Frun berättar

Jag vägrar tro att det ska vara så här svårt! De är ju små, för bövelen! Inga mångårigt utbildade proffesorer. Mina barn that is.

Men jag lovar. Den här uppgiften är den största utmaning jag någonsin ställts inför. Och dessutom gör den mej så känslomässgt utmattad att jag sällan känner igen mej själv nowadays.

Min 2-åring blev visst arg. För att jag inte ville vara i sovrummet med honom. För att jag istället behövde fixa mat. Han skrek. Skrekskrekskrekskskrekskrek i vad som kändes som oändligheter. Samtidigt gjorde hans lillebror detsamma. 

Jag stod där. Och undrade hur jag skulle göra. Låta den äldsta få som han ville och därmed tysta skriket. Lyfta upp den yngsta och vyssja till sömns igen. Skulle onekligen vara den enklaste vägen att ta.

Så varför in hell var jag tvungen att göra tvärtom?! Be Lennon komma till mej istället och låta Vince ligga kvar i vagnen och försöka få honom att somna om själv. Why? Why? Why? I ask myself.

Jo, för att jag är livrädd att göra mina ungar till skrikiga monster. Jag vill inte ha barn som aldrig accepterar ett nej. Som bara vill att alla ska följa deras vilja. Det är verkligen min mardröm. Och har varit så från första dagen jag klev över tröskeln med min förstfödde.

Jag vill vara tydlig. Konsekvent. Rättvis. Pedagogisk. Fast jag inser nu att gränsen är hårfin till att istället bli envis, osäker, vrång och ytterst regelrättig. För även om jag från början vet vad jag vill med det jag bestämmer eller gör med mina barn, så slutar det alltid med att de inte följer MITT manus. Jag känner mej skrattretande naiv när jag står där i tumultet och undrar hur i helaste helvetet jag någonsin kunde tro att beslutet jag fattade från början var klokt.

Stora livsbeslut såsom husköp, giftermål, yrkesval etc är ingenting i jämförelse med hur svårt det är att bestämma huruvida ungen ska få lämna bordet innan alla ätit upp eller inte. Och dessa vardagliga beslut måste fattas flera jävla gånger om dagen. Om nästan allt.

Jag är så eländigt trött efter bråket idag. Inte så mycket för att det var jobbigt att lyssna till skriket. Utan för att jag har sådan ångest för om jag tog rätt eller fel beslut. Var jag tydlig mot min fina Lennon? Förstod han varför jag inte kom? Varför han istället skulle gå till mej? Eller är han skadad för livet?!

Jag vet!!! Det låter vansinnigt överdrivet. Men faktum är att det är så jag känner. Ofta.

Min moster, som är förskollärare, hon är klok. Hon säger till mej att jag inte är mer än mänsklig. Att vi alla gör tokiga saker eller fattar fel beslut ibland. Men barn förstår, säger hon. Barn fattar om man ångrar sej efteråt. Barn kan ta ett förlåt. Jag tänker på min moster varje gång jag hamnar i jobbiga situationer med mina barn. Att så länge jag vill deras bästa så löser det sej. Jag tänker att hon nog har rätt. Att jag i efterhand kanske kan rätta till det om jag (återigen) fattade fel beslut in the first place. 

Men jag är fortfarande inte säker. Ibland tänker jag att till och med min hund är en lämpligare förälder än jag själv;