Frun berättar

I lunchtider vill man gärna att köer skall ringla snabbt och smidigt. Man vill att män och kvinnor i ledet skall vara rationella nog att bestämma sej för maträtt innan de är framme för att lämna beställning. Det händer nästan aldrig.

På pastarestaurangen. Jag står sist i den oändligt långa kön av ett tjugotal hungriga. Framför mej står tre äldre damer.

Dam 1: " Jodå, ser ni. Den där blodtrycksmedicinen, den ställde till det vet ni."

Dam 2: " Nej, men vad säger du?!"

Dam 1: " Jovisst, var det så. Den önskar man inte ens sin värsta fiende."

Dam 2: " Nej, det kan jag förstå. Oj, oj, oj..."

Dam 1: " Blablablablabla...blodtryck...blablablabla...sova...blablablabla...trött...blablabla...
blodtryck...blablablablabla...

Dam 3: " Har du provat att promenera varje kväll innan du somnar. Det gör minsann jag och grannfrun. Och det ÄR så skönt vet du!"

Dam 1: " Om du bara visste allt jag provat!!! Blablablabla...doktorn sa...blablabla...blodtryck...blablablablabla...

Tio minuter senare är damerna framme vid disken.

Kassörskan: " Ja, tack. Vad får det lov att vara?"

Dam 1: " Blodtryck... Ja, hej, ja... Ja ni...vad ska jag välja? Vad är dagens pasta?"

Kassörskan: "Hummersås med kräftstjärtar."

Dam 1: " Neeeej, inte för mej inte. Vad ska ni ha?"

Hon vänder sej till sina väninnor.

För att göra en jävligt lång historia miljoner gånger kortare så kan jag meddela att de tre damerna sedan stod där och dividerade om vilka maträtter som kunde tänkas förtäras. När så väl dam nummer 1 lagt sin beställning kan man ju tro att resterande två damer under tiden klurat ut vad de skulle ha. But noooooooo!

När de till sist fick maten upplagd på sina tallrikar var det - och jag citerar - "alldeles på tok för mycket mat för en sådan liten kropp som jag". 

Situationer som denna kan jag icket hantera i pregnant tillstånd. Jag blir så irriterad att jag får sammandragningar.

Usch...jag är redan en usel tvåbarnsmor!