Frun berättar

Jag är så otroligt mörkrädd att man blir mörkrädd (hahahaha)! Denna rädsla har dessutom eskalerat sedan jag blev gravid. 

På kvällarna vågar jag inte släcka lamporna i huset. Jag har svårt att somna och ligger istället och gluttar ut i hallen sökande efter människor som brutit sej in. Jag ligger och lyssnar på Johan och Lennons andetag och tror att jag dessutom hör någon annan andas i rummet. Jag tror på allvar att någon lurar i mörkret och bara väntar på rätt tillfälle att överfalla oss (??????!!!!!). Jag vaknar mitt i natten och är helt säker på att någon står i rummet och tittar på oss. Om Lennon vaknar tror jag på allvar att någon finns i hans rum för att kidnappa honom.

Allt är så skrattretande överdrivet. Min rädsla har antagit oanade proportioner och jag skräms lika mycket av det som av själva mörkret. 

För på dagarna när jag tänker logiskt (nåja, någorlunda åtminstone) inser jag hur befängd min rädsla verkligen är! Hur är det möjligt, det jag känner? Vad ligger bakom? Varför är jag så rädd?

Och allvarligt;

Vem skulle vilja bryta sej in i vårt lilla oansenliga hus? Vem skulle vara ute efter att mörda oss och varför? Vet någon ens var Sjöboviken ligger?

For God´s sake! Jag är vuxen. Jag har ansvar för en annan människa. Hur trygga kommer mina barn att känna sej när mamma vaknar upp helt kallsvettig mitt i natten och yrar om otäcka saker som faktiskt bara är ren fantasi? 

Min granne sa härom dagen att hon, sedan hon fått barn, helt blivit av med sin mörkrädsla. Hon känner att det är hon som måste fixa vad som än händer. Helt enligt biologin. Modersinstinkten tar över. Vilken väg tog min, undrar jag så!? 

Förmodligen är min obefogade rädsla den största orsaken till min trötthet. Det tar oerhört mycket energi att spana om nätterna, det ska ni veta!

Jag måste helt enkelt ta mej samman!