Frun berättar

Det händer någonting med mej när jag träffar min mamma. Jag har en besynnerlig tendens att plötsligt regrediera till tiden då jag bodde under mina föräldrars tak. Och den sidan hos mej är inte en av mina vackraste.

De har varit här under helgen. Mina föräldrar. För att fira Lillemans tvåårsdag. Min mamma har lagat mat, städat, tagit han om Lennon, fixat fika och ja...nej, men alltså allt som jag gör när hon inte är här. För det är så det alltid blir. Utan undantag!

Hon kommer. Eller jag kommer till mitt barndomshem. Hon gör allt. Jag gör inget. Det är absolut inget jag väljer. Det bara blir så.

"Lägg dej och vila nu, Christin. Jag fixar det här!" "Sov ut imorgon nu. Jag tar Lennon!" "Du får sova i sängen. Pappa tar lillstugan!" "Vad vill du ha för mat?" "Köp skor till Lennon så sätter pappa in pengar på ditt konto!"

Hon är helt fantastisk! Den bästa mamma man kan ha och jag älskar henne till döds!

Men jag avskyr mej själv som hennes barn. Jag blir helt handlingsförlamad. Jag kommer liksom inte ihåg hur man gör när man är vuxen och mamma till snart två barn. Istället hör jag mej själv säga;

"När ska vi äta?" "Vad blir det för mat?" "Kan du laga mina byxor?" "Tror du att jag kan tvätta dom här i 60 grader?" "Kan jag frysa in bullarna en gång till?"

Varje gång vi så ska skiljas får jag en klump i magen. Som om jag inte klarar mej själv. Som om hon liksom måste finnas här och hjälpa mej med allt. Känslan hänger i under ett par timmar men avtar (THANK GOD!) sedan sakta.

Det som händer när vi ses är ingenting vi styr över. Hon och jag. Det bara är så. Hon är min mamma och jag är hennes dotter. Till överdrift. But still...

Jag kämpar alltid emot i början. Försöker;

"Nej, mamma! Jag gör det där!" "Sätt dej du så tar jag hand om disken!" "Nu lagar jag mat!"

Men i slutändan är det ändå hon som står vid spisen och jag som sitter i soffan som en slö tonåring och frågar vilken tid maten serveras.

Jag frågar mej själv hur det är möjligt. Hur jag kan ändra på det. Jag kommer aldrig fram till någonting. Tänker bara att jag älskar min mamma och att nästa gång vi ses så ska JAG minsann fixa allt och hon ska bara få sitta där och njuta.

Men jag vet hur det blir;

"Men, Christin. Du vet ju att jag inte bara vill sitta! Du får ta hand om mej när jag hamnar på ålderdomshemmet. Nu vill jag göra det här! Jag har inte mycket pengar att ge dej och dina bröder, men kärlek och mat får ni alltid!"

Hon är så fin. Så viktig. Så hjälpsam.

Blir jag en hälften så god mor som hon kan mina barn skatta sej lyckliga!

Nu har hon åkt. Jag har återtagit rollen som mamma och maka. Precis som det ska vara.

Så saknar jag min mamma. Det gör jag alltid! Men det är ändå skönt att vara så som jag vill vara. Vuxen och handlingskraftig! Och nästa gång vi ses ska jag såklart vara hennes dotter men fortfarande Lennons mamma. Jag ska vuxet ta mitt ansvar och inte sitta i soffan i väntan på maten. Jag ska inte låta min stackars far bo i lillstugan för att jag ska få den skönaste sängen. Jag ska inte fråga någonting om tvättning, matlagning eller annat en mor redan skall veta. Jag ska vara jag som jag är när hon inte finns i närheten! Så det så!

Nåja... Jag ska iallafall göra ett halvhjärtat försök.