... Måhända är jag oresonlig ibland. Men har en tanke börjat mala kan jag omöjligt släppa den utan DJUPA analyser. Och det är ju mitt barn för guds skull!
Fast jag vet inte egentligen om jag är så orolig som jag fick det att låta. Oh, well... Jag behöver uppenbarligen prata. (Om jag vore gift med mej själv hade jag smällt till mej själv och rutit VÄSSA MEJ!)
Lättare ämnen.
Idag. Jag kom hem. Möttes av denna syn;
Ser ni?! Nä, inte jag heller! Kartongerna är borta!!! Och golvet blänker! UNDERBART!
Tomt. Rent. And I love it!
Den här älskar jag också;
Gud, så ytligt. Men jag är så tillfredsställd av detta köp!
Imorrn är det fredag! Jag ska göra mitt bästa och tolka. Allt som sägs! För jag TROR att det är vad en tolk gör ;)
Efter arbetsdagen drar jag och mina fina familj iväg med vår fiiiiiiina bil. Till Göteborg för att mysa med fina vänner! Det är mycket som är fint just nu. Och det är ju fint :)
Nu. Gotta go sleep!
Fast det här!!!
Vilket parti ska jag rösta på om jag vill ha 4 timmars arbetsVECKA samt gratis städhjälp och någon som storhandlar åt mej?
En enkel fråga bara. För det här! Det här vet jag inte hur jag ska ro iland.
I två dagar har jag arbetat. I två. Dagar alltså! Jag har redan lyckats med följande:
- Glömt passerkortet till jobbet BÅDA dagarna.
- Glömt jobbmobilen en dag.
- Fått parkeringsböter på 1000jävlak*kspänn.
- Grinat för ovanstående k*khändelse.
- Suttit i bilen och blivit alldeles kall när jag insett att jag glömt snuttefilten (!!!!). Kom inte ens DÅ ihåg att det faktiskt var mobilen jag hade glömt!
- Nästan fått motorstopp för att jag mindes att bilen behövde tankas först när färdmätaren visade 2 mil kvar. Då hade jag en mil till närmsta mack.
- Taltolkat följande mening. "Det beror ju såklart på vad man suger på. Om det är stort eller litet."
- Glömt varje sketen liten inloggningskod till allt jag behöver tillgång till i jobbdatorn.
Lägg sedan till att jag sovit i typ en kvart natten mellan söndag och måndag samt natten mellan måndag och tisdag. Vince har fattat att jag övergett honom och vaknar därför varje minut för att vara säker på att jag på morgonen är döende och förmodligen måste sjukskriva mej och därmed stanna hemma för att bära omkring på honom.
Minns ni min början?! Jag skulle ju så stort äta GI. Men igår blev jag sugen på ugnspannkaka och smällde i mej typ en halv långpanna av nämnda rätt och jag tror att jag till detta serverade mej 5 dl grädde samt en halv syltburk. Jag fick sådan magknip att jag inte ens hade ångest över mitt överdrivna matintag.
But other than that, I´m doing fine!
Det kanske tar ett tag. Att flaxa ner från mammamolnet och lära mej hur jag tar ansvar för mej själv. För det har jag tydligen glömt. Löjligt! Efter endast 8 små månader.
Det ÄR kul att vara tillbaka på jobbet! Absolut! Men jag tycker fortfarande att det är fel på systemet! Pappadagar - FNYS!
Städa eller inte städa?
Nä, jag vet inte...
Det får bli det så här istället;
Ahhhh... Det ljuva livet!
Det får bli det så här istället;
Ahhhh... Det ljuva livet!
En ny bil!
Ja, nu har har vi köpt bil. En Peugot 407...ehh...nånting. Färg: "Som ett löv när det håller på att gulna fast ändå inte." Enligt min pappa som provkört den. Dragkrok: Ja. Diesel som drivmedel: Ja. AC: Ja!!!!! Dessutom en fungerande sådan. Ratt: Ja. Säten: Ja.
Mer än så vet jag inte. Men den är inte gammal, skruttig och trasig som vår Ford. Den funkar! (For now, åtminstone!) Så vi är glada! Över att betala ytterligare ett lån, tydligen. Fast helst skulle jag önska att två bilar inte behövdes. Men bor man på vischan så gör man.
Snart är vi rika dock så då spelar det ingen roll!!!
Annars är det gnälliga tider. Vince börjar få tänder och det är verkligen en rolig tid. När han är vaken har han ont och när han sover vaknar han av att ha ont. Åtminstone är det vad jag TROR. Jag VET ju faktiskt inte. Stackars liten. Han kanske ligger där i vagnen och skriker av värmeslag. Så tror jag att han har ont och trycker i honom Ipren istället för att plocka av honom en filt.
Sötsnuten har iallafall upptäckt sej själv,
och fattat hur söt han verkligen är. Så nu han kryper till spegeln hela tiden för att pussas med sej själv.
Imorrn är det min sista dag ensam hemma med barnen. Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror inte att jag fattat det än. Att jag inte ska träffa mina ungar hela dagarna utan istället arbeta i mitt anletes svett. Hur ska de klara sej utan sin mamma?! DET förstår jag verkligen inte! För mej kommer det gå kanoners! Jag kommer att klara mej utmärkt utan dem under dagarna. För mej blir det toppen! Jorå, asabra kommer det att gå för mej. Men det blir synd om barnen utan sin mamma. Jättejättejättesynd om barnen, blir det! För det vet väl alla - att mammor är bättre än pappor!
Right?!
Nähä... Nä, men försöka måste jag iallfall. Mitt sista strå att gripa efter, liksom.
Men ha så jävla kul då, Johan. Med våra barn. Tänk inte på mej!
Mer än så vet jag inte. Men den är inte gammal, skruttig och trasig som vår Ford. Den funkar! (For now, åtminstone!) Så vi är glada! Över att betala ytterligare ett lån, tydligen. Fast helst skulle jag önska att två bilar inte behövdes. Men bor man på vischan så gör man.
Snart är vi rika dock så då spelar det ingen roll!!!
Annars är det gnälliga tider. Vince börjar få tänder och det är verkligen en rolig tid. När han är vaken har han ont och när han sover vaknar han av att ha ont. Åtminstone är det vad jag TROR. Jag VET ju faktiskt inte. Stackars liten. Han kanske ligger där i vagnen och skriker av värmeslag. Så tror jag att han har ont och trycker i honom Ipren istället för att plocka av honom en filt.
Sötsnuten har iallafall upptäckt sej själv,
och fattat hur söt han verkligen är. Så nu han kryper till spegeln hela tiden för att pussas med sej själv.
Imorrn är det min sista dag ensam hemma med barnen. Jag vet verkligen inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tror inte att jag fattat det än. Att jag inte ska träffa mina ungar hela dagarna utan istället arbeta i mitt anletes svett. Hur ska de klara sej utan sin mamma?! DET förstår jag verkligen inte! För mej kommer det gå kanoners! Jag kommer att klara mej utmärkt utan dem under dagarna. För mej blir det toppen! Jorå, asabra kommer det att gå för mej. Men det blir synd om barnen utan sin mamma. Jättejättejättesynd om barnen, blir det! För det vet väl alla - att mammor är bättre än pappor!
Right?!
Nähä... Nä, men försöka måste jag iallfall. Mitt sista strå att gripa efter, liksom.
Men ha så jävla kul då, Johan. Med våra barn. Tänk inte på mej!
GI.
