Vi.
Det blir så tydligt för mej. nu. Mitt i småbarnslivet. När man har en trotsig tvååring och en liten sugfisk som ligger vid ens bröst hela tiden. När huset skall byggas ut. Maten skall handlas och lagas. Tider ska passas och ja, ni vet. Jag fattar verkligen varför folk skiljer sej! Det är så jäkla lätt att gå vilse i relationen när man försvinner helt i andra sysslor.
Jag är ny i det här, känner jag. Jag har i tidigare förhållande avslutat när det blivit för enahanda. Bara gått vidare och hittat någon annan. Jag kan inte ens räkna alla gånger jag varit förälskad.
Men nu är jag här. Med två fina pojkar. En hund. Ett hus. Två kombibilar. Och den finaste maken.
Lite vilse är vi nog. Johan och jag. Det är svårt att ge till varandra när vi hela tiden ger till barn, jobb, hus eller hund. Men jag blir arg på mej själv! För det är en usel ursäkt! Att det är mycket just nu. För så här ser livet ut. Vi kommer alltid att ha tusen saker i görningen.
Så jag tänker; Hur prioriterar jag egentligen? Av alla saker vi gör, vad är viktigast? Barnen, absolut! Hunden, ja! Huset, visst men det är ingen stress. VI är ju viktigast! För att allt ska fungera så är det ju VI som måste hålla ihop och må bra tillsammans.
Så kanske är lösningen att lämna varandra. Leva på varsitt håll ett tag och längta. Be Johan träffa någon annan så att jag blir galen av svartsjuka.
Men helvete vad drygt! Ytterligare en sak att göra ;) Och dessutom skulle jag dö under tiden. För jag vet att jag efter endast en halv dag utan Johan skulle ha hunnit ringa honom 30 gånger. För så är det. Jag vill inte vara utan honom! Jag blir kall när jag tänker på det. Johan någon annanstans. Utan mej. Med någon annan. Fy satan, vad jag vill kräkas! Otäcka tanke!
Och där har jag lösningen! Föreställa mej Johan utanför dessa väggar. Och plötsligt är jag kär igen!
Eller så lyssnar jag till denna låt och dör av kärlek!
Det låter som en mänsklig tanke, att bli trött på varandra men inse att utan varandra dör vi en smula. Ibland önskar jag att jag vore en katt ist. Gu så skönt att slippa brottas med känslor:). Bara smita iväg till skogen,träffa en hankatt i mars men inget allvarligt för att jag är katt och är inte kapabel till djupare känslor och sedan bara styrka runt folks gårdar, jaga möss for the hell of it och liksom...tja, hoppas att någon ska kela med en någongång och önska att man vore människa igen:). Puss
Kloka du!
Ja du det är inte lätt! Brukar tänka att det är inte Grönare på andra sidan!! :)
Tänk att ni är mitt i livet! Barnen växer... Huset växer... Allt håller på att hända!! TÄnk när allt detta är bakom dig! Så tänk på att du är mitt i livet och njut!! Här och nu!!
Nyp Johan i rumpan och njut!! VI ses snart!!
