Frun berättar

Jag får lov att säga upp mej från jobbet. Annars hinner jag inte:

1. Blogga.
2. Prata i telefon.
3. Kolla facebook.
4. Hasa omkring i pyjamas halva dagen.
5. Dricka tio koppar te.
6. Se fram emot att posten ska komma.

Det här med att varje morgon åtminstone få på lite mascara är förvånansvärt omständligt för mej. När det är tid för mej att sätta mej i bilen för att köra till jobbet inser jag ofta att jag glömt kladda med sminket. Istället har jag ägnat min dyrbara tid till att hoppas på att barnen ska vakna så att jag hinner pussas innan jag åker.

Väl på jobbet har jag det bra! Jag älskar mina lugna luncher tillsammans med fina kollegor. Sänder dock alldeles för ofta tankar hem till maken och det förmodade kaoset. Lite som att jag har dåligt samvete för att sitta där ensam med min mat.

Det är svårt för mej. Med omställningen. Tydligen. I really need to släppa det dåliga samvetet. För det är självpåtaget och väldigt martyrliknande.

Helgen var underbar! Det är verkligen mysigt att packa in hela familjen i bilen och åka bort. Det är något speciellt med att stanna efter vägen. Stanna för lite fika eller mat. På ett sunkigt ställe med heltäckningsmatta och bli serverad very questionable food. Där bebisen behöver krypa av sej och krälar därmed omkring på äckligt golv med sin storebror. Det är också speciellt med en speciell bebis som tycker att det är speciellt viktigt att gallskrika halva resan. Speciellt som det var nästan 15 mil kvar.

Vince: "Buääääääää! Buäääääääää!"

Lennon: "Men Vinnieeeeeeeee!!! Tyst!!!!!! Jag leker!!!!"

Med lortiga ungar (efter golvkrälning) och hög ljudvolym drog så tattarfamlijen till Göteborg.

Och igen har jag blivit påmind om hur lyckligt lottade vi är! Fuck alla pengar i världen (nåja, några kan jag behålla), screw det materiella! Vad som räknas är KÄRLEKEN till våra vänner och familjer.

Att få komma till en väns hem. Bli bjuden på mat och dryck. Träffa deras ungar som roar mina. DET är sådant som gör mej så varm om hjärtat att jag vill gråta!



Storebror var möjligtvis inte lika glad över att dela sin lillebror med andra;



Miljoner tack, Ulli! För att du är du!

Flera vänner i Göteborg! Som även de öppnade sitt hem för oss. Och serverade lika god mat och dryck (som ni märker är maten och drycken väldigt VIKTIG för mej!). Prat långt in på natten och en massa skratt. Med gosig bebis som Vince visade sej på styva linan inför. Typ, kolla jag kan stå jag!!!



Medan pappan, 33 år gammal ägnade sej åt vuxna saker. Dvs spelade tv-spel och sköt en häst när treåringen såg på. Citat Johan: "Jamen, jag sa ju flytta på dej! Lennon, nu sover hästen."



Prat i lugn och ro - gick sådär. Det var ju barn överallt;



Men det har ingen betydelse. För ungarna är så goa att jag svimmar! Och så fick vi lära känna två speciella människor. Oliwer och Ann;



Tack Macke och Ann! För att ni finns!

Tacksamheten avhandlad!

Jag tycker att det är fantastiskt kul att tolka igen. I´m on fire! Om jag får säga det själv ;) Men Gudars, vad jag saknar gnälliga och kladdiga ungar!!!



Godnatt jord! Ja, det gäller även dej på bilden ovan!