Frun berättar

Gudars, så labil jag är i denna bebisbubbla. Skrattar ena sekunden för att i nästa fälla en tår över något ovidkommande.

Lennon åkte till mina föräldrar idag på "semester". Underbart kul för honom och mysigt för mej att ägna mej helt åt Vince. Men grinar gör jag ändå, varje gång jag tittar in i hans rum. Och då bör nämnas att han endast varit borta i tre timmar! Så tittar jag på min nya bebis och blir åter glad och varm i hjärtat. Sen går jag en promenad med hunden och börjar gråta för att hon inte lyckas spåra rätt på min vante som jag kastat långt åt helvete. Väl hemma igen börjar jag skratta när jag läser en väns fina blogg.

Och så håller det på.

Johan gets his share too. Hans fru är ömsom rar ömsom pure evil.

Ibland vill jag vara man. Verkar jävligt mycket enklare! Inga amningshormoner där inte. För det måste vara hormonerna som spökar. Jag är ju annars en väldigt samlad person...

Men när jag inser att de enda plagg jag tvättar är mysplagg och att mascaran sedan länge har torkat i badrumsskåpet blir jag lite oroad. För hur länge är det okej att skylla på post graviditet eller post förlossning och pågående amning?! Hur länge tar det innan Johan glömt varför han en gång föll för mej? Kanske när Kicki är helt borta och kvar finns endast mamman till hans barn.

Hemska tanke!

Lyssnade på denna låt idag och det var den som fick mej att tvätta håret, byta kläder och kladda på lite smink! För det här med att lämna varandra vill jag INTE uppleva!