Frun berättar

Min unge är inte hemma. Han äter, sover, leker och myser hos mormor och morfar i några dagar. Han har det toppen och har förmodligen inte ens märkt att mamma är borta. Jag har det också toppen. Klart jag har! Jag får sova hur länge jag vill, titta på film, läsa, slappa, gå på stan och aldrig planera mattider. Skönt!

Men...

Känslorna är motstridiga. Jag njuter av att få vara för mej själv. Samtidigt som jag förgås av längtan efter Lilleman. Vissa stunder vill jag kasta mej i bilen och gasa ända till Dalarna bara för att få se hans fina ansikte och pussa hans goa mun. Andra stunder ligger jag utsträckt i soffan och undrar om jag ska åka och köpa pizza eller om jag ska hoppa över maten och sova istället. Det är ljuvligt att få rå om sej själv och inte tänka på någon annan. Göra allt i tysthet och sakta mak.

Men..

Att vara fri och bara ha sej själv att tänka på har fölorat sin forna glans. Visst är det underbart att få andas ensam en stund. Men bara för en stund. För om jag andas ensam för länge tar luften slut. Då känns det som om jag ska kvävas och då grips jag av panik. Då behöver jag min älskade unge igen. För då vill jag andas med honom och sluta tänka på mej själv. Då vill jag finnas för honom och ge honom det han behöver. Då struntar jag i sömn, filmer, böcker och alla andra förströelser. Då vill jag vara mamma igen. Mamma till min lilla pojke.

Dagens tacksamhetstanke:

TACK för all kärlek i mitt liv!