Frun berättar

Onsdag 25/2

Plats: ICA Maxi

Huvudpersoner: Jag, Arga tanten, stressad vällingköpande pappa, snäll kassörska.

Min vagn är full. Jag är orolig för tomaterna som förmodligen är ketchup vid det här laget. Det är svårt att köra vagnen när den är så tung. Jag river ner en utstickande te-förpackning med min okontrollerande körning. Vid kassorna ringlar köerna bort till godiset och jag inser att jag inte hinner hem till "Den rätte för Rosing" (måste bara se spektaklet!!!). Suckande ställer jag mej efter en kvinna med vagnen fullpackad av blöjor, toapapper och annat som barnfamiljer ruineras på. Bakom mej står en tant (är man tant om man är runt de 60, förresten?) med vagnen lika full som min.

Det går låååångsamt. Jag tittar på folk. Tycker att det är spännande. Alla konstellationer. Ett ungt par med korgen full av chips, cola och godis (det var tider det!). Ett äldre par som tjafsar om Expressen eller Aftonbladet. Det blir Expressen. En mamma med två barn som är TRÖÖÖÖTTA. Vet inte vem jag tycker mest synd om. De övertrötta barnen eller stackars mamman som förmodligen inte vill ha dem med så här sent (klockan är snart halv nio).

Snart är det min tur. Jag tittar bakom tanten och ser en ung kille som står och trampar på stället. Han håller en vällingförpackning i handen och tittar vädjande på mej.

- Ställ dej före mej! säger jag. Stolt över vilken fin medmänniska jag är.

- Åh, tack snälla! svarar han och springer före.

Då känner jag tantens ögon på mej.

- Du kan ju inte bara släppa förbi folk! väser hon surt. Det är ju inte bara DU som får vänta! Vi är flera i kön!!!

Hon har förvandlats till Arga Tanten.

Jag får en klump i halsen och vet inte vad jag ska säga. Hon har ju rätt, men jag ville ju bara vara snäll mot stressade vällingpappan som säkert har en hungrig bebis och en arg mamma där hemma som väntar.

- Men...jag...hmmm...tänkte att...hmmm...han hade så lite...

Gud! Vad händer med den Kicki som vågar säga vad hon tycker och som inte är rädd för konflikter? Hon är helt borta och istället infinner sej mesiga 32-åringen som inte kan stå för sina beslut.

- Vad tror du vi andra tycker?! fortsätter Arga tanten. Tror du att vi har all tid i världen? Det är väl upp till var och en hur mycket man handlar!

Kassörskan har börjat lyssna. Stressade välllingpappan är generad och vill nog helst fly med vällingen i högsta hugg.

- Jag ska snabba på, säger snälla kassörskan och tittar förstående på mej.

Jag vill krama om henne och ge henne 1000 kronor i dricks för att hon finns!

Ett fnys kommer från Arga tanten.

- Ja, det hoppas jag verkligen.

Nu går min förlägenhet över i ilska och jag kväver en impuls att sno hennes vagn och rulla bort den till andra änden av affären så att hon stelbent får linka efter den och ställa sej sist i kön. Sen får jag också lägga band på mej för att inte vilja kasta mina krossade tomater på henne och skrika fula ord.

Jag betalar (way too much) för mina varor och börjar packa kassarna. Upptäcker till min förfäran att pestoburken läckt och jag blir kall när jag inser att jag återigen måste sinka Arga tanten.

- Öhh...ursäkta. Men har du papper? frågar jag kassörskan försiktigt.

- Visst, säger hon och slutar med att slå in Arga tantens varor. Men OJ! Har det läckt?! Vänta ska jag hjälpa dej.

Neeeeeej! Vill jag skrika. För Guds skull, skit i mej och ge mej bara papper! Rädda Arga tanten istället!

Men jag tackar och låter henne hjälpa mej. När jag till sist vågar titta på Arga tanten så undrar jag om hon möjligtvis fått en stroke. För hon är helt askgrå i ansiktet och munnen är så ihopknipen att läpparna är vita.

Jag har aldrig packat så fort.

I bilen blir jag arg! Arg på mej själv för att jag är en sån mes och för att jag inte förklarade för kärringen att jag bara menade väl. Och att hon är en bitter gammal tant som borde vara trevlig och faktiskt förstå att hon fick vänta i kön endast en minut extra.

Sen. När jag kör hem. Spelar jag upp scener i mitt huvud om hur jag kunde ha gjort och hur Arga tanten skulle inse hur fel hon agerat. Hur jag håller ett fenomenalt tal så att alla i kön applåderar och Arga tanten blir snäll och ber om ursäkt och förstår att man inte kan bete sej hur som helst.

För sådan är jag. Ofta. Finner mej sällan i situationen och går därmed och ältar under flera dygn och hittar tusen olika repliker som skulle sätta dit den "skyldige". Mår jag bättre av det? Oh, no! Snarare sämre och därmed vet jag att jag måste träna på att let things go!

Dagens tacksamhetstanke:

TACK för snälla kassörskan!