Frun berättar

Nä! Det här kan inte vara sant! Nu har jag drabbats av ytterligare två fobier.

1. Att parkera.

Efter alla botfiaskon har jag fått ett sådant uselt parkeringssjälvförtroende att jag snart måste ta taxi in till jobbet. Kösta ved det kösta vill! Varje gång jag måste stanna bilen längre än två minuter svettas jag ymnigt medan munnen blir torr som fnöske. Jag läser skyltarna så noga att jag till slut inte vet vad de betyder. Ni vet. Som när man säger ett ord tusen gånger - till slut låter det som om ordet är ett påhitt. Jag parkerar. Kliver ur bilen. Kollar alla vita linjer. Läser på parkeringsautomaten trettio gånger. Lägger sedan i dubbelt så mycket pengar och lämnar parkeringen med hjärtslag och svår ångest. Väl på jobbet frågar jag alla jag möter om man verkligen kan parkera där jag lämnat bilen. Allt detta är hemskt, hemskt obehagligt för mej. Så till den milda grad att jag överväger flyttning in till stan och därmed får cykelavstånd till det mesta.

2. Att ta hand om båda mina barn samtidigt.

JO! Jag lovar. Det är säkert. När jag kommer hem blir jag helstressad av att Johan går på toaletten samtidigt som både Lennon och Vince pockar på uppmärksamhet. Efter två veckor har jag tydligen förvandlats till en handfallen mespropp som vid minsta lilla gnäll lyfter upp både bebis och treåring för att tillfredsställa. Jag har plötsligt väldigt svårt för att multitaska. Jag som used to be så flink här hemma! 
"Jag blir så imponerad, Kicki! Att du hinner tänka på allt så snabbt." Sade en kollega till mej häromdagen. Och det är ju roligt och upplyftande att höra. Men betyder det nu att alla mina skills gällande barnomhändertagande har raderats till förmån för min yrkeskompetens?!

I´m a mess!

Men jag är också glad. För det är kul att jobba! Och mysigt att komma hem till mina pojkar!

Dock känner jag mej ikväll aningens tom. Underbaraste bebisen är hos mina föräldrar i helgen. För att underlätta när jag ska sluta amma. Och det känns sorgligt på något sätt. Skönt - för att han mest biter mej nätterna igenom. Men ledsamt för att jag vet att jag aldrig kommer att uppleva det igen. Vi är ju färdiga nu. Med avlandet. Efter två så perfekta resultat önskar vi ingenting mer. Men ändå. Det är sorgligt. An end of an era, liksom...



Jag tycker inte om slut. Jag avskyr att ingenting varar för evigt. Jag tycker att det är dåligt! Att livet är skapat så. Men eftersom jag är osäker på vem/vad som gjort det, skapat livet alltså, så kan jag inte skylla på någon/något. 

Jag får helt enkelt pussa bort mina sorger. Tre urfina killar - inte alla förunnat :)