Frun berättar

Härom dagen satt vi vid köksbordet, hela familjen Agnemyr. Jag ammade Vince och Johan hade en babblande Lennon i knät. Varken jag eller Johan hade ätit färdigt. Samtidigt som vi förde en konversation svarade vi på Lennons frågor, tillrättavisade hunden och försökte däremellan få i oss en tugga mat. 

- Hade du trott det här för fem år sedan? Att vi skulle sitta så här med två ungar, frågade Johan plötsligt.

Jag skakade på huvudet.

För fem år sedan hade jag skrattat gott åt den som visade mej ovanstående framtidsbild. Jag hade skakat på huvudet och fnyst. Jag som mamma. Till två pojkar. Gift. Husägare på landet.

Å, nä! Inte jag inte.

För fem år sedan satt jag någonstans i USA och sippade på applemartinis dagarna i ända (överdrift, men typ). Saker jag funderade över var på vilken klubb vi skulle dansa salsa eller på vilken restaurang vi skulle äta. Mina bekymmer var endast förknippat med kärleken och jag oroade mej inte ens för att jag inte hade något jobb. Jag tyckte i smyg att barnfamiljer var tråkiga (lite töntiga också faktiskt!) och jag rös vid tanken på ett hus med lån.

För att inte tala om Johan. Som aldrig någonsin, vid den tiden, haft varken bostad eller fast jobb. Som reste runt i Australien med stripigt hår och en gura över axeln. Som fick sparken från tomatplockningen för att han är färgblind och inte såg skillnad på mogna och omogna tomater (jag tror att det var därför jag blev så kär i honom för det är den roligaste historien jag hört!). Johan, som ALDRIG skulle gifta sej än mindre skaffa barn. Han som tyckte att allt vardagligt var något att hålla sej ifrån.

Så träffades VI. Och blev galet förälskade. Det enda vi gjorde under två års tid var att se varandra djupt in i ögonen och undra hur vi någonsin skulle hitta varandras sämre sidor.  

And the rest is history.

(Johan hittade förstås ALDRIG mina sämre sidor eftersom dom knappt existerar!)

Saker jag aldrig glömde för fem år sedan:

- Mascara.
- Att fila mina långa fina naglar.
- Vad som gick på bio.
- När alla salsaklubbar öppnade och stängde.

Saker jag aldrig glömmer idag:

- Salva för såriga bebisrumpor.
- Nappar.
- Vad som serveras till lunch på dagis.
- Våtservetter.

När jag tänker på hur livet inte blev som jag föreställt mej känner jag mej så oändligt lyckligt lottad! För hur kan jag någonsin tycka att smink och välskötta naglar är värt att minnas?! När jag istället kan lägga allt mitt kom-ihåg på att ta hand om världens finaste familj.

Ibland blir jag ledsen när jag tänker på vad jag nästan missade. När jag vilsen reste tillbaka till USA. När jag vägrade se vad som fanns framför mej här hemma. Jag blir ibland alldeles kall i magen när jag minns hur jag kämpade emot vad jag kände för Johan. När jag inte ville vara trygg. När jag hela tiden ville ha något som bara gjorde mej olycklig. Jag tycker ofta illa om mej själv för att jag var sådan. För att jag inte fattade vad som räknas i livet. Vad som är viktigt!

DESSUTOM! Skulle jag utan Johan vara totalt förlorad i min tonårsmusikgenre. Jag skulle sitta där och spela mina Bon Jovi-skivor til the bitter end. Å med det missat så mycket! 

Som tex den här underbara låten;

PS. For to be honest, though... Mascara ÄR fortfarande värt att minnas! Med tanke på att min nuvarande överdrivna jag-har-mitt-på-det-torra stil vid det här laget kanske börjar få Johan på andra tankar... DS