Frun berättar

Det behövs så lite. För att saker och ting ska haverera. Sådant som jag gör alltså. Lyckas liksom aldrig att göra saker med bravur. Visst slås det på stora trumman när jag planerar att genomföra det som skas (är medveten om att skas inte är ett ord men inget annat passar ju!!!) men när allt värkställs så slutar det ofta med haveri.

Ett väldans (återigen inget ord, I know) gott exempel är matlagning samt bakning.

Jag har en bild av att jag är som Birgitta. Min pappas kusins fru. Hon bjuder alltid på hembakat. Inte EN mjuk kaka till kaffet eller några futtiga småkakor. O, nej! Varje liten fika man bjuds på inkluderar minst fem olika bakverk. Okej, om det bara vore för bakverken. Att dom är många. Imponerande i sej. Men hon lyckas dessutom med att alltid vara elegant klädd, snyggt sminkad samt ha ett sterilt rent hem. Hon är till och med glad och trevlig när hon sedan öppnar upp sitt hem för inbjudna gäster. Precis som Bree (från Desperate Housewives för er som har genuina liv och inte vet vem hon är). I just don´t get it!

Jag försöker verkligen! Men hur än jag gör så står jag ändå där i ett krigshärjat kök med mat och bak-kladd överallt, klädd i sjaskiga mjukisbyxor, fett hår, noll smink i fejjan samt ingen som helst lust med att ta emot några gäster. Iallafall inte med ett trevligt leende på läpparna.

Därför har jag lite ångest inför lördagen då JAG bjudit in på 2-års kalas. I ett svagt ögonblick tyckte jag visst att det skulle vara trevligt att bjuda på lite hembakat fika.

Köp! Säger mamma. Aldrig! Svarar jag argt. Fast jag önskar att jag istället kunde anamma hennes idé. Men faktum är att hur mycket jag än försöker så blir jag inte av med Duktig Flicka syndromet. I mitt hem serveras minsann hembakat! Inget E250 eller andra cancerframkallande ämnen här inte!

Men baka några chokladbollar då och köp resten! Fortsätter mamma. Jag låtsas inte höra.

Inom mej gråter jag redan av trötthet. Ser framför mej allt kladd, all disk och alla timmar i köket som istället borde ägnas åt sömn.

För tro inte att jag ska bjuda på bara EN hembakad kaka eller några ynka små chokladbollar. Nej, nej! Här har det dragits ut sex olika recept som skall fixas till!

Och det finns bara EN endaste person att skylla på.

MEJ!

JAG har ställt till med detta. JAG har köpt hem en massa ingridienser. Inget som är färdigt och gott. Bara en massa mjöl, socker, kakao...etc... Inget ätbart utan min inblandning.

Men...

I förrgår avklarades bullarna. Det gick okej. Faktiskt, under några minuter, stod jag där i mitt kök med förkläde och snygg knut i håret och log. Utanför fönstret klippte maken gräset och lillungen sprang efter med sin gräsklippare. I det ögonblicket kände jag mej vuxen. Som en RIKTIG mamma! En sådan där som VET vad hon håller på med. Som finns där för sin familj. Den trygga. Den goda.

Men en timme senare. När mjölet och sockret var överallt förutom i bulldegen. Då var jag återigen Kicki. Hon som leker mamma, pappa, barn. Hon som skulle kunna överleva på McDonalds mat. Hon som egentligen inte orkar med ansvar. Hon som kanske borde ha blivit;

"Kicki!"
"Vilken Kicki?!"
"Ja, men hon som alltid bor på fem olika ställen och som ibland är lesbisk, ibland nunna, ibland singel och ibland hetero!"
"Jaaaa, jasså HON!"

Oh, good God!

Nu måste jag hem och baka!