Frun berättar

Tre månader efter förlossningen blir man sej själv igen. Sägs det. Då har gravidhormonerna försvunnit och man återgår till normal sinnesstämning.

Jahapp. Vad ska jag då skylla på?!

Vems fel är det att jag är så trött att jag försöker öppna husdörren med bilnyckeln? Alltså inte the old fashioned way utan med att trycka på nyckeln och rikta den mot dörren.

Vad ska jag skylla på när jag får psykbryt vid minsta lilla motgång?

Och vem ska stå till svars för min kvällsliga hetsfikning?

Amingen såklart! Så nu tar jag lite glass :)

Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Not so much fun. Det är visserligen aldrig kul att ligga i ben-spretar-stolen men efter en förlossning är det VERKLIGEN inte roligt.

Jag blir alltid så stirrig när jag ska upp i den där stolen. Står där och undrar om det ser bättre ut med eller utan strumpor. Ser bättre ut?! Vad kan möjligtvis göra att man ser bättre ut positionerad på det sättet?! Certainly not strumpor iallfall. Sen ligger jag där och biter mej i tungan för att inte be den arma barnmorskan att flytta sej lite längre bak och kanske också släcka lampan för att se mindre av eländet. Inget kan få mej att känna ett uns av bekvämlighet. Barnmorskans småprat, i hopp om att få mej bättre till mods, är endast besvärande. För vem vill svara på semesterplaner när man har fullt upp med att försöka se bra ut med benen rakt upp i vädret?

Nåväl. Att föda perfekta pojkar har sin baksida. Men nu när de är utanför min kropp har det varit värt varenda "uppvisning".


Barn i magen. Not my thing!

 
Bättre utanför (även om de ibland ser lite arga ut)!