Frun berättar

Jösses, mitt temperament! Frightening sometimes.

Som igår, på promenaden med hund och ungar. När hundjäveln får vittring på bajs och sedermera dyker ner i en hög av sådant. Där hon rullar sej noggrant och självfallet lyckas få det mesta av kletbajset runt öron och nos. Det är då jag fattar att jag måste lära mej att tygla min ilska. För när man har en tvååring med sej passar det inte att mamman skriker och gråter om vartannat.

Mitt i "Geeeeeeeeisha för i heelvettttteeeeeeeeeeeeeeeee!!!" kommer jag på att barn inte gör som man SÄGER utan som man GÖR. Och när jag ser min sons stora bruna ögon och gapande mun när jag hoppar, stampar och gastar like a crazy person, blir jag genast förfärad över mej själv. Aldrig har jag väl varit så medveten om mitt orimligt breda känsloregister.

Jag har ju alltid varit så här. Antigen eller. Svart eller vit. Och däremellan är det motorväg. Jag känner något för allting. Jag kan aldrig bara tycka att jaha, så var det med det, bye gones.

Ofta tänker jag att det är tur att jag är fått barn med min motpol. Att mina galna gener blandats med några av det lugnare slaget. 

Dock står vi här, Johan och jag. Och ser på när mina gener tydligt lyser igenom hos båda våra barn. Särskilt hos den lilla. Det är honom jag fått för mina synder. Missförstå mej inte, jag älskar honom så mycket att jag storknar. Men han har ett sådant fasligt humör att jag framstår som lugn och samlad i jämförelse. Han är tre månader men har redan rullat runt. I ren ilska då. När han inte ville sova. Som om sömnen vore hans fiende. Klockan 23.00 piiiiiip, slocknade han igår av ren utmattning. Efter timmar av fisk-mobil-tittande och störande av föräldrar som ville ha en lugn kväll i soffan.

 

För denna underbara avkomma har jag dock bara mej själv att skylla. Ställer inte Johan till svars för någon av hans egenskaper.