Det är så enkelt att börja med nyttig mat. Med betoning på BÖRJA, alltså! Jag är expert på det. Efter cirka tusen "börjanden" blir man det. Idag har jag återigen börjat. Jävligt bra, som vanligt!
I min ungdom (läs: innan barnen) var jag en trogen GI-anhängare. Älskade GI-mat och lagade massor med goda recept. Jag var i stort sett aldrig sugen på godis eller skräpmat. Mjölkchoklad smakade bara mjölk för mej efter att endast ha ätit 70% choklad. Kan ni fatta?!!!!! Mjölkchoklad smakade INTE bra!
Jag har länge tänkt att jag borde återgå till GI-kost. Men det har känts så krångligt. När man har barn vill man, som bekant, att matlagning skall gå snabbt och smidigt. Men nu har jag snart slutat amma (drygt att inte längre kunna skylla på det!) och jag måste nog erkänna att det inte behöver bli så krångligt, egentligen.
Så idag när favvojeansen knappt kom över rumpan, kände jag att tiden var inne! Time to go GI again.
Åh, Gud! Jag hade glömt hur gott det faktiskt är!!!
Till lunch stekte jag lax. Kryddade med salt och peppar. Strödde på lite dill. Blandade sedan keso och fetaost i en bunke. När laxen i stort sett var genomstekt lade jag kesoblandningen ovanpå och lät allt steka en stund till. Till detta fixade jag en sallad med isbergssallad, broccoli, cocktailtomater och paprika. På den hällde jag en skvätt olivolja med smak av citron. Snabbt, gott och enkelt! För att uttrycka det käckt och töntigt.
Vince fick samma mat minus salt plus rosmarin och timjan som krydda. Till det fick han potatis.
Mmmmm... Pureád mat ser otroligt gott ut! Fin färg liksom ;)
Eftersom detta är min första nyttiga dag tyckte jag att jag kunde unna mej (!!!???). Så att jag inte tappar sugen, menar jag. Därför fick jag efterrätt! Mörk choklad med smak av mint. EN ynka liten ruta bara! Te till det, i min fina mugg som håller värmen i en sekund.
Till bebisen så. Rivet päron.
För den som ville veta (?).
Det går ju bra det här! Äta nyttigt är ju inte svårt alls.
Undrar vad man ska äta till middag? Skulle ju vara gott med pommes och sedan lite glass när ungarna lagt sej...
Helvete! Det blir svårt det här. Fram med DKNY-klänningen! Behöver sannerligen motivation!
I min ungdom (läs: innan barnen) var jag en trogen GI-anhängare. Älskade GI-mat och lagade massor med goda recept. Jag var i stort sett aldrig sugen på godis eller skräpmat. Mjölkchoklad smakade bara mjölk för mej efter att endast ha ätit 70% choklad. Kan ni fatta?!!!!! Mjölkchoklad smakade INTE bra!
Jag har länge tänkt att jag borde återgå till GI-kost. Men det har känts så krångligt. När man har barn vill man, som bekant, att matlagning skall gå snabbt och smidigt. Men nu har jag snart slutat amma (drygt att inte längre kunna skylla på det!) och jag måste nog erkänna att det inte behöver bli så krångligt, egentligen.
Så idag när favvojeansen knappt kom över rumpan, kände jag att tiden var inne! Time to go GI again.
Åh, Gud! Jag hade glömt hur gott det faktiskt är!!!
Till lunch stekte jag lax. Kryddade med salt och peppar. Strödde på lite dill. Blandade sedan keso och fetaost i en bunke. När laxen i stort sett var genomstekt lade jag kesoblandningen ovanpå och lät allt steka en stund till. Till detta fixade jag en sallad med isbergssallad, broccoli, cocktailtomater och paprika. På den hällde jag en skvätt olivolja med smak av citron. Snabbt, gott och enkelt! För att uttrycka det käckt och töntigt.
Vince fick samma mat minus salt plus rosmarin och timjan som krydda. Till det fick han potatis.
Mmmmm... Pureád mat ser otroligt gott ut! Fin färg liksom ;)
Eftersom detta är min första nyttiga dag tyckte jag att jag kunde unna mej (!!!???). Så att jag inte tappar sugen, menar jag. Därför fick jag efterrätt! Mörk choklad med smak av mint. EN ynka liten ruta bara! Te till det, i min fina mugg som håller värmen i en sekund.
Till bebisen så. Rivet päron.
För den som ville veta (?).
Det går ju bra det här! Äta nyttigt är ju inte svårt alls.
Undrar vad man ska äta till middag? Skulle ju vara gott med pommes och sedan lite glass när ungarna lagt sej...
Helvete! Det blir svårt det här. Fram med DKNY-klänningen! Behöver sannerligen motivation!
Helgen.
Idag är det söndag och jag har INGEN slut-på-helgen ångest. Istället känner jag mej förvånansvärt pigg och lätt till sinnes. Jag vet förstås vad det beror på.
Efter tusenmiljonermiljarders timmar utan sömn, fick jag äntligen sova ostört en HEL natt! Men innan det fick jag tid till att sitta för mej själv, gå för mej själv och tänka för mej själv. På lördagen kom nämligen svärföräldrarna och hämtade våra barn. De lämnade inte tillbaka dem förrän idag på eftermiddagen. Jag har forfarande svårt att fatta det! Att jag känner mej så utvilad och pigg.
På lördagseftermiddagen mediterade jag. Det vill säga, jag klippte gräset. Med öronskydden på och ögonen fästa på gräset gick jag där och funderade på INGET. Mer än i vilken riktning jag skulle köra gräsklipparen därnäst. Ett tyst brummande bara. Helthelthelthelt underbart! Surprisingly enough!
Senare åkte jag och maken för att handla dörrar och lister. Vi satt där i bilen och jag kände så tydligt hur mycket vi verkligen behövde sitta där. Jag och Johan. Plötsligt insåg jag att all irritation mellan oss, som glömts bort i allt föräldraskap och byggande, blev otäckt synlig. Det fanns inga barn att fokusera på. Bara vi i bilen. Och en lång motorväg.
Vi pratade. Till en början irriterat. Sen jobbade vi på övervåningen. Var och en på sitt håll i egna tankar. Sen duschade vi och satte oss i soffan. Vi slötittade på en film, kollade datorn. Jag drack vin och Johan drack chokladöl (!!!). Vi pratade lite emellanåt. Sen gick vi och lade oss. Det var längesen det var så skönt att lägga sej. Inget paniktittande på klockan. Inget tassande på tå för att inte väcka sovande bebis.
På morgonen vaknade vi bredvid varandra. Jag minns verkligen inte senast jag vaknade och kröp in i Johans famn, för att somna om och vakna igen klockan 09.30 (!!!!!!!!). Frukost i lugn och ro. Promenad med hunden till vattnet. Och sedan övervåningen igen.
En fantastisk och helt underbar helg!!! Nu känner jag mej sååååå lycklig över att ha mina ungar hemma igen! Helt sjukt hur man kan längta så mycket efter dem fastän man njuter av att vara ensam.
Vissa var dock inte lika glada över att komma hem. Det var tydligen roligare hos farmor och farfar.
Andra tyckte att det var skönt att äntligen få klänga på mamma igen.
Massor har vi hunnit i helgen!
Färdigmålad kupa (men jag fick tydligen inte klättra på taket) av maken.
Tevehörnan färdigmålad och golv lagt.
Från andra hållet.
Nedan, barnens rum målade.
Snart så. Snart kan vi flytta upp.
Ikväll har vi myst med ungarna. Johan lägger just nu en sista golvplanka och jag har precis plockat undan i köket. En skål med glass står nu på att-göra listan (fuck gå ner i vikt för kvällen!).
