Frun berättar

Jag gråter. Hela tiden och för allt. Jag gråter för hur fin får fest blev. Jag gråter för vilken underbar dag jag hade. Jag gråter för hur stolt jag är över min familj och mina vänner. Vidare gråter jag för hur fin jag kände mej, för hur glad jag är över att Johan är MIN, för hur helt fantastiskt rolig festen var, för hur fin dukningen var, för den goda maten, för alla helt underbart roliga tal, för musiken vi dansade till, för spriten som räckte till alla, för duktiga flickor som serverade och för...I could keep going. Men jag måste sluta räkna upp allt jag gråter över för nu gråter jag igen.

Det som är jobbigast att gråta över är tomheten efter allting. Mitt huvud har varit fullt av så mycket så länge. Vårt hus har varit väl besökt under den senaste veckan och förväntningarna har inneburit fjärilar i magen. Just nu finns inte så mycket kvar någonstans. Jag är trött och alldeles för känslosam för mitt eget bästa. Det är så tyst överallt. Till och med i mitt huvud :) Inga röster som förmanar allt vad som bör förberedas. Telefonen är spöklikt tyst. Ingen bröllopsväsrdinna som ringer och frågar och vill veta. Heller inga gäster som undrar över boende.

Vad som är bra är att stressen ej längre existerar. Heller inte det dåliga samvetet över hund och barn som kommit en aning i kläm då mamma varit upptagen med tusen andra sysslor. Johan är lugnare. Huset är inte längre fullt med ofärdiga festprogram som pockar på uppmärksamhet och vill bli färdiga. Kylen däremot är FULL av mat och gott fika som kommer att räcka tills lönen kommer :)

Nu har jag så många fina minnen att tänka på. Hur fin jag kände mej. Hur glad och tacksam jag är över alla som funnits där och gjort vår dag till något vi aldrig, aldrig kommer att glömma.

Malin sjöng så otroligt fint för oss. Och nu kan jag ju avslöja vad :) Mitt val, Bed of roses. Johans val, Like a rolling stone. Så fint ljöd hennes röst att tårarna rann. Tack, du fina vän!

Jag gjorde det!!! Jag sjöng också! För min Johan. Vår låt som får mej att minnas hur jag kände första gången jag var hos honom. Första gången jag kände mej lugn och lycklig på mycket länge. Låten heter "Two" och är skriven av Ryan Adams. Så fin jag alltid får gåshud när jag hör den. Annica och Malin gjorde sången tusen gånger vackrare med sina stämmor i bakgrunden och Stefan spelade så fint på gitarren. Helt perfekt!

Talen som hölls var så roliga och fulla med betydelsefulla sanningar :) Gud, som jag skrattade! Cissi, sluta som tolk och ring Parlamentet. Du kan ju bli kollega med Björn! Alla ni vänner som sa något hade precis precis fångat vår tid tillsammans. Jag kommer att minnas varje ord!!!

Tiden flög fram och jag blev kall av besvikelse när klockan plötsligt var två. Jag ville fortsätta dansa och prata med alla! Jag ville inte åka. Fastän hotellrummet lockade hade jag helst stannat kvar hela natten och aldrig låtit någon lämna festen :) Men det var mysigt att få ha Johan för sej själv också :) Jacuzzi och champagne blev till Sibyllahamburgare och snabbt bad för att sedan stupa i säng. Nåja...efter några timmar iaf ; )

Dagen efter vid frukosten ligger tidningen där och visar en så fin bild på mej att jag vill gråta. Jag vill tillbaka till lördagen och till min frisör som flätade in döskallar i mitt hår. Jag vill återigen att Malin ska komma in med bubbelvin i högsta hugg och jag vill göra om hela lunchen och sminkningen.

Alla ni som var med på min stora dag och alla ni som stått ut och lyssnat till mitt tjat och framförallt till Rosie som fixat med jobb och stöttat i klädval...tusen och åter tusen tack för att ni finns!!! Ni anar inte min djupa tacksamhet och glädje inför vad jag äger i livet.

Nu kan jag inte skriva längre för jag gråter och tårarna skymmer sikten :)

Behöver jag ens skriva en tacksamhetstanke...?