Frun berättar

Natt och mörker. Mina värsta fiender. Jag är så satans mörkrädd att jag anser mej själv ha nattfobi. Kanske finns ingen sådan diagnos men i brist på kunskap om diverse psykiska störningar, tycker jag att ovanstående fobi låter rimlig.

Min rädsla har onekligen eskalerat sedan Lilleman kom till världen. I början av hans liv var jag så rädd på nätterna att jag var tvungen att byta sängplats med Johan (vi är ett sådant där par som har bestämda platser i sängen och vi (läs: jag) tycker inte att det känns okej att "switcha") så att jag låg innerst och därmed skyddad från den hemska dörröppningen. Vad tiden led kunde jag till sist byta tillbaka till min ursprungliga plats eftersom denna passade mycket bättre i amningssyfte.

Jag är en periodare. Vissa nätter slocknar jag som ett ljus och sover sedan sött hela natten utan att vakna och känna oro. Men de flesta nätter är bedrövliga. Jag sover oroligt och vaknar flera ggr och tycker mej se otäcka maskerade mördare på väg in till Lillemans rum. När jag vaknar och "ser" detta får jag panik och hjärtklappning. Jag svettas och måste ofta väcka Johan så att han kan gå och se efter om huset är fullt av mördande män.

Ta till exempel inatt.

Jag vaknade och såg en radiostyrd bil vid sidan av sängen. Tittade då ut i hallen och såg en man i röd jacka sitta på pallen och styra detta fordon. Jag fattar ju själv hur sjukt det låter, men på fullaste allvar så var det vad jag såg. Ibland hör jag någon andas som inte borde vara inne hos oss och ibland hör jag fotsteg eller andra obekanta ljud.

Jag kan erkänna att en orsak till varför jag har hund, är den att hon finns och kan varna. För då kan ju jag vara beredd att attackera mördaren som förmodligen är beväpnad med pistol eller kniv, slå ner honom/henne med karatesparkar och sedan ringa polisen. Duh!!! Eller inte. Nej, men skämt åsido. Hunden finns och skäller högt varpå jag hoppas och tror att ingen vill bryta sej in till oss. Hur snäll och glad hunden än är så låter hennes skall ganska så otäckt.

Varje kväll innan jag somnar ligger jag och intalar mej själv att Geisha finns och skyddar oss. Att ingen skulle våga bryta sej in och skada oss. Att min rädsla är obefogad och att ingenting hemskt kommer att hända denna natt heller. Sen tvingar jag mej själv att tänka på mysiga saker och direkt jag hör något tänker jag på att vi bor i ett nybyggt hus som måste "sätta sej" och därmed knäpper och låter.

För Gud! Jag vill INTE föra över mina dumma rädslor till min son! Jag vill INTE att han ska vara rädd och otrygg i sitt eget hem!

Jag har fortfarande inte sovit ensam i detta hus. Jag kan inte förstå min make som ibland sover själv flera nätter då jag, Lilleman och vovven är på besök i Dalarna. Själv! Han sover helt själv utan mej (som självklart skulle rädda honom i hotade situationer) eller vakthund.

Precis som alla andra normala människor.

Jag undrar:

Finns terapi för mitt problem?