Frun berättar

Vi har varit på kalas hos kusinen som fyller tre år. Which reminds me of min satans ålder.

"Det är på barnen man ser att tiden går."

Vilket töntigt uttryck! Som dessutom bara används av gamla människor. Typ mina föräldrar när jag var tio år. Sorgligt bara att min mamma endast var trettioett år fyllda då. Själv är jag nu två år däröver och mina barn är inte ens hälften av tio. Jag kommer att gå med rullator när Vince tar studenten. Johan kommer, by then, gå omkring med monokel och käpp, hytta med näven åt dagens ungdom och vara bitter över sin förlorade glans (läs: sin frus förlorade glans!).

Jag ser på min bebis. Han sitter i barnstolen. Stadigt!

 

Jag blir förfärad, stressad och vemodig. Han är ju min sista bebis. Han ska vara tiny, tiny och sova på min mage. But those days are gone. Nu har jag snart två utflugna killar som krossar tjejers hjärtan, dricker öl och spottar.

Och nu slutar jag överdriva. But you get the gist! I´m old.

Nåväl...

På treårskalaset åt vissa tårta med blå grädde. Blev kladdig,



och kom hem till en överlycklig hund som mer än gärna rengjorde (Ulli, blunda!);



När hon ändå var i farten slickade hon även bort lite bebisspya (Ulli, again blunda!);



Själv tänkte jag avrunda kalaset med att utbrista: "Nähä, om man ska ta och tänka på refrängen då!" Alternativt: "Det är en dag i morgon också." Men jag knep näbb. Istället åkte jag hem och gjorde som de flesta ungdomar gör en lördagskväll; Sorterade tvätt och dammsög.