Frun berättar

Jag är så oändligt trött. Och ledsen. Och irriterad. Trött av för lite sömn. Ledsen för att ha förlorat min mormor och en verkligt fin kollega. Irriterad över oordning här hemma.

Jag är stressad också. För att jag vill hinna med så mycket. Men det enda jag hinner med är tvätt och matlagning. Sen är dagen slut och på något underligt sätt hinner jag heller aldrig lägga mej i tid för att orka med morgondagen.

Allt känns ofärdigt och rörigt. Som om jag inte har kontroll över livet. Allt bara händer och jag ser på. Som i en dröm, ni vet, när man blir jagad och försöker springa men benen inte bär.

Kanske är det min sinnesstämning som framkallar min äldsta unges trots. Jag är djupt imponerad av hans ihärdighet och vilja att säga emot samt göra tvärtemot våra instruktioner. Skrämmande hur arg min älskade unge kan göra mej.

Ett litet smakprov:

"Jag kommer mamma! Men inte nu. Sen."

"Jag vill inte borsta tänderna. Jag är dum!"

"Neeeeeeeeeej, jag tycker inte att du ska vara här!"

Eller det mest frekventa:

"Maaaaaaaaammaaaaaaaaa! Maaaammaaaaa! Maaaaaaammaaaaaa!"

Obalans råder definitivt i vår familj. Vet inte riktigt hur jag ska ställa det tillrätta. Men jag misstänker att sömn skulle göra underverk. Borde förmodligen krypa ner åtminstone två timmar tidigare än vad jag gör. Men det är svårt. Kvällen är så värdefull. Ungarna sover och jag kan röra mej fritt. Utan en bebis vid bröstet alternativt på höften. Ingen underbar 2-åring som vill leka alternativt gnälla. Bara jag, maken och hunden. Lugn och ro alltså. Men sömn, ja... Kanske ännu mer värdefullt at the moment.

Att sitta i solen under tystnad. I mer än tio sekunder. DET är min högsta önskan!



Jag provade härom dagen. Jag hann sluta ögonen och ta ett djupt andetag innan;

"Mammavadskajagköpatilldejnuskajagklippagräsetjagvillhavattendetdärärminaleksakerbaraminaleksaker!"