Frun berättar

Jag skrattar åt mej själv. I am such a schizo-mama!

Min dag:

Lennon äter frukost och berättar världens roligaste historier. Vince ligger i babysittern och ler. Hunden ligger vid mina fötter. Jag dricker te, skrattar åt min goa tvååring och vill vara mammaledig för evigt.

Tio minuter senare;

Lennon vill helt plötsligt inte äta mer än hälften av sin frukost och blir dessutom förbannad av kladdet runt sin mun. Vince drabbas samtidigt av akut magknip och börjar gasta. Hunden inser att Lennon lämnar mat efter sej varpå hon börjar dregla. Jag suckar, torkar en arg unge och reser mej sedan för att lyfta upp min galna bebis. Kliver självfallet i hundens dregel och använder ett fult ord som sekunden senare upprepas av min äldsta son. Vince skriker fortfarande och jag klappar honom på rumpan för att få bort magontet. Nu vill min stora unge på toa och vi skyndar dit. Där blir han arg för att det luktar illa när han gör nummer två och den lilla vrålar högre för att jag slutat klappa honom på rumpan. Jag inser att mitt te sedan länge kallnat och längtar genast efter fikarummet på jobbet där jag kan sitta med människor som varken behöver torkas runt mun eller i rumpa. 

En timme senare;

Vi går på promenad i solen. Lennon pratar och sjunger. Vince sover lugnt i vagnen. Hunden går lydigt vid min sida och jag vill aldrig mer tillbaka till jobbet. 

En halvtimme senare;

Lennon ramlar av pulkan i en isig backe. Vince vaknar och är galen för att inte vagnen rullar. Hundjäveln har hittat en bajshög och hetsäter trots att jag skriker NEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! Stora barnet grinar, lilla barnet grinar, jag VILL grina och hunden slickar sej runt sin bajsfyllda mun. Tolkcentralen, here I come!

Det är helt sjukt att leva som småbarnsförälder. Det är så fantastiskt kul, ljuvligt, underbart och härligt. But! A very big but! Sekunden senare tycker jag att det är så bedrövligt tungt och irriterande att jag frågar mej själv varför jag i hela friden var tvungen att bli på smällen in the first place. Jag är helt chockad över mitt känsloregister som jag trodde att jag hade utforskat enough under tonårstiden.

Men nu är klockan tio på kvällen och mina fina killar sover lugnt i sina sängar. Det är nu jag har tittat på familjen Annorlunda på teve och tänker att en bebis till om några år kanske skulle vara på sin plats. BUT! Återigen a big but! Klockan 01.30 inatt kommer jag ännu en gång smida planer för hur jag ska lura hem Johan på pappaledighet med start dagen efter alternativt räkna på vad en barnflicka skulle kosta.

Det är väldigt förvirrande för mej. Det här med att vara mamma...