Frun berättar

Hur kan en liten bebis lukta så gott? Varför måste en 2-åring "kunna allt själv"!? Hur kan man vara så trött att man ibland inte vet om man sover eller tittar på teve? Hur kan man ha tusen olika känslor inför varenda liten detalj man måste besluta om?

Låt mej istället få; 

Stanna tiden och bara sitta i en oändlighet med min nya bebis. Så vill jag samtidigt ha evigheter till att prata med min första unge som är den roligaste och sötaste jag vet. Jag skulle också kunna tänka mej miljoner timmar till att sitta ner med maken och prata vuxet, utan att bli avbruten av en babblande 2-åring eller gnyende bebbe. Jag behöver även några dygns TYST nattvila i ett mörkt, svalt rum. Ett bubbelbad. Massage. Sol. Värme.

Men mest av allt behöver jag en munkavel på rösten i mitt huvud som säger; "Hur i hela helvetet ska du ro iland den här skutan nästa vecka när Johan jobbar?!"

För jag fasar verkligen inför nästa vecka!

Ensam ska jag alltså först och främst lyckas med att öppna ögonen. Stiga ur sängen. Amma. Byta blöja. Ge Lennon frukost. Klä Lennon (en av de största utmaningarna jag mött i livet hittills). Borsta hans tänder. Få på honom SAMT bebis ytterkläder. Spänna fast TVÅ barn i bilstolarna. Köra lugnt och sansat till dagis. Lämna av den största och köra hemåt med en tyst och nöjd bebis.

Allt detta med lugnet i behåll. Och märk väl att inget av ovanstående projekt inkluderar mej själv. Äta får jag lov att göra någon annan gång.

Jag är så orolig inför dessa göromål att jag nästan glömmer bort att njuta av nuet. Av att Johan fortfarande är hemma och styr upp. Av att jag får sova på morgonen för att Johan fixar med Lennon. Av att jag inte behöver svälta för att Johan finns och låter mej äta färdigt trots hungrande bebis och uttråkad 2-åring.

Ni kan väl tänka på mej nästa vecka. När ni sitter på jobbet och i lugn och ro äter er lunch. Eller tar en fika. Eller åker till gymet. Eller vad ni nu gör. Please skänk mej en tanke och skicka energi!

För hur detta ska gå... Det fattar jag verkligen inte!