Att vara ensam.
Barnen är inte hemma. De är i Dalarna. Så även hunden. Dessutom är maken på fest med jobbet. Det är tyst som i graven här hemma. Och rent. Inte ett hundhår i sikte. Heller inget kladd på bordet eller smutskläder på badrumsgolvet. Jag slutade klockan fem idag och har såldedes oceaner med tid ikväll.
Ensamt...
Ensam, är vad jag känner mej. Och tja, det är väl skönt. Men jag får inget gjort. Jag som hade planerat denna vecka in i minsta detalj. Allt jag skulle hinna med.
Men nä...
Kom hem från jobbet. Stekte mej en laxbit. Gjorde lite sallad. Slängde in broccoli i ugnen. Skar upp lite mozzarella och basilika. Lade det fint på tallriken och började äta. Det var gott, men jag åt för mycket.
Sen blev jag deprimerad av att inte ha någon hund som promenadsällskap och var tvungen att sno grannens hundar (tack Hanna!!!) för en timme. Jag gick för fort och fick håll efter all mat jag inte slutade äta när jag egentligen var mätt.
När jag kom hem fick jag lite ont i halsen. Gjorde mej en kopp te med honung. Mindes att jag tidigare idag hade köpt två chokladpraliner för 7.99 kr. Lade dem i en fin hjärtformad skål som jag fått av barnen. Det kändes fint. Sedan satte jag mej i soffan och slog på teven. Lotta på Liseberg. Jösses, tänkte jag. Läste några bloggar. Pratade med en vän.
Jag sitter fortfarande kvar i soffan.
Känner mej oändligt lat. Jag borde ju städa. Nu när jag har tid. Rensa pojkarnas kläder. Sortera i förrådet.
Men det känns så fint med te och chokladpraliner från Maxi. Ensamt men fint. Jo, minsann...
