Frun berättar

I love being a mom! Jag lovar! Älskar, älskar, älskar mina barn! I oändlighet!

Vill bara klargöra det. För nu ska här klagas!

Vi har fortfarande kvar vår skruttiga gamla Ford. Idag packade jag in ungarna i den för att åka till stan i några ärenden. Not such a good idea. För när det är 35 grader varmt ute BÖR man ha AC i bilen. Särskilt om man inte vill späda på den redan tilltagande irritationen på barn som vill vara framme NUUUUUUUU, MAMMAAAAAAA! ACn i vår Ford funkade under en sommar. Den sommaren var sval. Denna sommar är inte det. Än så länge åtminstone.

Till stan kom vi. Gjorde det vi skulle och åkte sedan till MAX för att äta hamburgare.

Bebisen sov lugnt i bilstolen och treåringen var glad och exalterad över att gå på "restaurang". Detta ända fram tills jag skulle beställa. Då vaknade min minsta och var galen över att sitta fastspänd. Min största ville att jag skulle lyfta upp honom så att han fick se över disken. Sen hettan på det! Och folk som glodde! Det var här jag började ångra min resa till stan.

Vid bordet sedan, efter tusen framochtillbakagångar för att få med mej allt, med en bebis i famnen, började treåringen sin hetsätning av pommes frites. Jag skulle precis hugga in på min burgare när the baby upptäckte att vi andra åt lunch utan att först ha tillgodosett hans behov. Jag lade motvilligt ifrån mej min mat och gav honom sin. Tyckte redan i detta läge aningen synd om mej själv.

"Jag har ont i magen, mamma!" säger min treåring ängsligt.

När jag skulle föreslå ett långsammare matintag, ser jag med förskräckelse hur ungen kräks upp alla pommesfrites över hela bänken han sitter på. 

Alltså, jag lovar! I detta läge ÄR det jävligt synd om mej. En treåring med magont, en gallskrikande och dessutom ofärdigäten bebis, things everwhere samt en ringade mobiltelefon i fickan. Sen hettan på det! Och folk som glor!

And I blame it on den trasiga ACn! För om vi inte hade varit så satans varma så hade ungen för det första inte spytt. Jag hade inte varit blöt av svett och därmed varken stressad eller irriterad. So to hell with Fordjäveln! Nu SKA jag köpa en ny bli. Kösta vad det kösta vill!!!

Sen kommer vi hem och båda ungarna har slocknat i bilen. Jag låter dem sova en stund. Jag behöver några minuters ensamhet och tysthet. Fem minuter får jag. Sen vaknar båda. Treåringen arg och sur. Vägrar sedan att GÅ in själv. Han vill tydligen bli buren. Som bebisen blir. För hans ilskna tjut blir bebisen rädd och börjar själv att gasta. Så hettan på det! Inga folk som glor dock (vad jag vet!). 

En timme senare är vagnen fullpackad med badgrejer och mellis. Solen STEKER och treåringen cyklar. I tjugo meter. Sen vill han att jag ska putta på. Alltså, the heat!!!!!!!

Treåringen badar tills han blir lila om läpparna. Jag blir biten av pissmyror och sedan går vi hem och möter barnens pappa. Vi är två! En vuxen till varje unge! Gud, som jag älskar min man!

Läggning - ni vet från tidigare inlägg - gick sisådär.

Nu är tyst i sovrummen och jag läser min bok. Den handlar om lycka. Att leva i nuet. Mindfulness. Tacksamhet för vad man har. And believe you me, jag ÄR lycklig och tacksam och blablablabla. Men jag har svårt att känna det dagar som denna. Det är då jag kommer till kapitlet om meditation. Aha, tänker jag! Nu kommer svaret på hur jag ska lyckas känna ovanstående även dagar som denna. Jag läser ivrigt vidare;

"Meditation bör man ägna sej åt MINST 20 minuter varje morgon samt 20 minuter varje kväll."

I can´t help att känna mej aningen modstulen. 20 minuter! Två gånger om dagen! VARJE DAG!

Men Gud! När ska jag hinna?! Mellan skriken och spyorna? Eller kanske innan min arga lilla cyklist blir galen på gruset som hindrar honom från att cykla fort? Eller före båda vaknar på morgonen dvs klockan 05.30?!

Jag bajsar ju inte ens ensam längre!!!!!!!!

Men jag älskar dem! Mina fina barn! (just sayin´)