Frun berättar

När ett nytt år tar sin början blir jag alltid sådär nu-ska-jag-bli-en-bättre/lyckligare människa/mamma/maka. Jag vill lova att jag alltid ska se saker från ett positivt perspektiv, bli mer tålmodig och lättare till sinnes. Jag vill bestämma mej för att aldrig mer tjafsa om småsaker, sluta tänka på vad jag inte har och istället fokusera på vad jag äger i livet och därmed bli mera tacksam.

Alla sådana där klyshor vill jag lova. Och det är klart. Visst kan jag ändra på mycket. Men vissa saker ÄR nog bara jag. Vissa egenskaper gör mej till den jag är och faktiskt så tror jag att det inte går att göra något åt.

Till exempel:

Jag vill vara en sån där mamma som alltid har tid för sina barn. Som kryper omkring på golvet och leker, är påhittig och rolig. En mamma som sällan vill ha barnvakt för att få egentid. En mamma som älskar att bygga snögrottor, spela fotboll på gräsmattan, göra utflykter varje helg och aldrig längta efter något annat.

Istället är jag Kicki. Vill såklart alltid vara med mitt (snart MINA!) barn! Men inte alltid krypa omkring på golvet och vara rolig. Jag avskyr dessutom att bygga snögrottor och spela fotboll (har alltid varit livrädd för bolljäveln!). Utflykter är roliga IBLAND och påhittig kan jag visserligen vara men inte på daglig basis. Jag är mer MAMMA. Ni vet! Lagar mat, ser till att mitt barn har rena kläder, uppfostrar... Ganska så tråkig med andra ord. Dessutom älskar jag egentid! Gå ensam i skogen med hunden. Ta en lunch eller fika på stan med vänner. Weekendtrip med maken.

För det älskar jag inte mitt barn mindre. Men ändå knager det dåliga samvetet när jag ser att andra föräldrar leker och hittar på massor med skoj tillsammans med sina ungar. Känner mej otäckt otillräcklig och undrar om jag verkligen borde ha skaffat barn. Var det verkligen en sådan bra idé? Är jag inte lite för egoistisk?

Å så kommer jag fram till att jag nog är det. Lite för ego.

Men...

Jag älskar min unge till döds! Kan inte se mej mätt på honom. Sluta pussa går inte! När han inte är nära finns alltid ett tomrum och längtan efter honom gör alltid ont. Ett liv utan min unge skulle kännas tomt och innehållslöst. Jag skulle ha svårt att se meningen med livet. För till vem skulle jag ge all min mammakärlek? På vad skulle jag lägga min energi?

Så ja...jag är ego. Lennon finns för att JAG behöver honom. För att jag inte vill vara utan barn.

Men kanske är det ändå lite beklagligt att jag inte är roligare än så här. Att jag förmodligen aldrig kommer att bli hans bästa lekkamrat. Att jag inte har ideér nog till roliga påhitt. Att jag istället för att bygga legotorn lagar mat. Att jag viker tvätten bättre än jag leker med bilar. Att jag hellre ringer en av hans kompisar och ber dem komma på lite fika och lek istället för att själv roa. Att jag även då passar på att bjuda med kompisens mamma så att vi kan dricka te och prata vuxet.

Fast...

Sådan ÄR jag! Och kommer alltid att vara. Tråkig som satan men till bredden (bokstavligt talat!) fylld med mammakärlek!

Här följer några bilder från vårt julfirande:

Alla kulor hamnade längst ned i (eller heter det på?!) granen?!



Första julklappen!



Blixten McQueen mössan! Nästan den bästa julklappen!



Bebisen firade med all choklad jag proppade i mej!



Sötnosen kusin Olivia!



Nyförlovade på juldagen! Bror Jonas med fina Mia!



För mycket av det goda!



Nyårsblodpudding med Annica!



Vit jul!!!