Frun berättar

I am shocked! Shocked!

Det var ingen som talade om för mej att med barn kommer sjukdomar. När jag för några år sedan avundades föräldrar som kunde "vabba", var det ingen som skällde ut mej och sa att jag skulle skärpa mej. Att "vabba" är INTE något man VILL göra. Men där gick jag i min lilla bubbla och blev irriterande avis när jag såg på schemat att någon var hemma med sjukt barn. Tyckte att det var orättvist.

Gud, så dumt! Och what a waste of time för mej. Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag istället tyckt synd om "vabbande" människor. För det är fan inte roligt!

Först och främst är det såklart inte kul att ens unge är sjuk. Det är fasansfullt att se sitt barn må dåligt!

Men det finns ytterligare en baksida. För mej. Alltså, det är really påfrestande att vara hemma med en sjuk 2-åring. Om man bara kunde lägga sin unge i sängen och förklara att sömn är bästa medicinen, ja då vore det semester att "vabba"! Men barn KRÄVER saker när de sjuka! Kan ni fatta?! De ligger inte bara still och vilar! De gör samma saker som de brukar men med gnäll, snorande och uselt tålamod. De vill ha något men när de får vad de frågar efter vill de inte ha. De vill sova men bara för att vakna en kvart senare och fortsätta gnälla, snora och ha dåligt tålamod.

(Ovanstående kan i vissa fall även gälla mej!)

Jag har en sjuk 2-åring här hemma. Feber, hosta och så mycket snor att det är ett heltidsjobb bara att torka näsan på honom. Dessutom har han fått ont i öronen och grips av panik direkt ipren slutar värka. Det är så synd om honom att jag vill gråta.

Men i hemlighet tycker jag också synd om mej själv. För att det är så jobbigt med en krävande sjukling och en bebbe med magknip. Idag har jag gått mellan soffan, köket och toan. Ammat, vyssjat, torkat snor, försökt lugna, gett ipren, sprungit på toa med äldsta samt bytt blöja på minsta. Mitt i infernot, när Lennon gallskrek för öronont och Vince gjorde detsamma för magknip, tyckte jag så oändligt synd om mej själv att det var patetiskt. Men det värsta av allt var nog att jag undrade;

"Hur skulle en mamma handskas med detta?!"

Det är ju hemskt. Att jag fortfarande inte fattat att jag ÄR en mamma. Men faktum är att det ibland känns som om jag leker och att mina föräldrar snart kommer och hämtar mej. Det vore visserligen skönt just nu. För jag vet verkligen inte hur jag ska hjälpa min lilla pojke.

Nu sitter maken med Lennon som gråter för sina onda öron och jag sitter här och undrar om jag ska byta av.

But what would a mom think...?!

Under en kvart idag hade jag det lugnt och tyst. En kvart! EN KVART! E-N K-V-A-R-T! Stackars, stackars mej ;) 

 

När stora somnade med Skopis...


...och hunden i sin bädd...


...bebben i sin gosiga säng...


...så passade jag på att fika :)

Efter halva kakjäveln vaknade 75% av mina små.