Jag inser hur lite det behövs för att få tillbaka energi. Hur enkelt det är att bli pirrigt förälskad igen. Det behövs inga långa resor eller fancy middagar på dyra restauranger.
En dag och en natt. Ensam och tillsammans med käresten will do it!!!
Jag är oändligt tacksam för fantastiska föräldrar och svärföräldrar som VILL vara med våra barn! Jag inser hur lyckligt lottade vi är som har det så!
Efter tusenmiljonermiljarders timmar utan sömn, fick jag äntligen sova ostört en HEL natt! Men innan det fick jag tid till att sitta för mej själv, gå för mej själv och tänka för mej själv. På lördagen kom nämligen svärföräldrarna och hämtade våra barn. De lämnade inte tillbaka dem förrän idag på eftermiddagen. Jag har forfarande svårt att fatta det! Att jag känner mej så utvilad och pigg.
På lördagseftermiddagen mediterade jag. Det vill säga, jag klippte gräset. Med öronskydden på och ögonen fästa på gräset gick jag där och funderade på INGET. Mer än i vilken riktning jag skulle köra gräsklipparen därnäst. Ett tyst brummande bara. Helthelthelthelt underbart! Surprisingly enough!
Senare åkte jag och maken för att handla dörrar och lister. Vi satt där i bilen och jag kände så tydligt hur mycket vi verkligen behövde sitta där. Jag och Johan. Plötsligt insåg jag att all irritation mellan oss, som glömts bort i allt föräldraskap och byggande, blev otäckt synlig. Det fanns inga barn att fokusera på. Bara vi i bilen. Och en lång motorväg.
Vi pratade. Till en början irriterat. Sen jobbade vi på övervåningen. Var och en på sitt håll i egna tankar. Sen duschade vi och satte oss i soffan. Vi slötittade på en film, kollade datorn. Jag drack vin och Johan drack chokladöl (!!!). Vi pratade lite emellanåt. Sen gick vi och lade oss. Det var längesen det var så skönt att lägga sej. Inget paniktittande på klockan. Inget tassande på tå för att inte väcka sovande bebis.
På morgonen vaknade vi bredvid varandra. Jag minns verkligen inte senast jag vaknade och kröp in i Johans famn, för att somna om och vakna igen klockan 09.30 (!!!!!!!!). Frukost i lugn och ro. Promenad med hunden till vattnet. Och sedan övervåningen igen.
En fantastisk och helt underbar helg!!! Nu känner jag mej sååååå lycklig över att ha mina ungar hemma igen! Helt sjukt hur man kan längta så mycket efter dem fastän man njuter av att vara ensam.
Vissa var dock inte lika glada över att komma hem. Det var tydligen roligare hos farmor och farfar.
Andra tyckte att det var skönt att äntligen få klänga på mamma igen.
Massor har vi hunnit i helgen!
Färdigmålad kupa (men jag fick tydligen inte klättra på taket) av maken.
Tevehörnan färdigmålad och golv lagt.
Från andra hållet.
Nedan, barnens rum målade.
Snart så. Snart kan vi flytta upp.
Ikväll har vi myst med ungarna. Johan lägger just nu en sista golvplanka och jag har precis plockat undan i köket. En skål med glass står nu på att-göra listan (fuck gå ner i vikt för kvällen!).
Jag inser hur lite det behövs för att få tillbaka energi. Hur enkelt det är att bli pirrigt förälskad igen. Det behövs inga långa resor eller fancy middagar på dyra restauranger.
En dag och en natt. Ensam och tillsammans med käresten will do it!!!
Jag är oändligt tacksam för fantastiska föräldrar och svärföräldrar som VILL vara med våra barn! Jag inser hur lyckligt lottade vi är som har det så!
Korv med bröd.
Det här med sömn har blivit en sådan stor grej och under denna sjukvecka har min brist på sömn antagit oanade proportioner.
Vince sover dåligt om nätterna. När han är sjuk sover han ännu sämre. Jag blir irriterad i vanliga fall och då kan man ju ana vad jag blir när jag själv är sjuk samtidigt. Jösses, denna vecka!
Orolig, utmattad, irriterad och febrig har jag lag mej i sängen hos vår lille bebis. Tidigt, varje kväll! För att orka natten. Där ligger jag och ammar. Klappar rumpan och vyssjar. Så kommer maken och lägger sej. Och jag blir arg som ett bi! Känner mej så fruktansvärt avundsjuk på honom för att han suttit uppe och tittat på TV i lugn och ro medan jag försökt söva ungen samt själv få lite sömn. Jag vill skrika åt honom att jag minsann klappat Vince på rumpan i fem omgångar á 130 klapp, under de senaste två timmarna.
Jag önskar, där jag ligger, att jag fört protokoll på antal rumpklappningar, omkringbäranden och blöjbyten jag utfört de senaste dagarna. Jag blir galen! På riktigt alltså. Jag känner mej HELT sjuk i huvudet. Jag vill ha millimeterrättvisa! Som jag ville när jag var liten och skulle dela en burk coca cola med brorsan. Sen vill jag ha någon att skvallra till. Säga typ: "Vet du?! Vet du, Johan?! Han! Han klappade inte Vince på rumpan en endaste gång igår kväll! Jag fick göra det hela tiden!!!"
Just då, i mitt huvud, låter ovanstående önskningar vettiga. Sen vaknar jag på morgonen, piggnar till (efter typ två timmar och två koppar te) och inser hur absurt jag resonerar. Om en vän skulle berätta att dennes sambo betedde sej som ovan beskrivet skulle jag, utan tvekan, råda till skiljsmässa.
Men trots att jag inser detta dagen efter (lite som en baksmälla faktiskt) sker ändå samma grej inom en snar framtid. Jag börjar undra om jag saknar något hormon. Som typ styr över sömnbristhumöret.
Vince har börjat gro tänder och jag väntar med skräck på kommande natt. Jag är redan trött efter den gångna. Jag försöker tänka att detta bara är under en kort period. När barnen är små. Att allt blir bättre med tiden. I skrivandets stund hjälper tanken men jag vet att den inatt är som bortblåst.
För när mörkret lägger sej och jag precis håller på att falla in i djupsömn. När allt känns sådär skönt avslappnande. När jag skulle kunna betala en miljon kronor för att få somna in, där och då. När, inte OM utan NÄR, bebisen då börjar ont-i-munnen skrika. Då kommer jag återigen förvandlas till den där hemska, otäcka häxan som Johan förmodligen skulle betala en miljon för att slippa.
Idag vid lunchen, började jag gråta av trötthet. Jag stod där vid diskbänken med Vince på armen. Han var tandontsgnällig och ville ingenting. Jag insåg att snabbmat var mitt enda alternativ. Fast när inte ens det flöt smidigt, när inte ens korvarna kunde ligga stilla. Då brast det för mej! För vem vill äta kladdiga korvar med bröd?!
Innan jag nu avslutar detta inlägg vill jag klargöra några saker;
1. Johan skall INTE lastas för min trötthet! Han gör massor för att underlätta.
2. Jag älskar mina barn och ångrar inte att jag satt dem till världen (detta förtydligande vänder sej mest till de som tycker att dagens småbarnsföräldrar klagar för mycket och borde ha tänkt på hur det kunnat bli INNAN de skaffade barn. Hur de nu menar att man skulle ha vetat det?!).
3. Jag vet att korv med bröd INTE klassas som smalmat och därmed inte hjälper till att tappa kilon. But what can a mom do?!
