Frun berättar

Det är aningens eländigt i vårt lilla hus. Lennons första feberfria dag är mammans första feberfulla dag. Bring it on, liksom!

Den enda som är förnöjsam är vår lille Vince. Han ligger där man lägger honom och ler sitt ljuvliga leende när man hoar som en uggla. Så jäkla söt att han nog lindrar bättre än Alvedon.

Det droppar från taken och och varje skott-tag med snöskyffeln väger 18 ton. Och allt vatten som bildas under denna överdrivna vinters töperiod kommer, med all säkerhet, att rinna ner i vår redan fuktiga grund.

Vi skulle ha haft besök i helgen. Fina vänner på lördagen och andra fina vänner på söndagen. Cancelled. Så tråkigt att jag vill gråta. Men jag undrar när jag ska lära mej att barnfamiljer inte kan räkna med att planer kan fullföljas på grund av sjuka barn. Alla friska dagar är en bonus. Åtminstone under mörkaste vinterperioden med rinnande näsor så långt ögat kan nå.

Blä! Jag är lika negativ som vädret ser ut. Känner mej grå, tung och orolig. Kan inte uppbåda någon energi till något. Borde organisera grabbarnas garderob men det känns som en oöverstiglig uppgift.

Istället behöver jag skratta. Och få min unge att skratta. Han är också låg, min fina son. Bästa framkallandet av skratt hos oss är för närvarande detta;