Frun berättar

Det snöar som aset! Mysigt att åka hem och krypa upp i soffan med ett glas rött. Pussa på ungen efter en lång dag på jobbet. Påsk-pynta och glömma att jag ska jobba imorrn. Tränga bort att hunden måste ut. Sen äta skräpmat och titta på film. Undvika Let´s Dance tills jag vet vem som vinner och sedan krypa ner med maken i en varm säng.

Nu till någonting helt annat.

Jag läser ju tidningar. Inte DN, Dagens Industri eller andra tidningar för smarta människor utan Amelia, Mama, Vi Föräldrar och, ja ni fattar nivån. I dessa tidningar står allehanda råd om bättre leverne, lyckligare liv, hur man blir en bättre förälder, hur man ska släppa kraven etc etc. Jag skakar ofta på huvudet a la gud-så-självklart-detta-gäller-inte-mej. Men jag måste motvilligt erkänna att jag definitivt är absolut rätt målgrupp!

För att ta ett exempel:

I de flesta föräldratidningar står det om mammor som inte kan släppa kontrollen och pappor som inte får vara delaktiga. Jag tänker att det inte gäller oss. Jag tycker ju att det är underbart skönt när maken har ansvaret där hemma och att jag kan jobba utan att oroa mej för min son. Jag tänker också att jag minsann låter Johan göra på sitt sätt och att hans sätt är lika bra som mitt.

Men!

Jag ljuger för mej själv! Ingen vit liten lögn utan en lögn så stor att den inte innehåller minsta uns av sanning.  Faktum är att jag INTE kan släppa kontrollen! När maken ska  lämna på dagis har jag redan lagt fram kläder till ungen som han ska ha. Att följa rådet som Mama-tidningen ger: "Låt maken klä barnet till dagis. Dålig matchning har ingen dött av." känns för mej nästan omöjligt. Jag får en klump i halsen när jag tänker på Lennon i prickig tröja, randiga byxor och döskalle-strumpor. Jag är fullt medveten om hur bedrövlig jag är men det är tyvärr dagens sanning!

Eller mat. Våfflor och blodpudding är okej. Men INTE varje vecka! Och då måste jag vara där och fixa nyttigare mat och hit och dit. Jag kan inte bara släppa och tänka att om Johan tycker att det är bra mat så är det väl det! Som om jag vore facit för en god förälder. Ta mej på orden när jag säger att INTE är det! För hur bra förebild är man när man ropar från toan: "Idag ska han ha den gröna bil-tröjan, de svarta byxorna och gröna strumpor!!!" Va!!! När jag sitter och bajsar! Gud, vad mycket bättre allt skulle gå om jag fokuserade på MIN uppgift ist för att tycka till om min sons mode. När min make varken är efterbliven eller illa klädd själv.

När jag läser denna fyndiga rubrik (riktad till överambitiösa kvinnor som jag själv): "Familjens projektledare säger upp sig!" får jag panik och undrar hur jag ska klara mej utan det jobbet! Normala kvinnor känner sej säkert lättade över ett sådant tips och visar det för maken och får därmed hjälp att säga upp sej. Jag skulle hellre dö än att visa Johan en sådan rubrik av rädsla för att han skulle nicka gillande.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma ur kontroll-träsket! Faktum är att jag inte ens vet how I got here in the first place! Biljetten hit, var är den köpt?! Och var köper jag returen?!

När Johan läste detta inlägg frågade jag om han kanske skulle kunna dementera och istället beskriva vilken underbart lätt och "okrävande" fru han har, fick jag till svar:

"Man ska inte ljuga i en blogg."

Skulle kunna göra vilken fru som helst ledsen och sårad. Men inte mej. Å, nej! Jag blev bara lättad och glad över att slippa en kommentar som jag verkligen inte har kontroll över!