4. Jag vet att mitt "problem" måste sättas i relation till verkliga tragedier - människor svälter!
But still! I am so fucking TIRED!!!!
Vince sover dåligt om nätterna. När han är sjuk sover han ännu sämre. Jag blir irriterad i vanliga fall och då kan man ju ana vad jag blir när jag själv är sjuk samtidigt. Jösses, denna vecka!
Orolig, utmattad, irriterad och febrig har jag lag mej i sängen hos vår lille bebis. Tidigt, varje kväll! För att orka natten. Där ligger jag och ammar. Klappar rumpan och vyssjar. Så kommer maken och lägger sej. Och jag blir arg som ett bi! Känner mej så fruktansvärt avundsjuk på honom för att han suttit uppe och tittat på TV i lugn och ro medan jag försökt söva ungen samt själv få lite sömn. Jag vill skrika åt honom att jag minsann klappat Vince på rumpan i fem omgångar á 130 klapp, under de senaste två timmarna.
Jag önskar, där jag ligger, att jag fört protokoll på antal rumpklappningar, omkringbäranden och blöjbyten jag utfört de senaste dagarna. Jag blir galen! På riktigt alltså. Jag känner mej HELT sjuk i huvudet. Jag vill ha millimeterrättvisa! Som jag ville när jag var liten och skulle dela en burk coca cola med brorsan. Sen vill jag ha någon att skvallra till. Säga typ: "Vet du?! Vet du, Johan?! Han! Han klappade inte Vince på rumpan en endaste gång igår kväll! Jag fick göra det hela tiden!!!"
Just då, i mitt huvud, låter ovanstående önskningar vettiga. Sen vaknar jag på morgonen, piggnar till (efter typ två timmar och två koppar te) och inser hur absurt jag resonerar. Om en vän skulle berätta att dennes sambo betedde sej som ovan beskrivet skulle jag, utan tvekan, råda till skiljsmässa.
Men trots att jag inser detta dagen efter (lite som en baksmälla faktiskt) sker ändå samma grej inom en snar framtid. Jag börjar undra om jag saknar något hormon. Som typ styr över sömnbristhumöret.
Vince har börjat gro tänder och jag väntar med skräck på kommande natt. Jag är redan trött efter den gångna. Jag försöker tänka att detta bara är under en kort period. När barnen är små. Att allt blir bättre med tiden. I skrivandets stund hjälper tanken men jag vet att den inatt är som bortblåst.
För när mörkret lägger sej och jag precis håller på att falla in i djupsömn. När allt känns sådär skönt avslappnande. När jag skulle kunna betala en miljon kronor för att få somna in, där och då. När, inte OM utan NÄR, bebisen då börjar ont-i-munnen skrika. Då kommer jag återigen förvandlas till den där hemska, otäcka häxan som Johan förmodligen skulle betala en miljon för att slippa.
Idag vid lunchen, började jag gråta av trötthet. Jag stod där vid diskbänken med Vince på armen. Han var tandontsgnällig och ville ingenting. Jag insåg att snabbmat var mitt enda alternativ. Fast när inte ens det flöt smidigt, när inte ens korvarna kunde ligga stilla. Då brast det för mej! För vem vill äta kladdiga korvar med bröd?!
Innan jag nu avslutar detta inlägg vill jag klargöra några saker;
1. Johan skall INTE lastas för min trötthet! Han gör massor för att underlätta.
2. Jag älskar mina barn och ångrar inte att jag satt dem till världen (detta förtydligande vänder sej mest till de som tycker att dagens småbarnsföräldrar klagar för mycket och borde ha tänkt på hur det kunnat bli INNAN de skaffade barn. Hur de nu menar att man skulle ha vetat det?!).
3. Jag vet att korv med bröd INTE klassas som smalmat och därmed inte hjälper till att tappa kilon. But what can a mom do?!
4. Jag vet att mitt "problem" måste sättas i relation till verkliga tragedier - människor svälter!
But still! I am so fucking TIRED!!!!
Bilar och mat.
Vi ska köpa bil. Jag kollar på Blocket och låtsas som om jag kan det här med bilköp. Som om jag fattar vilka egenskaper Peugot 407 SW 2,0 har. Jag tittar på miljoner bilar (känns det som) och nickar gillande när jag ser att de har dragkrok. För DET måste vi ha. Och det är typ det enda jag vet. Jag tycker att det är hemskt synd varje gång jag hittar en fin bil, och med fin menar jag en med cool färg, som inte är utrustad med dragkrok. Saab, Volvo, Reanult, Toyota... Ford - Neeeej, tack!
Efter stund slutar jag att spela "viktig samt kunnig bilköpare" och gör istället något jag kan. Någorlunda iallafall.
Jag skär kycklinggrillkorven i bitar och steker den tillsammans med purjolök. Sedan hackar jag en paprika och slänger bitarna i stekpannan. Steker en stund så att korven och paprikan får en brun yta. Häller i krossad tomat, chilisås (kan man ha i all mat!), dijonsenap och lite ketchup. Sen kryddar jag med basilika (kan man också ha i all mat!), timjan, paprikakrydda, salt och peppar. Möjligen lite chilikrydda. Låter allt puttra en stund och häller sedan på en skvätt mellangrädde. Öppnar en burk svarta bönor och rör ned dem i grytan. Ibland tar jag kikärtor istället. Så står den där och puttrar en stund till medan jag bär omkring på febrig bebis.
Jag brukar ofta servera grytan tillsammans med potatis men pasta, ris, couscous eller annat passar lika bra.
Tydligen är jag ingen begåvad matfotograf men jag lovar, det smakar tusen gånger bättre än det ser ut! (Salladen består av isbergssallad, tomat, rödlök, melon, äpple samt fetaost.)
Kickis korvgryta, var det alltså. (Oh, my! Hur töntigt är det inte att döpa en rätt efter sej själv!)
Min bebis har haft över 40 graders feber hela natten. Legat och gnytt i feberyran. Idag log han dock en liten stund. Skrattade också lite när Geisha slickade honom på fingrarna. Själv lever jag på alvedon och tycker oändligt synd om mej själv. Ibland hostar jag sådär eländigt. Tills jag kommer på att jag är ensam hemma och att det endast är hunden som hör hur hemskt sjuk jag är. Inget medlidande där alltså. Men när maken kommer hem från jobbet ska jag ta mej för pannan och förklara hur illa det är ställt med mej, så att han fattar vilken stark kvinna han valt som mamma till sina barn.
Ja...eller nåt.
Efter stund slutar jag att spela "viktig samt kunnig bilköpare" och gör istället något jag kan. Någorlunda iallafall.
Jag skär kycklinggrillkorven i bitar och steker den tillsammans med purjolök. Sedan hackar jag en paprika och slänger bitarna i stekpannan. Steker en stund så att korven och paprikan får en brun yta. Häller i krossad tomat, chilisås (kan man ha i all mat!), dijonsenap och lite ketchup. Sen kryddar jag med basilika (kan man också ha i all mat!), timjan, paprikakrydda, salt och peppar. Möjligen lite chilikrydda. Låter allt puttra en stund och häller sedan på en skvätt mellangrädde. Öppnar en burk svarta bönor och rör ned dem i grytan. Ibland tar jag kikärtor istället. Så står den där och puttrar en stund till medan jag bär omkring på febrig bebis.
Jag brukar ofta servera grytan tillsammans med potatis men pasta, ris, couscous eller annat passar lika bra.
