Frun berättar

I tre år har vi bott i detta hus. Och under dessa år har köksväggen varit vit, kal och tråkig. Vid varje besök har min pappa "roligt" skämtat om hur synd det är om våra barn som bor i ett sterilt hem. (Nu är visserligen inte han rätt person att klaga med tanke på att han och mamma har väggarna fulla av gud vet vad - nästan att man drabbas av epilepsi när man är på besök där.)

Nåväl. NU har vi äntligen fått arslet ur och påbörjat vår fotovägg. Vi vill ju inte att våra barn ska bli institutionsskadade, som min far så "skojigt" påpekade.



Det blev superfint! Väggen kommer att fyllas på efterhand och bilderna ska vi byta ut lite då och då (läs: var tionde år om jag känner oss rätt) men jag tycker att det blev bra redan nu.

Vi. Eller vi och vi - Johan spikade också upp foton ovanför teven, så att vi varje kväll kan få hybris när vi ser vad vi åstadkommit i barnväg;



Idag jobbar Johan så jag myser med mina vackra (ja, jag sa ju det - hybris) pojkar här hemma. Stirrar på alla fina bilder och känner mej alldeles pirrig. GUD!!!! Jag kan verkligen inte fatta att jag har en sådan fin familj! Och det menar jag. JAG FATTAR VERKLIGEN INTE! Hur lyckades jag med det?!

Nu ska jag ta en kopp te och då vill jag ha lugn och ro. Äldsta får roa yngsta, alltså ;)