Tydligen är jag ingen begåvad matfotograf men jag lovar, det smakar tusen gånger bättre än det ser ut! (Salladen består av isbergssallad, tomat, rödlök, melon, äpple samt fetaost.)
Kickis korvgryta, var det alltså. (Oh, my! Hur töntigt är det inte att döpa en rätt efter sej själv!)
Min bebis har haft över 40 graders feber hela natten. Legat och gnytt i feberyran. Idag log han dock en liten stund. Skrattade också lite när Geisha slickade honom på fingrarna. Själv lever jag på alvedon och tycker oändligt synd om mej själv. Ibland hostar jag sådär eländigt. Tills jag kommer på att jag är ensam hemma och att det endast är hunden som hör hur hemskt sjuk jag är. Inget medlidande där alltså. Men när maken kommer hem från jobbet ska jag ta mej för pannan och förklara hur illa det är ställt med mej, så att han fattar vilken stark kvinna han valt som mamma till sina barn.
Ja...eller nåt.
Fortfarande sjuk.
Natt med en stekhet liten bebiskropp bredvid. Kanske sov jag två timmar sammanlagt. Övrig tid låg jag i mörkret och lyssnade till lillens andetag. Höll min hand på hans rygg för att känna att han andades. Gudars, det här mammalivet. Oron kommer liksom på köpet, likaså smärtan när barnen har ont eller mår dåligt.
Idag har han sovit sedan han vaknade. Om ni fattar min felaktiga svenska :) Så satt vi i soffan en stund. Han verkade så pigg.
Han kröp lite. Lekte med min mobil.
Sen blev han så trött att han slocknade and was out i över två timmar.
Sjuka lilla skrutt, bli frisk snart!
Tänk iaf att hans första ord blev mamma! Jojomensan, min bebis säger mamma! Eller mer mammamammammamammamamma, typ. Men ändå, det låter som mamma och jag VET att han menar varje liten bokstav ;)
Nä, nu! Måste jag ta tag i något. Plocka bort frukostdisken exempelvis. Så att lunchdisken får plats, menar jag.
Idag har han sovit sedan han vaknade. Om ni fattar min felaktiga svenska :) Så satt vi i soffan en stund. Han verkade så pigg.
Han kröp lite. Lekte med min mobil.
Sen blev han så trött att han slocknade and was out i över två timmar.
Sjuka lilla skrutt, bli frisk snart!
Tänk iaf att hans första ord blev mamma! Jojomensan, min bebis säger mamma! Eller mer mammamammammamammamamma, typ. Men ändå, det låter som mamma och jag VET att han menar varje liten bokstav ;)
Nä, nu! Måste jag ta tag i något. Plocka bort frukostdisken exempelvis. Så att lunchdisken får plats, menar jag.
Sjuk.
"Tänk om han ville sitta still i mitt knä och bara mysa någon gång!"
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Nu gör han det, Vince alltså. Men nu vill jag bara att han ska vara sej själv igen. Inte bara sitta med hängande huvud och glansiga ögon. Jag vill att han ska härja och böka. Krypa omkring som en galning och låta så där roligt som han gör. Det är väl lustigt hur jag är. Be careful what you wish for, sägs det ju. Och det kanske jag borde vara (i många fall).
Min galna lilla bebis är inte sej lik. Han bara sover och sover.
Så vaknar han och är brännhet över hela kroppen. Guuuud, jag vill vara sjuk åt honom, ta all feber! Fina lilla unge, som inte fattar varför han mår like crap.
Sen min stora unge. Han stryker sin lillebror över håret och säger: "Har han feber redan?!" Meaning: "Har han feber FORTFARANDE?!" Inte så lätt med orden ibland.
Jag må vara usel på att vara sjuk (faktiskt värre än en man) men jag lovar på heder och samvete, att om jag kan ta mina ungars sjukdomar, så skall jag bli en mästare på att handskas med huvudvärk, illamående, feber och allehanda baciller!
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Nu gör han det, Vince alltså. Men nu vill jag bara att han ska vara sej själv igen. Inte bara sitta med hängande huvud och glansiga ögon. Jag vill att han ska härja och böka. Krypa omkring som en galning och låta så där roligt som han gör. Det är väl lustigt hur jag är. Be careful what you wish for, sägs det ju. Och det kanske jag borde vara (i många fall).
Min galna lilla bebis är inte sej lik. Han bara sover och sover.
Så vaknar han och är brännhet över hela kroppen. Guuuud, jag vill vara sjuk åt honom, ta all feber! Fina lilla unge, som inte fattar varför han mår like crap.
Sen min stora unge. Han stryker sin lillebror över håret och säger: "Har han feber redan?!" Meaning: "Har han feber FORTFARANDE?!" Inte så lätt med orden ibland.
Jag må vara usel på att vara sjuk (faktiskt värre än en man) men jag lovar på heder och samvete, att om jag kan ta mina ungars sjukdomar, så skall jag bli en mästare på att handskas med huvudvärk, illamående, feber och allehanda baciller!
Helgen.
Snart är allt som vanligt här hemma. Inte riktigt än, men snart. Vi har åtminstone fått hem får efterlängtade svarting!
Promenader alltså, för Fru Agnemyr! Nu finns absolut inga lama ursäkter. Hunden måste ut. Varje dag! Och beträffande bantningshaveriet igår kväll så har jag inga kommentarer!
Jag och pojkarna hämtade hunden i lördags hos min bror. Jag älskar att vara där, för hans hus är fullt av ljuvliga små djur. Vince vill ha en!
Och JAG vill ha två!
Om jag nu klarar av dem vill säga...
Men EN liten katt kan jag väl få? Bara en. Snälla...
Helgen i övrigt, har spenderats på övervåningen. Vi målar. Och förfärar oss över vårt färgval. Tror jag. Fast jag vet inte. Det är så svårt att se. Inga möbler eller gardiner. Bara färg. Not so snyggt just nu. Men kanske sen...?
Vi vill bli färdiga nu! Jag kräks snart på alla kartonger och all lort här nere! Jag vill ha yta! Rena ytor. Vi måste arbeta hårdare! Därför tar vi all hjälp som finns att tillgå. Våra barn är billig arbetskraft. Lönen de får är mat och husrum ;)
Vince får fixa golvet.
Och det verkar han ju glad över.
Med gemensamma krafter borde vi vara färdiga inom en snar framtid.
Idag sker dock inte mycket. Varken med bygget eller andra aktiviteter. Jag och bebisen är sjuka. Jag i halsen och huvudet (what else is new;), Vince med feber. Därför hänger vi mest omkring idag. När grannen frågade om det var något jag skulle passa på att göra nu under mina sista två mammalediga veckor, greps jag av panik! För jag inser att jag måste njuta av varje sekund.
Så nu jävlar njuter jag. Av halsont, febrig bebis, smutsigt hus och flyttkartonger.
Promenader alltså, för Fru Agnemyr! Nu finns absolut inga lama ursäkter. Hunden måste ut. Varje dag! Och beträffande bantningshaveriet igår kväll så har jag inga kommentarer!
Jag och pojkarna hämtade hunden i lördags hos min bror. Jag älskar att vara där, för hans hus är fullt av ljuvliga små djur. Vince vill ha en!
Och JAG vill ha två!
Om jag nu klarar av dem vill säga...
Men EN liten katt kan jag väl få? Bara en. Snälla...
Helgen i övrigt, har spenderats på övervåningen. Vi målar. Och förfärar oss över vårt färgval. Tror jag. Fast jag vet inte. Det är så svårt att se. Inga möbler eller gardiner. Bara färg. Not so snyggt just nu. Men kanske sen...?
Vi vill bli färdiga nu! Jag kräks snart på alla kartonger och all lort här nere! Jag vill ha yta! Rena ytor. Vi måste arbeta hårdare! Därför tar vi all hjälp som finns att tillgå. Våra barn är billig arbetskraft. Lönen de får är mat och husrum ;)
Vince får fixa golvet.
Och det verkar han ju glad över.
Med gemensamma krafter borde vi vara färdiga inom en snar framtid.
Idag sker dock inte mycket. Varken med bygget eller andra aktiviteter. Jag och bebisen är sjuka. Jag i halsen och huvudet (what else is new;), Vince med feber. Därför hänger vi mest omkring idag. När grannen frågade om det var något jag skulle passa på att göra nu under mina sista två mammalediga veckor, greps jag av panik! För jag inser att jag måste njuta av varje sekund.
Så nu jävlar njuter jag. Av halsont, febrig bebis, smutsigt hus och flyttkartonger.
Party!
Vad vi gör en fredagskväll;
Party på övervåningen med slipdamm och målarfärg. Det är grejer det!
Så ja, skål då!
Party på övervåningen med slipdamm och målarfärg. Det är grejer det!
Så ja, skål då!
14 år. 14 år!
Året är 1996.
Jag, Cissi och Ulli på vår studentkväll, som för övrigt var en av de roligste kvällarna i mitt liv! Vi är alltså 19 år gamla.
Så hände något.
Åren gick tydligen och helt plötsligt kom mina tjejer på besök. Den ena med två ungar och den andra med en. Och där satt vi på min altan med barn stojandes omkring oss. Och ja ba, nämen va fan! Det HÄR är inte klokt!
Fast faktum är att det nog ÄR klokt ändå! Det har ju gått 14 (jösses, alltså!!!) år! Och då är det inte särskilt märkligt att vi hunnit föda några ungar var.
Det är bara det att det inte känns som 14 år. Snarare 3. Eller...kanske inte ändå. För man har ju blivit en aning snyggare med åren. HOPPAS JAG!
Jag och Ulli. Har vi möjligtvis redan passerat 40 årsstrecket på ovanstående foto?! Sweet Jesus vad tantiga vi ser ut! Jag minns också att jag var oerhört stolt över mina glasögon. Joråsåatte...
Jag och Cissi. I folkdräkt. Framför min pappas gamla Ford Anglia (stavning?) som fick puttas till start men ändå inte höll ända fram.
Tillbaka till nu.
Igår kväll, när barnen somnat (efter en del skrik och dåligt uppförande av viss dotter samt en och annan bebis!!!) hällde vi upp varsitt glas vin, jag och Ulli (vi saknade dej, Cissi!). Sen satt vi där i mitt kök till senan timme och babblade like old times.
Eller nej, jag tar tillbaka det där med "like old times". För vi pratade inte om killproblem eller hur arga vi var på våra föräldrar som aldrig lät oss göra som vi ville. Nä, där satt vi istället och resonerade om huruvida självscanningskassarna på ICA Maxi var att föredra framför vanliga papperskassar. Under tiden denna viktiga diskussion pågick lyckades jag även döda ett par flugor med mitt racket. Jag tar förresten också tillbaka det där med senan timme. För klockan 23.00 reste vi båda på oss samtidigt och började plocka av bordet. För det är ju som bekant en dag imorgon också. Especially för oss tanter med två barn each.
Så nog har 14 år passerat, alltid!
Jag, Cissi och Ulli på vår studentkväll, som för övrigt var en av de roligste kvällarna i mitt liv! Vi är alltså 19 år gamla.
Så hände något.
Åren gick tydligen och helt plötsligt kom mina tjejer på besök. Den ena med två ungar och den andra med en. Och där satt vi på min altan med barn stojandes omkring oss. Och ja ba, nämen va fan! Det HÄR är inte klokt!
Fast faktum är att det nog ÄR klokt ändå! Det har ju gått 14 (jösses, alltså!!!) år! Och då är det inte särskilt märkligt att vi hunnit föda några ungar var.
Det är bara det att det inte känns som 14 år. Snarare 3. Eller...kanske inte ändå. För man har ju blivit en aning snyggare med åren. HOPPAS JAG!
Jag och Ulli. Har vi möjligtvis redan passerat 40 årsstrecket på ovanstående foto?! Sweet Jesus vad tantiga vi ser ut! Jag minns också att jag var oerhört stolt över mina glasögon. Joråsåatte...
Jag och Cissi. I folkdräkt. Framför min pappas gamla Ford Anglia (stavning?) som fick puttas till start men ändå inte höll ända fram.
Tillbaka till nu.
Igår kväll, när barnen somnat (efter en del skrik och dåligt uppförande av viss dotter samt en och annan bebis!!!) hällde vi upp varsitt glas vin, jag och Ulli (vi saknade dej, Cissi!). Sen satt vi där i mitt kök till senan timme och babblade like old times.
Eller nej, jag tar tillbaka det där med "like old times". För vi pratade inte om killproblem eller hur arga vi var på våra föräldrar som aldrig lät oss göra som vi ville. Nä, där satt vi istället och resonerade om huruvida självscanningskassarna på ICA Maxi var att föredra framför vanliga papperskassar. Under tiden denna viktiga diskussion pågick lyckades jag även döda ett par flugor med mitt racket. Jag tar förresten också tillbaka det där med senan timme. För klockan 23.00 reste vi båda på oss samtidigt och började plocka av bordet. För det är ju som bekant en dag imorgon också. Especially för oss tanter med två barn each.
Så nog har 14 år passerat, alltid!
Johan.
"Har just beslutat mig för att aldrig skaffa barn, villa eller fast jobb, hoppas du står ut med det!! Alla jag känner, nångång har träffat eller bara hört talas om skaffar barn i indisk takt! Skrämmande!"
Ovanstående mening är inklippt från ett mail som Johan skickade till mej den 26 mars, 2005. Vi hade då träffats i sex veckor. Tre av dessa befann jag mej i USA. Så han längtade såklart, stackarn. Skickade mail som en galning och ringde typ en gång i kvarten. Elller, vänta...var det jag kanske...? Nä, det kan jag aldrig tro. Det var säkert Johan.
Nåväl...
Jag kom att tänka på den där meningen idag. När jag försökte äta frukost utan att bli galen. I sovrummet gapade en arg Vince för full hals. Vi håller på fem-minutersmetoden. And it sucks!!! Precis lika mycket som det gjorde när vi körde den med Lennon. Nä, förresten! Den här gången är det värre. För vår andra unge gör allting miljoner gånger MER än sin brorsa. Så om det tog en halvtimme första kvällen med Lennon så kan vi kallt räkna med att det tar fem timmar med Vince.
När jag lämnade maken igår kväll för att storhandla, satt jag där i bilen och undrade om Johan innerst inne kanske menade vad han skrev i det där mailet. Att han nu satt där i soffan, med Vinces skrik som bakgrundsmusik och kände att han blivit blåst. Att han på något sätt råkade få allt det där han inte ville ha. För en villa har han (ofärdig dessutom!), ett fast jobb har han också (som han trivs sådär med) och barn - två till och med! Jag blev lite orolig, men lugnade mej genast när jag mindes de sista raderna i mailet.
De löd som följer;
"Saknar dig frenetiskt och önskar du var här... Snart så!
Längtar Kix, längtar."
Så jag borde sitta säkert. Om han bestämmer sej för att göra sej av med rubbet ;)
Det är oändligt tur iallfall, att hur mycket våra barn än skriker och gormar, så är ALLT förlåtet med en blick;
eller en bedjan om att hålla handen;
eller bara av KÄRLEK till våra små;
Och jag hoppas och tror, att hur jobbigt det än blir, så stannar han kvar. För att beslutet han fattade för fem år sedan var helt fel. Och för att han älskar oss <3
För vi älskar honom!
Johan och Lennon.
Johan och Vince.
Full Johan med gravid fru. Fast egentligen var vi inte gifta då, men jag tror att det var någonstans här han insåg vart det barkade hän :)
Vikten.
DKNY Donna Karan New York - Varför köpte jag dej i small?
I dej ska jag se snygg ut i om ett par månader. Inte bara trycka på mej den utan SE SNYGG UT! S-N-Y-G-G, var det.
Kniven mot strupen. En jävla deadline, alltså! Den 6 november 2010. Cocktailparty i Köpenhamn. Det betyder med andra ord att jag måste bjuda till. Att det inte är okej med "bara" en ruta choklad eller "fika när gäster kommer är en annan sak". I morse ville jag gråta. Mina korta jeans som ALLTID ramlat av mej och därför legat undanpackade, satt som ett jävla korvskinn över lår och rumpa. Vågen lämnar jag därhän. Finns inte en sportslig att jag ställer mej på den! Jag är förskräckt as it is!
Nu längtar jag ännu mer efter min hund! För promenader eller joggingturer ensam känns både tråkigt och onödigt (!). På lördag ska hon hem! (Så slipper jag också ha hjärtklappning av rädsla om nätterna.) Då kan vi börja mitt nya liv, hon och jag. För nu jävin (eller hur, Cissi?!)!!!!!
I övrigt känns ju det här säkert inför kommande kalla vintrar;
Det här också;
Banta OCH bebisanpassa huset. Samtidigt!
Vad hände?! Jag tyckte nyss att jag trippade omkring på smala ben i en lägenhet i stan.
I dej ska jag se snygg ut i om ett par månader. Inte bara trycka på mej den utan SE SNYGG UT! S-N-Y-G-G, var det.
Kniven mot strupen. En jävla deadline, alltså! Den 6 november 2010. Cocktailparty i Köpenhamn. Det betyder med andra ord att jag måste bjuda till. Att det inte är okej med "bara" en ruta choklad eller "fika när gäster kommer är en annan sak". I morse ville jag gråta. Mina korta jeans som ALLTID ramlat av mej och därför legat undanpackade, satt som ett jävla korvskinn över lår och rumpa. Vågen lämnar jag därhän. Finns inte en sportslig att jag ställer mej på den! Jag är förskräckt as it is!
Nu längtar jag ännu mer efter min hund! För promenader eller joggingturer ensam känns både tråkigt och onödigt (!). På lördag ska hon hem! (Så slipper jag också ha hjärtklappning av rädsla om nätterna.) Då kan vi börja mitt nya liv, hon och jag. För nu jävin (eller hur, Cissi?!)!!!!!
I övrigt känns ju det här säkert inför kommande kalla vintrar;
Det här också;
Banta OCH bebisanpassa huset. Samtidigt!
Vad hände?! Jag tyckte nyss att jag trippade omkring på smala ben i en lägenhet i stan.
Så tyst, så tyst...
Ingenting hörs från övervåningen. Ingen mat kokar på spisen. Märkligt på något sätt. Vi är ensamma i vårt eget hus.
Nu ska här målas, sättas lister samt läggas golv. Sen kastar vi upp ungar och leksaker, ringer ett städbolag och njuter en dag. Så startar badrumsbygget!
Men nu nöjer vi för några timmar. "Vilar."
Och så kupan. Som jag ska måla. Alltså JAG ska måla, ståendes på taket. Utan att ramla och bryta något endaste ben i kroppen.
Som sagt, dagen känns märklig. Det är tyst och jag känner mej ostressad. Jag ska BARA laga mat till mej och ungarna idag. Jösses, vad ska jag göra av all tid? Jaaaa, jag överdriver! Fast det känns onekligen simpelt att fixa alla sysslor idag. Särskilt som mina pojkar leker för sej själva och jag hinner både bädda samt plocka undan frukosten ifred;
Dagen blir lugn. Jag kan inte minnas senast vi bara var hemma utan göromål. Bebisen har just knoppat in och stora leker med sina bilar. Själv dricker jag en kopp te och njuter av att vara hemma. För snart är det slut med det. Tre veckor kvar på min mammaledighet. Sedan ska tydligen barnens pappa vara hemma. Dåligt, tycker jag. Att pappor har rätt till lika många dagar. To hell with jämställdheten! JAG vill vara hemma, BARA!
Närå, klart alla mina pojkar ska vara hemma tillsammans! De kommer ha det superbra och jag tycker faktiskt att det ska bli kul att börja jobba igen. Träffa kollegor och äta lunch i lugn och ro. Ahhhh...
Nä, dåså. Lite frukt till min stora kille och sedan ut i solen!
Just, ja! Mitt sockerintag. Låt mej säga siså här;
Jag har åtminstone halverat det! Men Rom byggdes inte på en dag. Så denna vecka är det nya tag. Förutom på onsdag när fina Ulli kommer och på fredag när vi ska på kalas och på lördag när det faktiskt är lördag! Men i övrigt, nya tag.
Stolt moder!
Igår var en historisk dag i familjen Agnemyrs liv!
VARNING!!!
För urtrist inlägg. (Om man inte själv är mamma eller pappa.)
Detta var vad som hände;
Vår förstödde sade adjö till sina nappar! Och gav dem till grannens trädgårdstroll.
Och se så glad han/hon/den/det blev!
Jag skulle ge alla mina slantar för att läsa hans tankar efter lämningen;
Söta, goa, underbara unge! Jag är såååååå stolt över dej <3
Första natten gick bra! På kvällen undrade han om napparna, förstås. Men sedan somnade han. På morgonen ropade han på oss och Johan gick in till hans rum. Förväntade sej såklart att höra något om de icke befintliga napparna. Men det enda han hörde var ett litet mummel; "Dumma troll!"
Fina, roliga unge!!!
Ikväll frågade han EN gång om nappen. EN! EN gång! Vårt barn måste vara något sorts mirakelbarn!
Eller så taggar jag ner a notch och inser att detta händer i alla familjer med alla barn. Äh, fan! Det skiter jag i. Jag ÄR äckligt stolt över honom!
What DID I do före barnen...?!
VARNING!!!
För urtrist inlägg. (Om man inte själv är mamma eller pappa.)
Detta var vad som hände;
Vår förstödde sade adjö till sina nappar! Och gav dem till grannens trädgårdstroll.
Och se så glad han/hon/den/det blev!
Jag skulle ge alla mina slantar för att läsa hans tankar efter lämningen;
Söta, goa, underbara unge! Jag är såååååå stolt över dej <3
Första natten gick bra! På kvällen undrade han om napparna, förstås. Men sedan somnade han. På morgonen ropade han på oss och Johan gick in till hans rum. Förväntade sej såklart att höra något om de icke befintliga napparna. Men det enda han hörde var ett litet mummel; "Dumma troll!"
Fina, roliga unge!!!
Ikväll frågade han EN gång om nappen. EN! EN gång! Vårt barn måste vara något sorts mirakelbarn!
Eller så taggar jag ner a notch och inser att detta händer i alla familjer med alla barn. Äh, fan! Det skiter jag i. Jag ÄR äckligt stolt över honom!
What DID I do före barnen...?!
Status.
Det kanske är dags,
att sänka sängen...
...så att ungen inte ramlar ur och får allvarligare skador än en röd kind,
Synd bara att behöva ta ifrån honom hans roligaste sysselsättning.
Nog om vår bebis. Nu till MIN "roligaste" sysselsättning.
Stek köttfärs och lök. Krydda med till exempel dragon, gurkmeja, timjan, salt och peppar. Klicka i lite tomatpuré. Lägg sedan allt i en ugnsfast form. Blanda 5 dl creme fraiche med chilisås (alt. ketchup), senap och chilikrydda (salt och peppar kanske). Lägg röran som ett täcke över köttfärsen. Garnera med tomat, riven ost och tex basilika. In i ugnen på 225 grader i typ en kvart. Servera med kokt potatis eller ris eller pasta eller whatever else.
Easy peasy. Och så satans gott!
Tänkte att jag borde dela med mej av åtminstone en av mina tusen maträtter ;)
Och nu, någonting helt annat.
Läste ett sådant där må-bra magasin när jag var hos föräldrarna. Där fanns en artikel om vad vi människor anser vara hög status. Hög status har man (tydligen) om man tjänar massor med pengar, hämtar barnen före tre på dagis, kör två bilar av nyare modell, reser utomlands på semester varje år, är en närvarande förälder, har ett fint hus med vacker trädgård, aldrig varit skild, lever i ett lyckligt äktenskap, är vältränad och har tid med sina hobbies och sen slutade jag att läsa och hämtade en papperspåse att andas i.
Men jag var tvungen att fortsätta för jag blev nyfiken. Det fanns nämligen en lista över vad män anser ger hög status. Fem bilar av nyare modell och massor med pengar på banken, tänkte jag och tyckte genast synd om min make. Men döm om min förvåning när jag läser att först på statuslistan kommer, EN SNYGG FRU.
Och genast blev jag lugn. För det HAR Johan redan! Och det är ju roligt för honom.
No worries, alltså. Så länge någon av oss kan pricka av första platsen på statuslistan är det ingen fara på taket.
Eftersom hög status VERKLIGEN är något vi eftersträvar!
Ehhhh....?
Sockerintaget igår var sparsamt. Nöjer mej så.
att sänka sängen...
...så att ungen inte ramlar ur och får allvarligare skador än en röd kind,
Synd bara att behöva ta ifrån honom hans roligaste sysselsättning.
Nog om vår bebis. Nu till MIN "roligaste" sysselsättning.
Stek köttfärs och lök. Krydda med till exempel dragon, gurkmeja, timjan, salt och peppar. Klicka i lite tomatpuré. Lägg sedan allt i en ugnsfast form. Blanda 5 dl creme fraiche med chilisås (alt. ketchup), senap och chilikrydda (salt och peppar kanske). Lägg röran som ett täcke över köttfärsen. Garnera med tomat, riven ost och tex basilika. In i ugnen på 225 grader i typ en kvart. Servera med kokt potatis eller ris eller pasta eller whatever else.
Easy peasy. Och så satans gott!
Tänkte att jag borde dela med mej av åtminstone en av mina tusen maträtter ;)
Och nu, någonting helt annat.
Läste ett sådant där må-bra magasin när jag var hos föräldrarna. Där fanns en artikel om vad vi människor anser vara hög status. Hög status har man (tydligen) om man tjänar massor med pengar, hämtar barnen före tre på dagis, kör två bilar av nyare modell, reser utomlands på semester varje år, är en närvarande förälder, har ett fint hus med vacker trädgård, aldrig varit skild, lever i ett lyckligt äktenskap, är vältränad och har tid med sina hobbies och sen slutade jag att läsa och hämtade en papperspåse att andas i.
Men jag var tvungen att fortsätta för jag blev nyfiken. Det fanns nämligen en lista över vad män anser ger hög status. Fem bilar av nyare modell och massor med pengar på banken, tänkte jag och tyckte genast synd om min make. Men döm om min förvåning när jag läser att först på statuslistan kommer, EN SNYGG FRU.
Och genast blev jag lugn. För det HAR Johan redan! Och det är ju roligt för honom.
No worries, alltså. Så länge någon av oss kan pricka av första platsen på statuslistan är det ingen fara på taket.
Eftersom hög status VERKLIGEN är något vi eftersträvar!
Ehhhh....?
Sockerintaget igår var sparsamt. Nöjer mej så.
Sömnen då?!
Om det här hände oftare;
skulle byggnationen fungera hemskt, hemskt mycket bättre. Då skulle jag först och främst vara utsövd och pigg på morgonen. Tuttsnutt varannan timme - not so mycket nattsömn för modern. På dagarna sen. Han kunde väl please sova åtminstone en timme i taget. But nooooo! Inte min bebis. Han tar sina powernaps på 20-30 minuter och sen anser han sej utsövd. Fine! Om han nu vore utsövd. Men det är han icket! Gnällig och klängig av på tok för lite sömn.
Och ja, jag vet! Barn är barn är barn är barn. Så är det att ha barn. Med barn ska man inte tro att man hinner något annat. Och allt det där. I know! Men det är ändå liiiite frustrerande det här med hans sömn. Och framförallt MIN uteblivna sömn.
Oh, well. Gipsskivorna är iallafall på plats! Och spacklandet har tagit sin början. Se så vitt och fint;
Och idag ska fönster sättas på kupan!
Så vem bryr sej om sömn?! Inte ja... Jo! Fan, jag gör det! Jag bryr mej om sömn! With or without övervåningsbygge!
But I´ll sleep when I´m dead (right Anna?!).
Sockerrapport:
Jamen, jag bakade ju en sockerkaka till snickarna och den kan ju inte serveras utan avsmakning! Det fattar väl vem som helst. Dessutom måste den här bantningen sättas i relation till vad jag tidigare stoppat i mej och tar man med det i beräkningen är jag otroligt duktig! (Andra ursäkter mottages tacksamt på johansfru.blogg.se)
Nu fika till snickarna. INTE TILL MEJ!
skulle byggnationen fungera hemskt, hemskt mycket bättre. Då skulle jag först och främst vara utsövd och pigg på morgonen. Tuttsnutt varannan timme - not so mycket nattsömn för modern. På dagarna sen. Han kunde väl please sova åtminstone en timme i taget. But nooooo! Inte min bebis. Han tar sina powernaps på 20-30 minuter och sen anser han sej utsövd. Fine! Om han nu vore utsövd. Men det är han icket! Gnällig och klängig av på tok för lite sömn.
Och ja, jag vet! Barn är barn är barn är barn. Så är det att ha barn. Med barn ska man inte tro att man hinner något annat. Och allt det där. I know! Men det är ändå liiiite frustrerande det här med hans sömn. Och framförallt MIN uteblivna sömn.
Oh, well. Gipsskivorna är iallafall på plats! Och spacklandet har tagit sin början. Se så vitt och fint;
Och idag ska fönster sättas på kupan!
Så vem bryr sej om sömn?! Inte ja... Jo! Fan, jag gör det! Jag bryr mej om sömn! With or without övervåningsbygge!
But I´ll sleep when I´m dead (right Anna?!).
Sockerrapport:
Jamen, jag bakade ju en sockerkaka till snickarna och den kan ju inte serveras utan avsmakning! Det fattar väl vem som helst. Dessutom måste den här bantningen sättas i relation till vad jag tidigare stoppat i mej och tar man med det i beräkningen är jag otroligt duktig! (Andra ursäkter mottages tacksamt på johansfru.blogg.se)
Nu fika till snickarna. INTE TILL MEJ!
